Kovik, Gotlands fiskerimuséum Gotländska fiskelägen På Gotland var det förr bönderna som fiskade. Födan bestod till stor del av fisk - främst strömming från havet och id fångad i åar och myrar. Fisken saltades i tunnor och användes dagligen året om. Under några intensiva vår- och höstveckor samlades man vid fiskeläget. Hit kom folk också från socknar långt in i landet. I fiskeläget hade man redskapsbod och båt. Bodarna låg i rad bredvid varandra och skyddade mot havet. Bakom fanns den inhägnade torkplatsen för näten - gistrummet.       Många fiskelägen kom till på 1700-talet. Idag känner vi till omkring 150 stycken. Jordbruket fick ett uppsving i början av 1800-talet. Då blev fisket inte längre lika viktigt. Men kustbönderna fortsatte att fiska. En del av dem blev yrkesfiskare. På 1850-talet blev det dåliga fisketider. Man försökte med laxfiske, som slog väl ut. Till det behövdes djupgående båtar och bättre hamnar. Under 1940- och 50-talen kom trålfisket som krävde stora investeringar i redskap och båtar. Fisket koncentrerades då till några få hamnar.   Försäljningen av fisk skedde förr genom uppköpare som kom till fiskeläget eller genom fiskaren själv som sålde i gårdarna. Efter första världskriget började man samordna försäljningen. Gemensamma bodar för uppvägning av fisk och saltning byggdes. Idag kan två trålare klara av hela Gotlands behov av fisk.        De äldsta fiskebodarna bestod av ett tak ställt direkt på marken eller på låg grund av sten eller stock - s.k sköril eller garnskur. Många bodar byggdes av staplad kalksten, som ibland tätats med kalkbruk eller lera. De saknade fönster. På taket lades spårade bräder av kärnvirke - faltak. På södra och sydöstra kusten hade man ofta flacka tak, täckta med sandstensflis. De flesta bodar har varit byggda av trä i skiftesverksteknik - bulhus. Bularna höggs för hand och tätades med mossa och nöthår. När vattensågarna kom sågades bularna. Numera använder man enklare konstruktioner av liggande eller stående bräder. I början av 1900-talet övergick man från faltak till spåntak. Nu använderman i allmänhet papp eller plåt, som är lättare att underhålla. Fiskeboden var främst ett redskapsskjul. Den bestod av ett rum med inåtgående dörr och en glugg som fönster. Ibland fanns en öppen spis och några sovlavar Inseglingen till fiskeläget kunde vara svår. När mörkret kom tände man eldar för att vägleda fiskaren. Elden placerades i en järnkorg på en lång vipparm eller på en stenpelare med brandhällar. Eldarna placerades ofta två och två för att tillsammans bilda en linje (enslinje) över inseglingsrännan. De sköttes av en äldre fiskare som betalades med strömming. De första fyrarna kom i början av 1800-talet.       De äldsta hamnarna var enkla rännor av sten ut i vattnet - länningar - en för varje båt. I länningarnas botten fanns ibland stockar för båtens köl att glida på. Den gotländska båten - snipan - var lättrodd och seglade bra - den kunde segla nästan ända fram till strandkanten. Båttyperna var tremänning, tvåmänning och enmänning. Vid länningen lastade man av båten. Näten bars upp till gistrummet, där fisken plockades av. Båten drogs sedan upp på land och stöttades med bockar. Redskapen tillverkades hemma. Strömmings-garnet gjordes av en 1½ mil lång spunnen lintråd, som bands upp i 34 000 knutar. Repet upptill gjordes av tagel eller kohår. Flöten tillverkades av bark och sänken gjordes av stenar som man borrat hål i. Att tillverka ett sådant nät tog en hel vinter. Vid fiske kunde garnen sättas ut vid fasta platser som man drog lott om. Ofta gjordes garnen dock fast vid båten och båt och garn fick sedan driva med ström och vind, s k vrakfiske. Att kunna tolka olika tecken på himlen var livsnödvändigt för fiskaren. Han iakttog moln, måne, strömmar och vindar. Trutens sätt att flyga talade om för honom hur djupt han skulle sätta sina garn. På västra kusten fiskade man under vintern torsk på stora djup. I gryningen rodde fiskarna ut från stranden och efter flera timmars rodd långt ut till havs lades långreven i. Därefter väntade man till eftermiddagen då redskapen togs upp. Detta havsfiske krävde många liv. De öppna lätta båtarna kunde lätt råka ut för olyckor. Ofta blev det en lång och orolig väntan för fiskarhustrun. När mannen väl kom iland hjälpte hon honom att plocka ur garnen. Dessutom skulle hon sköta hem, djur och barn och då och då arbeta hos bönderna.   Texten från Länsstyrelsens besökstavla. Teckningar Ulla Sjöswärd © Länsstyrelsen 1997 Foton  Katarina Hage © Tillbaka Webmaster: Klintehamn web Senaste ändringsdatum: 1997-10-28