|
Kåseri av Landsfiskal Justus Jakobsson ur "Minnen och kåserier från Klintehamn" 1959
Under en schism i Preussen under 1850-talet nödgades en
del storgodsägare bl.a. utvandra från Tyskland. Till Gotland kom då flera tyska
familjer och förvärvade gårdar här, såsom von Corswant, Dassow, Graelert, Anschütz
och Wöhler. Den senare förvärvade Klintebys gård. Efterhand utökades jordbruket genom köp av angränsande gårdar så att på 1890-talet Klintebys gård omfattade - förutom vad som nu hör till gården - delar av Mölner, Bönders, Svarvare samt Hemmungs i Sanda och Väster-garns utholme. Hur länge den äldre Wöhler var bosatt å Klintebys har jag inte haft tillfälle att ta reda på men som Willy gifte sig år 1876 samt hans båda halvsystrar, födda i Klinte, år 1883 ingingo äktenskap i Tyskland, den ene med generalmajor Otto von Bonelli och den andra med presidenten Adolph Gisse i Rostock, samt fadern avled i Tyskland 1899; ävensom att brodern Helmuth Wöhler, som skötte jordbruket för brodern, gifte sig 1885 och någon gång därefter förvärvade Wäskinds i Vaskinde, kan man dra den slutsatsen att den äldre Wöhler återflyttade till Tyskland på 18880-90-talet. Om den äldre Wöhler har jag inte hört de gamla berätta något men historierna om Willy voro så många fler. Willy ingick som sagt äktenskap med Maria Herlitz år 1876. Hon var dotter till konsul Carl Wilhelm Herlitz å Klintehamn, varom sägs att "han skapade sig en efter förhållandena storartad förmögenhet och visade frikostighet genom anslag till en högre folkskola i Klintehamn". Konsuln avled år 1889. På Klintebys eller Donnershov, som det förut kallats, fördes ett stort hushåll. Willy älskade och trivdes med att vara värd och se mycket folk omkring sig. Om det också inte fanns någon kavaljersflygel i stil med Selma Lagerlöfs Ekeby, så fanns det dock kavaljerer, som vistades å gården och åtnjöt undfägnad och som ofta återvände till gården. Det ordnades ofta festligheter på gården och Willy var synnerligen pigg på att bereda sina gäster på överraskningar. Så berättas att vid ett slädparti sällskapet överfölls av gårdens till rövare utklädda arbetare, som berövade damerna alla smycken och värdesaker, vilka blevo återställda vid hemkomsten. Efter en middag på Stora Karlsö kom en löpare från härskaren av Stora Förvar samt inbjöd alla inkräktarna till hans hemvist i grottan. När efter en mödosam vandring sällskapet kom till grottan möttes de där av en stor eld med kittel, fylld av punsch, och kring elden dansade vildar i djurhudar. Grotthärkaren var för övrigt den på sin tid mycket kände gardeskaptenen Nalle Frestadius, som ofta jagade på ön och då gästade Willy och får räknas som en av gårdens kavaljerer. Willy ägnade sig ganska litet åt jordbruket. Det sköttes av den fem år yngre brodern Helmuth, vilken för övrigt dog här för ett tiotal år sedan och vars änka då 1959 ännu bodde kvar i villan vid Snickaregatan. Det har sagts att så länge Helmuth var förvaltare på gården gick jordbruket med vinst. Willy ägnade sin tid åt sitt ponnystuteri, som var omfattande. Han reste på utställningar med sina russ, förvärvade en arabisk hingst med vilken han skulle förädla rasen och varav man ännu i dag ser märken. Och så hade han brännvinsbränneriet som givet gav stora inkomster. Han var också kommunalt intresserad och en tid kommunalnämndsordförande. Willy var en stor naturdyrkare, vilket han sannolikt fått i arv från sin fader. På Klinteberget mellan Bönders och kyrkan bröts den tiden kalksten, som tippades ner på landsvägen och forslades till kalkugnar. Willys far satte stopp för detta och lät plantera slänten. Willy och hans broder fortsatte arbetet och planteringarna på bergets nordvästra sida torde till större delen ha utförts genom Wöhlarna.
Så småningom erhöll han agentur för försäkringsbolag, vilken han innehade till sin död. År 1899 avled svågern Nicken Herlitz, som då ägde Hallfreda gård i Follingbo och de fyra syskonen voro arvtagare. Willy kunde då avverka skog på Hallfreda samt därmed uppföra villan på Varvsholmen, där han startade ett välrenommerat pensionat. Willy Wöhler har bedömts mycket olika. Jag vill emellertid tro att hans belackare känt honom ytterst litet och varit gripna av den skälva, som ansatte så många här i orten när hanstordönstämma mullrade. Wöhler hade en sträv yta och en stämma, som satte skräcken för lång tid i busgrabbarna (Hugo och Nobban) när de sökte peta bort knaggar i väggen till damernas avd. i badhuset på varvet, och som kom kvinnor att längta tillbaka till moderslivet. Men under den sträva ytan fanns ett varmt hjärta. Han fordrade mycket av sitt folk men lika mycket av sig själv. Jag tror han var omtyckt av sina underlydande. Ingen behövde heller på grund av ålderdom och orkeslöshet flytta från gården. Det har t.o.m. sagts att en ringa orsak till hans obestånd var att han hade för många åldringar att föda. Två fyrmästare som under sina många år på Karlsö hade mycket med Willy att göra hade endast gott att yttra om honom, fast de hade sina hårda duster med honom för att få kobete där ute. Likaså Karlsö-Kalle, som i många år var vaktare på ön och föremål för många Willys utbrott. En kvinna, som i många år tjänade familjen och fick vara med om otaliga matsäckspackningar för Karlsöfärder och vistelser sommartid på ön, hörde jag aldrig fälla något ofördelaktigt omdöme om Willy. Willy var rakryggad och orädd samt lika mot alla. Han kunde skrämma så gott som livet ur en Ekstabonde, som utan tillstånd gått upp på ön, men han förfor likadant mot dåvarande generalen när denne sommaren 1915 utan klubbens tillstånd lät bygga en vaktstuga mitt i Rösju. Och när prins Wilhelm sommaren 1914 behagade skjuta en förbjuden fågel därute fick denne en ordentlig avhyvling och sen fick Willy ensam äta den å Varvsholm framdukade lunchen under det prinsen fick gå till bagarns och äta bullar vid boddisken. Vilket inte hindrade att Willy, när han hösten samma år paraderade med landsstormen på Visborgs slätt blev igenkänd och framkallad av Kungen som underhöll sig en stund med honom. För att kunna bedöma Willy borde man se honom på Karlsö. Där var han i sitt esse. Verkligt suverän. Han var den borne Ciceronen och det var en upplevelse att följa honom ditut och runt ön och sedan sitta vid stenbordet i Hien och äta smörgåsar och höra honom berätta. Då bjöd han också alltid på ett glas av sina tre sorters brännvin han lagrade därute. Red Valton Johansson skriver om honom att "han kunde som ingen annan ta folk under vandringarna kring ön. Hans charm och glädjande hänförelse för sin livssak var oemotståndlig". Professor Richard Steffen, som råkade komma ut på ön den sommardag då stegerestes till Rindhålet och Karlsö-Kalle hämtade ner en Scolopendrium, skriver om Willy: "Han var lång och mager och rakryggad med distingerat utseende, ett av de mest koleriska temperament jag träffat", samt "Wöhler var en av de orginellaste personer jag träffat, som inte bara skroderade utan verkligen handlat och lyckats utföra något av det bästa i naturvård i Gotlands län." När jag såg Willy tassa omkring på ön iförd sin fjäderprydda hatt och gröna jaktrock, mjukt hoppande från bergknalle till bergknalle kom jag alltid att tänka på urskogens trapper, som man läste om i sin ungdoms indianböcker. Han sprang so en stenget på ön, han namnade varenda växt vid sitt latinska namn och visade ut de olika fåglarna. Han var otroligt rädd och mån om allt som fanns på ön, varför det gällde att noga följa alla anvisningar som fanns anslagna eller meddelades av honom. Det var inte så mycket att förvåna sig över att han slet sina gråa testar när en dam en gång kom ner till Hien med en stor bukett våradonis. Eller att han sa mindre vackra saker om de damer som trots hans avrådan följt med på vandringen under Österberget och på Hasselstigen började skrika av rädsla och fick ledas tillbaka. Jag hade ett par kontroverser med honom men fick sedan den förmånen att vid några tillfällen följa med honom ut till ön. När jag första gången råkade ut för hans explosiva lynne var någon månad efter min inflyttning hit. Kustöveruppsyningsman Hallström ringde en dag att en svan låg fastfrusen i isen utanför varvet och vi gav oss ut i en flatbåt och lyckades slå oss fram till fågeln. Just när vi höll på att ta loss fågeln hörde vi ett rytande från land och kustaren blev så förskräckt att han höll på att vippa omkull båten. Jag försökte skrikande tala om vad vi höllo på med men från land skreks bara flera gånger: "Kom iland genast era djäklar." När vi fått fågeln i båten stakade vi in till varvet och när Willy fick klart för sig vad vi gjort blev han faktiskt rörd. Sedan han bäddat om fågeln i träull bjöds vin och Hallström fick minst fem koppar kaffe. Jag fick något starkare. Att jag fick förmånen att följa Willy ut på ön berodde nog närmast på min vän Lasse Bennich-Björkman, som då var apotekare här. Han var en sån där botanisttok som föll på knä med blottat huvud när han upptäckte en rar växt, och han var helt i Wöhlers stil. En vacker vårdag ringde Willy mig och undrade om jag smakat trutägg. Det hade jag inte gjort och då röt Willy i telefonen: "Möt mig då kl 6 på kalkugnen och tag Bennich-Björkman med dig. Prick sex var vi där och Willy kom med en korg kokta trutägg, salt bröd, pilsner och brännvin. Efter första ägget var vi så mätta att vi inte orkade äta mer, varför Willy röt: "Ja då går vi in då", och på södra verandan stod framdukat en läcker otendag, varpå följde kaffe och punsch. Det orkade vi, och det blev en helafton. Men trutägg har jag inte gett mig på sedan dess. Willy var ämne till en vetenskapsman. Han medarbetade flitigt i Svensk Jakt och Svensk Fauna. Han skrev uppsatser om djurlivet på Karlsö och om Karlsö i historisk tid, som vetenskapsmännen gillade. Hans bästa vänner var också professorerna Lönnberg, Sernander och Munthe. Han upptäckte kulturlagret i Stora Förvar och fick till stånd utgrävningarna där liksom i forngravarna. Wöhler var den förste som tilldelades Starbäcksmedaljen som en erkänsla för sitt pionjärarbete i det svenska naturskyddet. Karlsö hade ännu in i ålderns dag hans hjärta helt och fullt. |
Willy Wöhler var född år 1848 i Schwerin. Fadern Helmuth
Friedrich Wöhler född på Rügen, och modern Henrietta Störzel, dotter till
finansminister Georg Störtzel. Farfadern var seminarierektorn och hovsångaren Friedrich
Wilhelm Wöhler.
Redan tidigt väcktes Willys intresse för Stora Karlsö
och under sina besök därute konstaterade han hur fåren och äggplundrarna höllo på
att ta död på växt- och fågellivet där. År 18880 lyckades han förvärva 6/64 delar
av ön och bildade samma år Karlsö jakt- och djuskyddsförening, huvudsakligen med
medlemmar från Kungl. Jaktklubben. På ön lät han uppföra en stuga, Spanghytte, och
där bodde så gott som årligen hela familjen om somrarna. Willys äldste pojke, som var
reservofficer vid flottan och navigationslärare höll under flera somrar i början av
seklet navigationsskola därute, då pojkarna fick sköta allt själva och föra ett
härligt friluftsliv. Nanny Levanders man Otto låg där bl.a.Willy höll sig också en
tid med egen ångbåt, "Lotus", med vilken färderna ut företogs. Allt detta kostade givet mycket pengar. Allt gick
emellertid bra i åtskilliga år men 1897 kom kraschen. Vid konkursen fick Willy behålla
en öde holme tillhörande St.Snögrinda, där Donnerska varvet varit beläget. Å holmen
eller nuvarande Varvsholm fanns en gammal stuga om ett eller två rum och i den inflyttade
Willy med familj. De voro erbjudna att flytta hem till styvmodern, konsulinnan Herlitz,
men tackade nej. Makarna hade då sju barn men den äldste sonen hade sannolikt flugit ur
boet och en annan son, då femton år, reste till en farbror i Mexiko. Willy försörjde i
början familjen genom slakt och kringföring av kött. Den forne storgodsägaren gick nu
köksvägen till de familjer som han förut sett som gäster.