| Meddelande från Klinte
Hembygdsförening 1998 En historia om ett reps tillblivelse
Repet, som den här historien handlar om, är ca 65 år gammalt. Det är uppringlat och hopdraget i en bunt, såsom det kom från repslagaren. Det har veterligen aldrig varit utringlat från bunten och således aldrig varit använt. Repets längd kan uppskattas till omkr. 40 m. eller man kanske hellre skall tala om 70 alnar, d.v.s 42 meter. Troligen mätte man i aln hos repslagaren långt in på 1900-talet. Detta rep, jämte ett flertal andra buntar, har jag ärvt av min far, Edvard.Materialet i repet är sisal. I dagligt tal sa folk "sisalhampa". Sisal är dock ingen hampa utan en liljeväxt av släkten Agave sisiliana amaryllidaceae. De långa fibrerna används till olika slag av snören och rep. Växten odlas i sydliga länder och är således importvara. Fram till andra världskriget var sisal troligen det allenarådande materialet i det garn som användes i självbindare och halmpressar. Under kriget försvann sisal från marknaden och ersattes av garn, som tvinnades av våtstarkt papper av inhämska pappersbruk. Pappersgarnet visade sig fungera tämligen bra, till mångas förvåning. Efter krigets slut har detta papperssnöre ersatts av bindgarn, tvinnat av plastfibrer. Repet ifråga är tillverkat något av åren 1929-30 på sjökaptenen S.A. Afvelins repslagarbana i Klintehamn. Detta repslageri är omnämnt på sid. 128 i August Lindqvists bok "Klinteminnen". Arbetet var beställt av min far, som även tillhandahöll materialet, vars tillvaratagande har sin lilla, särskilda historia. Under fem år, 1/4 1925 - 1/4 1930, brukade min far jämte familjen, G. Hauffmans gård vid L:a Snögrinda på arrende. Det bidgarn, som användes i självbindare, gick vanligen till spillo vid tröskningen. Halmbalarnas snören därmot kunde tas tillvara, när halmen senare blev kreatursfoder och strö. Min far, som inte gärna kunde se något förfaras som kunde återanvändas, var noga med att kapa snörena intill knuten och fick på så sätt en hel snörstump med en knut i ena ändan. Han hann samla en ansenlig mängd snören under dessa fem år. När arrendet skulle upphöra, vände far sig till skepparen Afvelin och undrade, om denne möjligen kunde slå rep av snörena. Afvelin tog hand om snörena, som kunde vara mellan 160 och 190 cm långa. Han skar bort de gamla knutarna, spetsade till varje garnända något och knöt dem samman. med små fina knutar till långa tåtar, som sedan tvinnades till rep. Knutarn var så fint gjorda, att de knappt kunde upptäckas i det färdiga repet. Repen gjordes i två grovlekar. Det grövsta består av tre kardelar, varje kardel är tvinnad i tre snören. Repet blir på detta sätt c:a 12 mm i diameter. Den klenare varianten består även den av tre kardelar, men varje kardel är tvinnad av två snören och blir därför 7 mm grovt. Detta klenare rep använde vi till flagglina och klädsträck. Materialet blev lätt sprött och skört av väder och vind efter några år vid kontinuerligt bruk utomhus. Brukningstiden kunde förlängas avsevärt om man impregnerade repet med en blandning av rå linolja, talj och bivax. Min far fick på detta sätten försvarlig mängd rep, minst fyra buntar av det grövre och två av det klenare. Vad tillverkningen kostade, tog jag aldrig reda på. Det mesta av repen finns kvar än i dag, oanvända. Man kan nog säga, att far och hans familj fick ringa användning av dessa rep och linor, men balsnörena blev inte bortkastade utan kom till användning och det var kanske detta som var själva meningen. Repet skänktes 1996 till Klinte Hembygdsförening av Henning Wengberg.
Södra Kustvägen mot "Klämman" eller "Platsen". Lägg märke till brunnen och stentrottoaren. Kastanjen på Tullhusets gård är densamma idag.
Warfsholm, byggt av Willy Wöhler på 1890-talet. Ett drömställe, där han satt i tornet och hade utsikt mot sitt kära Karlsö. Idag ett väl frekventerar pensionat, ägt av Marie och Göte Modin. Ett skrivscatull.
Till samlingarna skänktes 1995 ett gammalt skrivscatull av Vera Sollerman, Klinte. Schatullet har ett vackert utskuret och dekorerat lock med en s.k passarblomma i mitten. Det är målat i några få färger. På framsidan finns rester efter initialerna M:G och J:K (eller H:). Inuti finns en liten hylla för pennor och bläckhorn, vars plats syns efter bläckfläckarn. Schatullet kan ha varit en fästmansgåva. Det kommer troligen från Östergarn. Kanske har det tillhört Elof Sollermans svärföräldrar. Alfhild Sollermans far hette emellertid Alfred Olofsson, fjärdingsman i Östergarn. Namnet stämmer inte med initialerna. Nyckeln måste bindas fast på utsidan, då locket går i lås när det stängs. Lås och gångjärn har restaurerats av Torsten Wigström, Visby.
Några minnen kring den avbildade cykeln. Äggplockningen gick till så, att man tog ett ägg i boet om det låg två där. Var det tre ägg rördes det inte. Då kunde det vara ungar på gång. När vi kom hem stektes en del och åts. Vi ungar var väl inte så förjusta precis, men sockerkakan, som morsan bakade, blev fin. Cykeln hade ju inget frijul och ingen broms, så det skenade iväg ordentligt nedför ibland. Det såg ut som morfar red i full galopp, när han sökte hålla igen i backen. En annan tur gick till Hejde, där Niklas, morfars bror bodde i barndomshemmet. Ett rum och ett litet kök, bara öppen spis. Den här turen företogs på sommaren. Då skulle det tas gäddor i kanalen när vattnet var lågt. En håv och ett ljuster var fångstredskapen. Det här var mycket roligt för en liten sork. Cykeln, av märket Götha, var inköpt i andra hand av Fridolf Wallin. Från början var det träfälgar. Uppgifter om cykelmärket lämnade av Staffan Rosvall.
|
