1,5 kg benfritt framdelskött av märgpipa charolais i tärningar. * 200 gr rökt fläsk i tärningar * 20 små gula lökar * 3 st morötter i slantar * En liter färska champinjoner * 10 st kryddpepparkorn * en tsk timjan, salt och vitpeppar efter smak * 10 krossade enbär * 3 dl grädde * 5 dl buljong på tärning * 5 dl rött vin * 2 msk tomatpuré * 2 msk kinesisk soya.

Bryn kött, fläsk, lök, morötter och svamp i smör * Lägg över i en gryta * fyll på med buljong och rött vin så att vätskan täcker köttet * Låt koka upp - skumma av * Tillsätt salt, vitpeppar, timjan, krossade enbär, krydd-pepper, tomatpuré och den kinesiska soyan * Låt koka och skumma av tills köttet är mört * Gör till sist en redning av smör och mjöl i en gryta * Sila och tillsätt buljongen som köttet kokat i, samt grädden * Koka ihop till en krämig konsistens * Slå över såsen i grytan * Låt köttgrytan få ett uppkok, smaksätt med salt och peppar * Gott till är pressad potatis, rårörda lingon och skivad saltgurka.

I taket, efter stolsraderna långskepps, satt två rader små svarta knappar. - Ring för önskad hållplats! I, för gotlänningarna stora världen, dvs. Stockholm, tillämpades det förfarandet, att chaufför eller konduktör i god tid ropade ut namnet på det ställe, där nästa möjlighet gavs att stiga av. Därefter tryckte passagerare, som önskade lämna skeppet och signalen gick vidare förut.

Det gotländska nyttjandet av denna modernitet var emellertid från chaufförs-socitétens främsta företrädare, Hjalmar och Anselm, bestämt att ske annorlunda. På invigningsdagen sken solen som på en kunglig födelsedag. Buss kl 10.15 på linjen Visby-Tofta-Klintehamn lämnade stationen vid Murgrönans festplats. Enkelpris för hela sträckan kr 2:10, tur och retur 3:20. Släpvagnen var fylld till gott och väl hälften, de flesta s.k. fastlänningar.

-Affären, Västerhejde nästa! Ingen märkbar reaktion, det fanns uppenbarligen inga resenärer dit och allt förblev lugnt. Till Stora Homa reste passagerarna 1:- resp. 1:50 från stiftsstaden. En avstigande och en signal, exekverad i tysthet av den resande själv. Men strax före Tofta kyrka var det något som brast hos den ansvarstyngde befälhavaren. Tre ville stiga av och förhållandet gav följdriktigt upphov till lika många, gälla signaler. Bussen stannade med låsta bromsar, damm i väggruset, det var före asfaltens allmänna genombrott.

En ilsken chaufför hastade akterut, slet upp dörren till släpvagnen och ropade militäriskt ut gällande instruktion: - Ge faan i knapparna, dem skötar han. (pekade på mig). När han sägar stationar så räckar ni upp handn, så tryckar han! - Ska dä var så satans svårt å begipe? - Jäävla stokholmar!

Hur just denna första märkesresa avlöpte har jag glömt, men det infördes en allmän regel, att sommartid skulle det stannas på samtliga hållplatser och först därefter utropades namnet.

Från början?

"Vår första pjäs hette IDAVALL. Vår tionde heter IDAVALL. Vi som var med från början har bytt roller. Vi är ju tio år äldre nu. Allihop"

Är inte det lite fantasilöst?

"Jo det är billigt -
- och, allvarligt talat, tydligen också roligt, att döma av skrattsalvor, härlig stämning och tidvis våldsamt tryck i repetitionsarbetet!"

Med 1929 års vårtermin avslutades min skolgång i Klinte kyrkskola. Under de sista åren kunde vi barn se en gammal man stå vid kyrkogårdsmuren när det var varmt och gott väder och titta på oss, då vi lekte på rasterna. Vi visste att han hette Johan Jonsson och bodde på det närbelägna ålderdomshemmet. Hans hela namn var Johan Petter Jonsson. Bland äldre folk i trakten kallades han för "Svarte Johan". Detta för att han i yngre år hade varit begåvad med ett stort svart skägg och dito kalufs. Nu var hans hår och skägg grånat och nästan vitt.

Vi visste också, att han hade ett väldigt stort fickur, en nickelrova, som han var mycket stolt över. Vi frågade honom ofta hur mycket klockan var, fast vi visste detta. Han tog fram uret ur västfickan och visade och vi beundrade det mycket.

Han hade under flera år tidigare burit tidningar och post från samhällets poststation till den handelsbod, som låg vid foten av Bönders backe. Där kunde de flesta av övre socknens hushåll hämta sin post.

Tre gånger i veckan företog han postturen, helgfria tisdagar, torsdagar och lördagar. Han gick till fots. Posten bar han i en rem över axeln i en väska av tjockt läder. Väskan var stor och troligen tillverkad på orten av någon sko- eller sadelmakare. Det ligger nära tillhands att gissa på sadelmakare Wiman.

Vägsträckan han hade att vandra var tre kilometer. Det kunde säkerligen bli ganska tungt ibland vid utfärden, om väskan var full med post. Den lättade kanske något, när han lämnade in post till prästgården och till skolläraren.

Poststationen låg en tid i Donnerska huset. Den flyttades till det hus, som ligger mellan nuvarande Statoil och "Beklädnan" på Donnersgatan och som då tillhörde fru Emilie Kahl. Ett nytt posthus byggdes nära den dåvarande järnvägsstationen. Det blev färdigt 1934 och då flyttade posten givetvis dit.

Man får ej glömma, att den dåvarande vägen grusades av socknens bönder med vissa tidsintervaller, men i övrigt ej åtnjöt något modernt underhåll. Vid torr väderlek fick man pulsa i "moar" av damm, och vid blöta traska i en välling av söndermald kalkstensgrus, men man kunde förstås gå på den smala och sviktande trottoaren av bräder på den högra sidan i riktning mot kyrkan.

Experimentvägen, den som folk kallade för "vattenglasvägen", blev i folks tycke en bedrövelse. Den kom i bruk någon gång under slutet av 20-talet. Även den dammade, om ej så mycket som den gamla, men dammet var hälsovådligare och vid väta blev den klistrig och såphal. Under första hälften av 30-talet anlades en betongväg, som ännu ligger kvar på Donnersgatan samt Norra och Södra Kustvägen inom samhället. Detta var en väsentlig förbättring av denna vägsträcka.

Johan Jonsson var fastlänning, född 1853 i Oskars församling, Kalmar län. Han kom till Gotland i slutet av 1800-talet, avled 1935 och ligger begravd på Klinte kyrkogård. Han hade i yngre dagar försörjt sig med att hjälpa traktens bönder med diverse sysslor som daglönare, 1913 blev han änkeman, sedan han en tid varit gift med Tilda, född Frödahl.

På äldre dar, när han bodde på ålderdomshemmet, besökte han träget söndag-arnas gudstjänster i den närbelägna kyrkan. Min farfar berättade, att de söndagar då prästen från predikstolen tillkännagav, att någon i socknen avlidit och klockaren ringde helt kort i lilla klockan, tog Johan detta till sig. När kyrkobesökarna samlades utanför efter godstjänsten förkunnade han som en sorts tröst till de kvarvarande att "nästa söndag så ringer det för mig". Det dröjde dock flera år innan han blev sannspådd och folk tog inte hans förutsägelser på riktigt allvar utan skrattade gott åt honom.

När Johan inte längre orkade med postturerna, övertogs hans syssla av Runo Wallin. Han var född 1876 i S:t Olaus församling i Norrköping och var inackorderad hos familjen Thomasson på gården Odvalds, snett emot nuvarande Köpmansgården. Några år senare blev han intagen på ålderdomshemmet. 1948 blev han förflyttad till en familj Gustavsson i Träkumla. Där blev han kvar till 1955, då han flyttades till Olga Hedenbergs hem för gamla på gården Norrbys i Othem. Han avled 1970, 94 år gammal och ligger begravd i Othem.

Runo Wallin t.v. sedan han flyttat till det nya hemmet i Othem.

Runo var något av vad vi idag brukar kalla för utvecklingsstörd och hade väl aldrig haft eller utföra något egentligt arbete, frånsett de här tre postturerna per vecka. Han var inte så robust byggd som Johan.

Till en början försökte han bära väskan över axeln som denne gjort. När detta blev för tungt, anskaffade han - eller fick sig tilldelad - en s.k. barnskrinda på fyra hjul och med en tistelstång, med vilken han drog vagnen efter sig med postväskan i. Hans gång var rapp och energisk, om än något vinglig. Han kunde läsa och skriva till husbehov, och han läste flitigt bibeln.

Smyrnaförsamlingen, pingströrelsen, hade i honom en hängiven medlem. Ofta gick han om kvällarna, minst en gång i veckan, till rörelsens bönemöten i Levide. Dit var det en dryg mil att gå. Ibland hade han tur att få åka med någon bilburen vägfarare. När det slumpade sig, fick han gärna lift med klintebon Orvar Ohlén, som den tiden var handlare i Levide. När han skulle tillbaka till Klinte, var det ofta rena natten.

Under den mörka årstiden torde det ha varit nog så ängsligt att traska över den dystra skogsheden mellan Levide och Fröjel. Enligt den lokala folktron kunde man där stöta på en hel del "oknytt" om natten. Bl.a. kunde man möta den ruskiga "Gärdaregaiti", som visade sig i skepnaden av en vit get, en fruktad och obehaglig upplevelse. Men Runo var fast i sin tro och räddes intet. I stället fick han sin styrka och inspiration genom att bygga ett litet altare intill en bergvägg i det gamla stenbrottet ovanför ålderdomshemmet vid en naturlig hylla strax till vänster om uppgången till det höga berget. Hyllan är synlig än idag. Där kunde han efter biblisk förebild hålla bergspredikan med sig själv som ende deltagare. Då detta skedde på betryggande avstånd från allmänna vägar störde det ingen och han fick hållas därmed. Stilla kvällar kunde hans psalmsång, bön och bibelläsning höras ned till skolan och kyrkogården.

Den ovan beskrivna postgången fungerade fram till början av 40-talet, då postverket övertog lantbrevbär-ingen och lade upp distrikt för cyklande brevbärare, som åkte dagliga turer utom söndagar. De hushåll, som inte hade eget fack på poststationen, blev nödsakade att skaffa postlådor vid sina hus, om de ville ha post och tidningar hem till sig. Postlådorna sattes ej upp vid varje hus, utan placerades i grupper på lämpliga platser för att underlätta utdelningen. Övergången till den nya ordningen skedde dock inte abrupt över en natt utan anpassades efter hushållens önskemål, inom vissa gränser. Fortfarande kunde några hushåll ända fram till slutet av 40-talet få hämta sin post i Böndersaffären.

Den förste cyklande lantbrevbäraren i övre delen av socknen var Gunnar Lundblad, som hade ett distrikt utsträckt till övre Fröjel, nedre Fröjel, Södra Kustvägen och Värsände. Einar Karl Gunnar Lundblad var född 1892 i Hedvig Eleonoras församling i Stockholm. Han avled 1964, 72 år gammal och ligger begravd på Klinte kyrkogård. Lundblad var först bosatt i samhället, men flyttade senare till ett ställe på Klintebys ägor. Där lät ha bygga sig ett hus strax intill på andra sidan vägen vid Hunninge kvior.

Lantbrevbärare Gunnar Lundblad
Han var medlem i Klinte skyttegille. Han och jag tävlade ibland med, ibland mot varandra på skjutbanans 300-meters vall. Jag minns honom som en lugn och timid man med en stilla humor. Efter Lundblad övertogs lantbrevbäringen av Richard Jonsson, som efter en tid körde turen med bil. Därmed har vi kommit in på 50-talet och hamnat utanför ramen för denna lilla berättelse .

Fotnot: Hur postgången till övre Klinte var inrättad före "Svarte Johans" tid, är höljt i dunkel. Einar Smith redogör i sin bok "Återblick - hågkomster från Klinte" för sin skolväg. På sidan 91 berättar han om ett litet hus på Ekelundska tomten vid Valle kvior, rivet sedan många år. Där lär en gång bott en kvinna vid namn Anna Liverin, "Post-Anna" kallad, som för länge sedan burit post till övre Klinte och Fröjel. Detta kan ha varit redan på 1800-talet.

Att postgången till övre Klinte förr innefattade övre Fröjel, kan mycket väl tänkas. Handelsverksamheten i boden vid Bönders är säkerligen äldre än vad man först är benägen att tro. På 1870-80-talen bedrevs affärsrörelse där av Anders Konrad Wiberg från Visby. Han avled 1882 och är begravd på Klinte kyrkogård. Inom parentes sagt, är Anders Konrad mormors morfar till min hustru Solveig. Att det även fanns ett liknande avläm-ningsställe för post i övre Fröjel, som det vid Bönders, är troligt.