| Meddelande från Klinte
Hembygdsförening 1996 Intryck från en resa Klintehamn, Kiel och åter, En väderby och Ett par vackra spetsiga träskor
I Klinte hembygdsförenings samlingar finns en del klintehistoria skriven av köpmannen Edvard Snöbohm (1863-1942). Bland dem en del berättelser om samhället och ägare av hus längs gatorna. En del använde August Lindqvist i sin bok "Klinteminnen", som kom ut 1968. Två mer fristående berättelser, en om en äventyrlig resa med skonerten FELIX till Kiel med en trävarulast och en som har titels "En väderby" har jag skrivit av efter Snöbohms manuskript. Sedan fick jag se att Pelle Sollerman använt berättelsen i "Karlsökungen", utkommen 1983. Hos Sollerman lite förändrad som en muntlig berättelse några klinteboherrar emellan. Ändå kan Edvard Snöbohms livfulla skrivna originalmanuskript ha sitt intresse. "En väderby" är troligen inte tidigare publicerad. I Värsändegården hänger en tavla av skonerten FELIX, som föreningen fått i gåva av fru Ingeborg Snöbohm 1950. Fartygets ägare var Edvard Snöbohms far, Reinhold Snöbohm (1829-1913). Kapten, även under den här resan, var C.O Gardell. I "Klinteminnen" berättar August Lindqvist hur FELIX strandade på 1890-talet på Varvsholm ungefär mitt för kalkugnen. "Jag fick hugga upp det mesta av vraket till bränsle under ångpannan i badhuset". Den andra, större skonerten, som kom till Kiel samtidigt, ägdes delvis av R. Snöbohm. Fartygets namn var SOFIA FREDRIKA och hade som skeppare Landström, senare Lindahl enl. August Lindqvist. Fartyget gjorde 1847-1849 en minnesrik resa till Afrika. Förliste slutligen vid Katthammarsvik. Staffan Rosvall Några intryck från en resa Klintehamn, Kiel och åter. Sommaren 1890 medföljde jag ett av våra fartyg, skon FELIX, till Kiel, dels för rekreation, dels för att i Kiel sälja en i konsignation liggande trävarulast. FELIX var ett vacker fartyg med 126 reg tons med en mycket hög och vackert stagad rigg. Vi lättade ankar från udden d. 1 juni, och som vinden var laber sydost, började vi genast kryssa. Dagen därpå kryssade vi ännu mellan Öland och Gotland, och jag låg i låringsbåten och njöt i fulla drag av friheten och det otvungna sjömanslivet ombord. Så gingo dagarna under oavbruten kryssning i vackert väder tills d. 12 nådde Gjedser, då kursen lades nordost och efter ytterligare 3 dagar, alltså d. 15 gick ankaret i Kiels hamn; som min mors årsdag inföll denna dag, sände Kapt. Gardell och jag i ankomsttelegrammet jämväl en hälsning till henne. Jag var vid ankomsten ganska mätt på livet ombord, det blev i längden väl enformigt, och jag blev till slut så lat, att jag knappast orkade tvätta eller raka mig. Maten, som i början smakade förträffligt blev för enehanda, smöret hade tagit slut, så vi måste använda flott och till råga på allt blev vattnet så dåligt, att vi, när det skulle dricka, måste slå några droppar ättika i detsamma, och när gröten åts, använde vi till denna vatten uppblandat med lite sirup och ättika; förut hade vi alltid en klick smör till denna rätt. Några åskbyar hade dock uppiffat enformigheten, och jag konstaterade, att vår kapten då alltid var lugn och situationen vuxen. Jag kan som parallell till detta nämna, att en annan kapten, som jag en gång medföljde, och vilken överresa tog ej mindre än 17 dygn, vid åskbyar blev så nervös, att han ej kände något lugn förrän alla segel voro bärgade, en åtgärd som oftast visade sig vara onödig och endast förorsakade besättningen extra besvär och arbete. Det smakade nu att få frossa på det goda tyska ölet, äta kielersprot, knibsen och andra godsaker. Jag lyckades sälja den konsignerade lasten till firman L o G Cramérs kund, och denna och denna affär gav dessbättre anledning till flera. Några dagar efter vår ankomst anlände ytterligare ett av våra fartyg, Skon. Sophia Fredrika, Kapt. (?) Nyman, med trävarulast från min far; som jag fann lasten dåligt apterad och smått skämdes för densamma, antog jag, att min far ej haft tillfälle öva nödig tillsyn vid utlastningen, vilket ock visade sig vara fallet. Jag tillbringade dagarna med att se mig om i den rätt så stora staden och om kvällarna gingo kaptenerna och jag gärna till det stora danspalatset, "Kaisersalen", för att få en svängom. En dag hade den ena av lastmottagarna vänligheten bjuda oss först på middag i sitt hem, där det serverades en sorts röd Champagne och sedan på en friluftsrestaurant, där vi åto butterbrot och pimpade vin; vår värd, en herre med en väldig kroppshydda, talade om, att han ibland fått några buteljer punsch från firman Cramér, och fann han denna dryck mycket god. Han drack den emellertid ej som vi om kvällarna utan i morgonkaffet utan gräddde och socker, alltså en riktig kaffepunsch, som dansken säger. Jag frapperades vid detta tillfälle av tyskarnas okonstlade sätt och gemytlighet. Vid bordet bredvid oss satt mämligen en av vår värds arbetare med familj i samma ärende som vi, och det hände ofta att den rike arbetsgivaren höjde sin sejdel och sade "prosit" (skål) till sin arbetare. Under lossningen blev jag också förvånad över de tyska arbetarnas förmåga att bära bördor, små och bredaxlade som de voro, togo endast två man de tunga bjälkarna (ca 18 alnar 8/8", 10,8 meter x ca 20x20 cm) på axlarna, då dessa stuckos ut genom fartygets lastport och buro dessa tvärs över gatan till den på andra sida liggande brädgården. När de så knogat en timme pustade de 5 minuter och förfriskade sig först en klunk "kümmel" (?) (svagt brännvin) och ovanpå denna en större klunk braunbier (bättre svagdricka). Ransonen för dagen var 1/3 liter kümmel och en liter brännvin. Vid detta mitt besök lärde jag att, oaktat deras knipslughet i affärer, tycka om tyskarna och har på äldre dar funnit, att en nation med sådan vitalitet och arbetsintensitet ej kan förintas, ett försök i den riktningen bleve ett dråpslag mot hela Europa. När efter en veckas tid lossningen var slutad och barlasten intagen, börjades för en svag S´V vind hemseglingen. Jag hade köpt tvenne kaggar gott mörkt öl inbäddade i den fuktiga barlasten och 25 st vackra levande rödspättor avsedda som present åt min far. För att få dessa senare levande hem, hade Kapt. Gardell förfärdigat en 3 kantig fiskpärk, i vilken spättorna placerades, och som fick släpa efter fartyget. Komna till Fehrmarsund skulle vi undersöka våra fiskars tillstånd och det befanns då, att de voro i så dålig kondition, att vi måste slakta och salta dem; sannolikt voro hålen i pärken för stora och alltså trycket vid vattenomsättningen genom fartygets framfart för starkt. Liksom under överresan hade vi labra SO vindar, och vi hasade oss så småningom fram till Ölands södra udde, men här tog det emot. Vinden mojnade först ut, sedan kom denna från NO och snart övergick den till storm. Fartyget låg ner och höll för små segel, och jag för min del låg snart, då det i längden blev tröttsamt med balansgången på däck. En morgon siktades en 3 mastskonare, liggande för babords halsar något förut och i lovart om oss, vilken tycktes driva ovanligt och alltför hastigt kom oss närmare. Som vi lågo bidevind för styrbords halsar skulle den mötande enl. sjölagen väja för oss, och vi undrade varför den ej föll av och gick för om oss. Genom kikare kunde vi se, att ingen man fanns på däck utom en liten pojke, som stod till rors. Det rätt så stora fartyget kom allt närmare, och då fara för kollision förelåg skrek vår kapten till pojken, att han skulle lova, men denne endast ruskade på huvudet. Minuten därefter sågo vi hurusom 4 o 5 man komma uppspringande från kajutan, men varje manöver var då resultatlös och med ett väldigt brak rände den mötande på "Felix" just akter om stormastens styrbordsrigg; hans klyvarbom sprängde storseglets gaffelgård, pikfallet sprang, så att detta segel föll i däck och hans stampdävert slog genom vårt runnhustak, därefter slirade han vidare akteröver. En lycka i olyckan var, att stöten blev så långt akterut; hade den träffat vår rigg, hade masten gått överbord, bägge fartygen fastnat i varandra, och som sjön gick hög och de voro barlastade, hade de sannolikt slagit sönder varandra och sjunkit. Emellertid såg det ut som om vi sedan skulle driva på den andre; bägge fartygen hade genom förlust av segel blivit manöverodugliga och kommo en stund att ligga jämsides en bit från varandra rullande i den höga sjön, men genom bärgning av våra återstående segel avvärjdes detta tillbud. Av språket som talades, förstodo vi, att fartyget som vi förmodat, var från Finland, en s.k. "finnflax", ett mycket passande namn, ty det tycktes driva lika mycket på tvären som det gjorde framfarten. Jag stod före kollisionen jämte kaptenen, men då jag förstod att stöten skulle bli akteröver, sprang jag förut, i förbifarten passerade styrmannen och kröp ner bakom lovarts reling i tanke att stormasten skulle gå överbord; ögonblicket därefter kom styrmannen, min gode vän Aug. Pettersson från Fröjel krypande på alla fyra för att göra sig så liten som möjligt och satte sig bredvid mig; synen var så lustig, att jag ej kunde hålla mig för skratt. En matros från Tofta, som hade vakten till kojs men purrats kom också, men han var så uppskakad att han började kräkas. Rorsmannen, en jungman från Visby, stod troget på sin post tills däverten slog i huset där han stod, då han släppte ratten och sprang föröver. Kocken kröp in i kabyssen. Endast kaptenen och äldste matrosen, Bogren från Klinte, voro kvar akterut, men varest observerade jag i virrvarret icke, jag hörde kapten skrika och skälla och fann honom senare ilsken och upprörd med en revolver i näven. Vårt första göra blev nu att söka få reda på finnens namn och hemort och att undersöka våra skador. Det första lyckades ej, ty finnen hade illmarigt nog hängt ett segel över fartygets akter, där namnbrädan var placerad, och att komma till tals med någon ombord var ej möjligt. Skadorna befanns dessbättre vara ovan vattenlinjen och fartyget tätt. Efter ett dygns rullande i den avtagande nordosten och utan land i sikte kom så vår gamle vän sydosten, och vi kunde sätta kursen åt Gotland; var vi voro visste kaptenen ej, och detta under sådana omständigheter förlåtligt nog, ty när vi fingo sikte på en kust kunde i början ej avgöras, om det Hoburgen eller Carlsö. En vacker söndag f.m. passerades emellertid Carlsö, en stund därefter Ång. Visby på väg till ön med lustresande och en timme senare ankrade "Felix", chefsskeppet bland den tidens klinteskutor. I vår hamn, visserligen skamfilad till skrovet men med den höga vackra riggen i behåll Edward Snöbohm En väderby År 1885 bildades Visby Segelsällskap av några segelentusiaster, bland dem Dr. Lars Kolmodin, Kamrer Ant. Pettersson och Rektor Karl Romin. Båtmaterialet, som sällskapet då förfogade över, bestod mest av öppna skeppsbåtar, inköpta på strandningsauktioner, endast Dr. Kolmodin hade en större däckad blekingeeka. Jag för min del var då den lycklige ägaren till en vacker vitmålad låringsbåt, inköpt från ett å Carlsö strandat franskt barkskepp, "Henriette". Båten var riggad med två sprisegel, två gaffeltoppsegel samt ett försegel och hade av min äldre bror fått namnet "Brage". Sällskapet inbjöd varje sommar till kappseglingar i Visby, men dessa måste oftast på grund av otjänligt väder inställas; båtarna voro för små för det öppna havet utanför Visby. Söndagen den 8 aug. 1886 hade sällskapet inbjudit till en sådan kappsegling, och ehuru jag tillfölje den långa vägen till Visby med min lilla båt ej vågat formellt anmäla Brage som deltagare i denna, hade jag dock beslutat att segla dit och eventuellt deltaga i seglingen. Jag hade bestämt utseglingen härifrån till lördagen d. 7 kl. 8 på kvällen, i hopp om att till söndag morgon nå Visby, och som besättningsmän hade jag engagerat min kamrat i affären Henrik Sandelin och en av våra arbetare, den store humoristen Kalle Lindqvist. Henrik var ingen sjöman alls, men Kalle var en orädd och erfaren fiskare, som under sitt liv tagit många nappatag med havet, och han var av oss 3 den mest sjöerfarne. Som Kalle arbetade hårt om dagarna och ofta fiskade på nätterna, brukade han om lördagskvällarna alltid krya upp sig med ett kvarter brännvin, men när reaktionen efter denna förfriskning inställde sig, tog tröttheten efter veckans arbete och nattvaka ut sin rätt, och han blev då litet sömnig och slö. Så ock denna kväll. Som bestämt var startade vi efter slutad arbetsdag l. 8 från Bädden med Kalle vid rodret. Vinden var ingen, men en liten bris fyllde våra gaffeltoppsegel och så småningom passerade vi Bornholmen. Komna ut emot väst dog den lilla brisen ut och Brage låg alldeles stilla. När vi sutto och dryftade den dåliga starten observerade jag vid horisonten i N.V. små ulliga moln och jag undrade emot Kalle, om det ej kunde vara en väderby, han trodde ej detta. Som jag emellertid såg huru dessa moln hastigt närmade sig, varskodde jag Kalle ännu en gång, men då blev han arg och sade "prat sk-t, det måste väl jag som gammal fiskare begripa bättre". Då jag någon minut efter detta såg, att molnen utbredda och med fart närmade sig, förstod jag, att här var det fråga om en ettrig väderby, och jag sade hastigt till Henrik: "nu ger vi fan i Kalles mening, bärga du förmastens segel, så tar jag aktermastens". Ögonblicket därefter var byen över oss; jag hade dock lyckats giga min gaffeltopp och rycka spriet ur seglet, Henrik hade till sist lyckats få spriet även ur sitt segel, men toppens gigtåg höll han i munnen, och detta piskade hans kinder på ett oturligt sätt – I ett huj voro vi åter vid Bädden – Hur detta gick till kunde jag ej då få, och har ej heller senare fått någon säker uppfattning om. Jag såg, att med byen följde en väldig våg och sannolikt har vi på kammen av denna rent av flugit tillbaka. Vi funno vid framkomsten, att vattnet stigit flera fot, och att en gammal sjunken pråm intagit vår startplats. Min far och tullinspektör Nilsson kommo springande och undrade , om vi voro vid liv. Byen hade varit kort men så hård att småstenen singlat i luften. Kalle, som ej sagt ett ord sedan byen kom, satt fortfarande stum. Min mor och mina systrar hade gjort åt oss en härlig färdkost, nerlagd i en blåmålad kista, vilken Kalle vid avfärden varsamt och med lysten blick nerstuvade bland barlasten. Då jag nu efter båtens förtöjande pekade på denna och blinkade åt honom sade han: "det här kan jag då rakt inte begripa". Sedan läto vi oss mat och dryck väl smaka och så slutade denna seglats. Ur hembygdsföreningens samlingar:
|
