I Min Backspegel
Birgit Fors
Utgiven november 2002

Resan .
Det blev en lång och upplevelserik resa. Hemifrån Gotland – Fastlandet – Gotland.
Resan tog tid, c:a 50 år.
På somliga stationer blev det uppehåll, olika långa och av olika skäl. Många personer och människoöden finns att minnas. Ett drunkningstillbud var en upprörande händelse, men frånsett detta hände väl inget omvälvande i familjen. Världshändelserna påverkade självklart även oss fast allt hände utanför Sveriges gränser.
En del berättas i min bok ”I min backspegel” som väntas från tryckningen i dagarna och som jag hoppas skall intressera många läsare.
I min tidiga barndom bodde vi i det röda huset som är avbildat på omslaget av boken. Det står fortfarande kvar, men är renoverat och tillbyggt på ett förtjänstfullt sätt, ser nu för tiden rakt inte ut som en ”fattigstuga”!
När jag var sju år flyttade vi till pensionat Rune, som föräldrarna byggt och startade 1922.

Jag hade avverkat sex klasser i Sanda skola och två i Klinte Högre Folkskola och det var tid att börja tänka på framtiden. 1934 sökte jag och kom in vid sjuksköterskeskolan på Västmanlands Läns Centrallasarett i Västerås. Dessförinnan hade jag gjort ett års ”provelevstjänst” på Visby Lasarett och funnit att sjukvården var intressant.
Ett minne från lasarettet i Visby kommer alltid upp när jag ser eller hör något berörande.
Jag började elevtiden där på Operationsavdelningen. Ny, grön och helt oerfaren stod jag och väntade i förrummet på att få gå in och vara med om min första operation. Den allsmäktige store doktor Sandahl satt och steriltvättade sig. Han blev väl törstig och med tordönsröst beordrades :” VATTEN”. Eftersom jag stod i närheten tog jag ett glas, spolade lite, fyllde glaset och räckte det till
honom. Döm om min snopna nuna när han svor till och samtidigt slängde allt vatten över mig. Glaset låg på golvet i tusen bitar. Inte visste jag att ”vatten” är det samma som vichyvatten i högre kretsar.
Man lär så länge man lever!
Åren gick , utbildningen var klar, nu skulle man skaffa ett arbete.” Vi” bildade familj 1939.Maken var statsanställd och placerades som ”Statens kontrollant” vid Bicapas gasmaskfabrik i Brastad. Det var hårda tider i Bohuslän eftersom stenindustrin var på retur det följdes av arbetslöshet, så gasmasktillverkningen var nödhjälpsarbete. Jag sökte jobb och hamnade så småningom på Uddevalla lasarett.
Brastad ligger inte så långt från svensk-norska gränsen. Den nionde april 1940 vaknade vi vid fyratiden på morgonen av kraftig åska, som visade sig vara kanonaden från den tyska invasionen i Norge. Hur skulle framtiden nu bli frågade vi oss.
Främmande flyg syntes allt oftare och flyglarm utlöstes, mörkläggning påbjöds.
Vi flyttade under året till Höganäs, även det var i gränstrakt. Främmande flyg då och då och nattetid var det inte en ovan syn med brinnande flygplan som singlade ner i Öresund som vi ju hade alldeles ”utanför dörren”.
Ett år i Höganäs och ett år för mig, sonen och hunden Tipp hos föräldrarna på Gotland. Maken blev krigsplacerad ett år vid Åkers Krutbruk i Sörmland där han sedan fick ordinarie tjänst och var kvar till pensioneringen. Vi flyttade till Mariefred 1943. Det var underbart att ha hemmet och hela familjen samlad på en säker och trygg plats i en vacker och trivsam historisk miljö och oräkneliga goda vänner i omgivningen.
Så småningom upptäckte jag under mitt arbete att det var ganska gott om gotlänningar i trakterna. Det blev snart dags att planera för ”en träff för gotlänningar och intresserade”. Jag tog kontakt med Åke Löwenborg , bördig från Hemse, bosatt i Strängnäs och med gemensamma ansträngningar samlade vi ihop ett 40-tal personer med gotlandsanknytning.
Det resulterade i bildandet av ”Gutegilde för Strängnäs u Mariefred mä omnejd”.
Arvid Ohlsson från Vallstena kom och invigde föreningen, som vi hade stor glädje av med träffar och möten, gutamål, den populära frågesporten, lammskallegask med ”fårskallar” från slakteriet i Visby m.m.
Efter att ha jobbat på Lida Vårdhem ( som det kallades då, sorterade under Stockholms stads Nykterhetsnämnd) kom jag att fortsätta inom nykterhetsvårdssektorn. Det blev sammanlagt 20 år. De sista 12 åren var jag föreståndare vid Röda Korsets vård- och behandlingshem Stora Fämsbacka i Falun. Pensionering 1979.
Några år senare kunde vi flytta till Gotland, hem !
Hem till Gotland för våra återstående dagar!
.
Åter till Klinteböcker