|
Klintehamns Historia från 1870-talet.
Av Edvard Snöbom.
Avskrift av Gösta Hasselöf med kommentarer av Elof Sollerman.
Virkesskutor torkar segel i Klintehamns hamn. På kajen
upplag av slipers och plank. Bilden från 1910-talet.Efter den för vårt hamnsamhälle så betydelsefulla utvecklingen under det Donnerska tidsskedet, som slutade då G.N. Donner år 1828 överflyttade sin handelsrörelse till Visby, följde en period på omkring 50 år, under vilken tid samhället ifråga om nybebyggelse ej mycket höjdes. Framstående yngre affärsmän upptogo den Donnerska manteln och de ännu befintliga köpmannabostäderna uppfördes under denna period, men nytillkomna faktorer verka hämmande på lanthamnars exportrörelse och detta i sin mån på bebyggelsen.
Förmyndarskapet över vår och de andra lanthamnarna ville ej Visby släppa. 1870-talet medförde dock en vändning till det bättre. Efter heta strider mellan Länstyrelsen och lanthamnarna på den ena sidan och Visby stad på den andra , lyckades man år 1876 avskudde sig oket från stadens sida.
Stadspenningarna indrogos och hamnarna fingo sina egna styrelser, hamndirektionerna. Klinte hamn fick nu omedelbart sin första välbehövliga uppmuddring. De första anläggningskajerna för fartyg anlades och regelbundna förbindelser mellan lanthamnarna och Stockholm erhölls genom bildandet av ångfartygsbolaget Södra Gotland och inköpet av ångaren Klintehamn. Allt detta gav handelsrörelsen nytt liv, som även påverkade bebyggelsen.
Denna bebyggelse kulminerade åren efter sekelskiftet genom järnvägstillkomsten och har sedan stadigt fortsatt. Skillnad ifråga om bebyggelse nu och förr är mycket stor och detta har (säger Edvard Snöbom) givit mig anledning att skildra hur vårt samhälle var bebyggt på 1870-talet, vem som bodde och verkade här då samt om förhållanden i övrigt. För att nå detta mål är en rundvandring inom samhället nödvändig och vi börjar då med "Bornholmen" som startplats. Detta är hamnens pulsåder för ortens liv.
Befolkningen har 1870 som tidigare o även sedan varit helt beroende av den med hamnen förbundna sjöfarten och exportrörelsen.
Bädden inseglingsrännan och förankringsbasinen äro sedan 1870 oförändrade (1940). Den ungefär S V från Bornholmen befintliga diktal (svårläst) fanns och hade på sin tid blivit uppförd som förtöjningskaj för postskonaren Prins Carl, som på 1850-talet ombesörjde sommarpostföringen mellan Klintehamn och Böda.
Bornholen är däremot mycket ombyggd och förändrad sedan 1870, då den ej kunde angöras av fartyg. Den var nästan cirkelrund och hade i västra delen en liten utbyggd 2 á 3 meter lång kaj av trä där postbåten lossade och tog emot passagerare och post. Från denna kaj till brovägens början var holmen åt norr kajbelagd för utlastning av virke i flatbottnade båtar (pråmar) till de utanför hamnen liggande fartygen. Vattendju-pet vid kajen var då omkring en meter.
Bornholmens sydvästra sida sluttade mot havet och hade ingen egentlig funktion. På södra sidan stod ett större kallbadhus med många rum och hytter. Huset var ett minne från 1860-talets början, då orten försökte sig som bad och rekreationsort. Huset köptes sedan av Willy Wöhler och flyttades till St.Karlsö för att ingå som stomme i hans privata villabyggnad därstädes. Något öster om detta badhus fanns en naturlig bildad inskärning eller vik, vilken användes som båthamn och en ypperlig sådan.
Så såg Bornholmen ut år 1870 och frånsett badhuset och postkajen såg den nog likadan ut 1804 då Donner skänkte den och brovägen till trafikerande allmänhetens gagn och nytta.
Vid Brovägens början vid Bornholmens östra ände fanns ett ca 4 meter långt brohål. Detta visar att de gamla ej var dåliga brobyggare, ty härigenom kunde vattnet fritt cirkulera runt holmen och förhindra bildandet av sandbankar invid densamma.
Intill "Platsen" byggde köpmannen Albrekt Lindström omkring 1840 den byggnad,som sedan blev Högre folkskolans (t h på bilden). T v skymtar Vallinska huset och i bakgrunden Herlitzka byggnaden. På vagnen ses Johan (Janne) Facht från Bottarve i Fröjel med hästen Lisa. Nordut om Bornholmen (hamnen) ligger Warfsholmen eller grundet som stället fordom hette. Benämningen holme är numera oriktig, ty området är sedan långt tillbaka landfast. Där hade på slutet av 1600-talet och i början på 1700-talet bedrivits kalkbränning som den befintliga gamla kalkugnen vittnar om samt utskäppning av kalk. År 1782 anlade firma Donner här ett skeppsvarv och samtidigt ett stycke därifrån belägna vinterhamnarna med tre rader duc dálber för fastgöring av skutorna. 1870 ägdes denna anläggning av Konsul C.O Herlitz samt köpmännen E.Smitterberg och R.Snöbom vilka bedrev skeppsrörelse under firma Klinte Skeppsvarvsintressanter.
Detta kunde ej jämföras med den Donnerska tiden, men där rådde oftast liv och rörelse. År 1868 hade där en större skonare Pomona byggd för Konsul Herlitz räkning gått av stapel, och bland det 10-tal fartyg som ortens köpmän då ägde fanns det ofta någon som behövde kölhalas eller på annat sätt efterses.
På området som då omfattade 8 tunnland o 15 kappland var följande byggnader uppförda. 1. Bostads-byggnad för tillsynings-mannen Eskedal, kallad Intendenten 2. En bostad 3. Två större matrealbyggnader den ena med s.k. vällingklocka 4. Ett hus för segelsömnad 5. En förrådsbyggnad (kvar 1940) 6. Ett arbetsskjul 7. Ett beckhus 8. En baskista (Dessa byggnader fanns 1870 tillsammans ett 10 tal) Nedlagda eller nedrivna voro då. En repslagarbana med hjulhus. Ett tjärkokeri. En vädersåg. Förbindelsen med Warfsholm och land uppehölls med båt tills år 1892 då Warfbron byggdes.
Bädden
Skonerten Pomona under byggnad på Klintehamns varv 1870.
I bakgrunden Klintehamns handelsflotta år 1870, från vänster Thor,
Laura, Charles, Virgo, Frithiof och Helena.Söder om brovägen mitt för varvsbron. Detta område har sannolikt ursprungligen varit en liten uppdämning, en sandbank som i forna tider, långt för den Donner-ska epoken förbundits med land och försetts med någon kaj, varifrån den tidens export förts vidare.
Bädden torde vara vår hamns äldsta utskeppningsplats, alltså äldre än kalkbryggan på Warfsholm under 1600-talet. År 1870 var bädden helt kringbyggd med träkajer, vid vilka båtar och pråmar voro förtöjda. Öster om bädden och landfast vid denna låg Donners pråmhamn även vid bädden fanns ett större brohål, varigenom förbindelsen med viken och balk-gårdarna erhölls och vatten kunde cirkulera fritt. Sedan fartygen på 1700-talets slut kunde angöra Bornholmen blev Bädden upplagsplats för barlast. Brohålet täpptes till och kajerna raserades. Senare blev området avskälpningsplats för avskräde.
På vägen från Bädden åt land låg på den högra sidan lämningar efter de Donnerska balkgårdarna. Dessa bestod av rektangelformiga inhägnade vattenområde i vilka balkarna kastades och där fingo de ligga tills de i flottar bogserades ut till fartygen. Halvvägs till land på samma sida av vägen stod ett litet snyggt hus. Detta hade tidigare uppförts som varmbadhus, men var år 1870 ur bruk. Det köptes sedan av snickare Karlsson och flyttades sedan till Janssons tant (nuvarande Lindbloms) varest det senare skattat åt förgängelsen.
Det närmaste landområdet disponerades av handlare R.Snöbom som där hade sin balkgård. På andra sidan vägen hade konsul Herlitz sitt upplag av virke. I dessa balkgårdar fanns om vårarna väldiga upplag av balkar och sparrar uppstaplade. Vid skeppningarna släpades de av hästar ut på djupt vatten så de kunde flottas och detta arbete var hårt o påfrestande för både folk och djur. En sådan flottare från 1870 levde ännu kvar på 1940-talet relativt pigg och kry.
Lanthamnen i Klinte.
Klintebys bränneri på Willy Wöhlers tid. Whöler själv är med
på bilden - han ses med käpp strax till höger om bildens mitt.En sjöfartens glanstid uppleve Klintehamn under senare hälften av 1600-talet. Dess exportsjöfart var då störst och överträffade t.o.m. utskeppningarna från Visby och den stora lanthamnen Slite på Gotlands nordostkust. Trävaror och kalk exporterades. framför allt till nordtyska hamnar och Danmark. Efter en depressinstid under förra hälften av 1700-talet blev det åter bättre tider för sjöfarten. När Carl von Linné år 1741 företog sin gotländska resa, såg han i Klintehamn de flesta fartygen. Den nya högkonjunkturen kulminerade i slutet på 1700-talet, då Jacob Niclas Donner var ortens storhandlare och skeppsredare. Han anlade ett skeppsvarv på "Grundet" som därav fick namnet Warfsholm, idkade bodhandel och handel med bjälkar, sparrar och sågade trävaror samt tjära och kalk från flera ägda ugnar. All export skedde på egna kölar. Det sägs att Donner samtidigt hade 20 á 25 fartyg i sjön. Han torde ha ägt sammanlagt ett 60-tal fartyg. Även postgången, som på den tiden gick mella Klintehamn och Böda på Öland, hade Donner om hand. Efter hans död 1809 fortsatte "handelshuset" Donner att med en liten postjakt "Prins Carl" föra allmänna posten jämte resande mellan Gotland och Öland. Postjakten gick dock endast sommartiden. Under vintrarna måste bönder och fiskare från Böda och Klintehamn svara för postföringen i små öppna båtar. Flera berättelser mäla om svåra katastrofer vid dessa färder.
Även för jordbruket var Donner en föregångsman. Sin gård "Donnershof" (Klintebys), som han förvärvade 1777 och där han sedan bodde, förvandlade han till en mönstergård.
Klintehamn är i dag (vid 1950-talets mitt) en av Gotlands större hamnplatser med omkr. 1000 inv. Orten har regelbunden färjeförbindelse me fastlandet och i övrigt ganska livlig fartygstrafik. Den är även utfartsort för turistbesöken på den märkliga fågelön Stora Karlsö.
I hamnsamhället finns tull- och lotsstation, telestation, post station, bankkontor, läkare och apotek, hotell, pensionat, kafé- och konditoriservering, tidningskios-ker, buss- och bilstationer, biltjänst och bilreparationsverk-städer samt ett flertal speceri- och specialaffärer. Flera gudtjäns-tlokaler, biograf, centralskola och idrottsplats samt bad- och tvättinrättning inrymmes i samhället.
Av småindustrier i orten kan nämnas ett sågverk, snickeriverkstäder och mekanisk verkstad. En större konservindustri, Klintebys konservfabrik, äe belägen ej långt från samhället.
Ó Klinte Hembygdsförening
Noter till "Lanthamnen Klinte-hamn"
Under Gotlands "Danska tid" skall hamnen varit belägen vid Fröjel-stranden (Säve).
Från Holger Jönssons kalkugn på "Grundet" (Warfsholm), anlagd 1680, skedde kalkutskeppningar för export till omkr. 1752
På Grundet anlade J.N. Donner med tillstånd av Kommerskollegium år 1782 ett mindre skeppsvarv.
År 1785 erhöll Donner rättighet till kalkbränning vid kalkugn å Klintebys, anlagd 1685 (av Holger Jönsson)
Sedan J.N. Donner år 1802 av skepparen David Strelow förvärvat 1/4 mtl. Strands med den s.k. Bornholmen anlades väg dit, den s.k. Brovägen, och byggde skepps-brygga.
1845 anlades den s.k. Barlastkajen med tillhörande väg.
År 1828 tillsattes tullinspektor vid lanthamnarna, men utklarrering av fartyg till utrikes ort skulle ske i Visby. Detta avskaffades först 1861.
Förste Tullinspektor var troligen H.Tham, som 1850 uppges äga övervåningen i tullhuset. Efter Tham var Johan Forslund tullin-spektor. Han sålde 1853 samma övervåning till tullverket för 1000 kr.
Ännu 1853 - 1875 betalades av hamninkomsterna s.k. stadspen-ningar till Visby.
Den först hamndirektionen i Klintehamn tillsattes av Konungens Befattningshavare år 1876. Den bestod av handelsmännen C.Smitterberg, R. Snöbom och tullinspektoren C.J. Berggren.
NU (efter 1878) uppmuddrades hamnen till 10 fots djup, Born-holmen fylldes ut åt väster och träkajer anlades så att fartygen kunde lossa och lasta direkt från land. Dittills hade fartygen liggande på redden intagit sin last från pråmar.
Alltsedan Gotland blev svenskt hade postföringen Gotl.- fastlandet skett över Klintehamn - Böda på Öland, och vinterpostföringen gick ända till 1858 samma väg. Men från 1836 skedde sommar-postföringen med ångfartyget Gotland, därefter genom postverket till 1858, då det år 1865 skiftade Gotlands ångbåtsbolag övertog postföringen.
År 1877 bildades ångbåtsbolaget Södra Gotland. Dess ångare "Klintehamn" omsörjde gods- och passagerartrafiken mellan lanthamnarna - Visby och Stockholm till 1883, då bolaget uppgick i ångf.a. b. Gotland. Detta bolag trafikerade sedan lanthamnarna till 1939. Därefter ingen sådan trafik.
Efter förnyad uppmuddring av hamnen 1895 - 1896 ooch 1898 skedde ny stor hamnförbättring i början av 1900-talet, så den förasta stenkajen anlades försedd med järnvägsspår (sådant hade sedan 1897 lett ut på bron men ej alldeles utmed kajen). År 1952 företogs en större tillbyggnad, kajen fick då en längd av 130 m. och vattendjupet ökades till 4,4 m.
( E. Snöbohm och A. Lindqvist manus).
