Husen och människorna i Norpargränd, Södra Kusvägen, Barlast- och Kalkugnsvägen i Klintehamn av Gösta Hassellöf. Eget förlag - 165 sidor.

Mitt intresse för forskning och dokumentation fick jag som studieledare i Långdalens trädgårdsstadsförening i Brännkyrka Stockholm i slutet på 1970-talet. Vi dokumenterade bebyggelsen av de ca. 900 småstugorna som var byggda i Stockholm stad Småstugobyråns regi på 1940-talet. Då vi flyttade tillbaka till Klintehamn 1985 väcktes mitt intresse för att forska om Gotland och Klinte. Min första artikel om folket i Klinte fick jag införd i Klintebladet i oktober 1997.

Södra kustvägen i Klintehamn kallades fram till 1950-talet för Västra vägen. Den var förr den stora genomfartsvägen genom samhället, här färdades alla från sydvästra sidan av Gotland som skulle till Visby eller hade anledning att besöka samhället. Södra kustvägen blev 1990 delad. Den nya förbifarten korsar nu den gamla vägen så den blev i två delar. Det går bra att köra genom de två delarna för de blev inga återvänds gator.

De nu i slutet på 1900-talet så små och lugna gatorna var under 1800-talet och framåt en pulserande gata med ett stort tullhus och tre stora handelshus. Det var C.W. Herlitz med sitt handelshus mitt i samhället vid "Kröken som även kallades Platsen". Nästa handelshus var Törde Albrekt Lindström som sedan övertogs av Johan Arvid Wallin och som blev Högre folkskolan och är nu åter skola i Hasselas regi. Lite längre söderut bygger Carl Smitterberg upp ett stort handelshus som övertogs av hans son Emil Smitterberg.

Här på Södra kustvägen finns många mycket gamla hus säkert byggda i början av eller under 1700-talet. Det är mycket svårt att få fram fakta om de äldsta husen när de är byggda och vem som har byggt dom. Marken som husen var byggda på hade tillhört gårdarna Sicklings, Strands Donnerska huset), Valla och Robbjens.

De hus som är byggda på 1800-talet är lättare att få fram data om för de finns registrerade vid Tingsrätten i Visby. Alla de människor som levde och verkade här under 1800- och 1900-talet har jag försökt att leta fram genom husförhörs - och mantalslängder.

Vi kommer att möta en stor del av de människorna som bodde och verkade här genom 200 år.

Mycket stor hjälp har jag haft av Edvard Snöbohm och Elof Sollermans handskrivna bok som jag fick låna på biblioteket och kunde skriva av. Ur August Lindqvist bok Klinteminnen har jag hämtat många uppgifter om människorna i samhället, även en del fakta har jag hämtat från David Rosvalls stora omfattande forskning om gårdarna i Klinte. Anna Randleff f. Hejdström 1908 som har bott här hela sitt liv och har mycket gott minne hon har berättat för mig om människorna i "Norparegränd", vi har haft många långa samtal i hennes bostad på Åvallegården även sedan hon fyllt 90 år.

Min strävan har varit att all fakta om personerna i boken skall vara så korrekt som möjligt, boken innehåller även mina egna minnen och upplevelser från 1920- och 30-talet.

Namnet "Norparegränd" har funnits sedan urminnes tider, det kanske var så att arbetarna vid utskeppnings platsen av virke, eller de som arbetade vid kalkugnarna tog med sig några vedträn hem för att elda i spisen med och för att få lite värme och kunna laga mat. Kanske tog de som arbetade vid de stora spannmålsmagasinen med sig lite spillsäd hem till sina höns.

Ordet "Norpa" har många betydelser såsom att stjäla, snatta men för de fattiga som bodde här var det inte att stjäla för vinnings skull utan för att många gånger kunna överleva.

När vi ser hur de många fiskare- och sjömansänkorna hade det förstår vi kanske deras situation, de fick till vintern av kommunen ett lass sura våta grenar att elda med. Det är kanske inte så svårt att förstå att de smög sig ner till hamnen, där de stora balkgårdarna låg, eller ner till kalkugnen vid stranden som eldades med ved, för att om natten ta med sig några torra vedträn hem för att kunna tända den sura veden med.

Själv var jag med och "norpade" råsocker från järnvägsvagnarna som kom från sockerfabriken i Roma och skulle skeppas ut från hamnen. Vagnarna var uppställda ute på hamnområdet, sockret transporterades i stora säckar, vagnarna var täckta av presenningar det var bara att krypa in under en presenningen och peta ett litet hål i en säck så rann det bruna sockret ut. Vi åt så mycket vi orkade och tog lite med oss hem, mor blev arg och om vi gjorde om det skulle vi få stryk.

Nu på 1990-talet då jag pratar med mina gamla vänner om den tiden var det många av oss som gjorde samma sak, i en familj kokade man knäck på råsockret, allt är preskriberat för länge sedan.

Barlastvägen, Kalkugnsvägen och Södra kustvägen var min barndoms- och ungdomsvägar.

Klintehamn 1999-05-15

Gösta Hassellöf

Källor: Lagfartshandlingar Tingsrätten Visby, Mantals- och Husförhörslängder Klinte,

Bouppteckningar på Landsarkivet i Visby, Emil Nybergs bok Gotländsk Släktbok utg. 1910.

Hallgrens Gotländska Släkter utg. 1926,

Åter klinteböcker