| Meddelande från Klinte
Hembygdsförening 1992
Anton Krusells herbarium. Klinte hembygdsförening fick för några år sedan från
Klinteskolan överta ansvaret och vården av Willy Wöhlers äggsamling kompletterad med
senare små samlingar av elever till magister Karl Karlström vid Högre Folkskolan.
Samtidigt övertog vi vården av kyrkoherde S.G. Hultemans växtsamling. (Hulteman var
kyrkoherde i Klinte och Fröjel 1887-1925). Båda samlingarna är nu utställda i
Klintehamns bibliotek tillsammans med vår fornsakssamling. Det är med stor tillfredställelse föreningen nu också i gåva av arvingarna till Robjens gård mottagit lantbrukare Anton Krusells, Robjens, växtsamling. Den förvarasnu i ett snarlikt herbarieskåp som det Hultemanska på biblioteket. Föreningen riktar ett tack till givarna och till
Kulturnämnden i Gotlands kommun och Klintes bibliotekspersonal som villigt ställt
utrymme till förfogande. Anton Krusell - min morfar Anton "Antonius" Krusell föddes vid Mulde i Fröjel den 17 januari 1870, den yngste i en stor barnaskara. Hans far Olof kom från Kruse i Alva och hade under pojkåren varit skjutskarl åt kungamördare Jakob Anckarströms änka. Då var hon omgift med den yngste sonen till prästen i Burs. Anton Krusells morfar var Petter Wahlgren, en av delägarna i den svåra postfärden mellan Gotland och Öland 1830. Den 6 juli 1901 blev Anton Krusell gift med Emelie Klint vid Robjens i Klinte. På den anrika gamla gården förblev han och verkade hela sitt liv. Han dog på sin kammare, omgiven av sina böcker och lexikon, med en spirande vår i markerna den 7 maj 1954. Anton Krusell var en man med ovanligt stort vetande och en mycket intressant personlighet. Föräldrarna ville att han skulle studera till skollärare, men han nekade envist. En lång och besvärlig skolväg hade gjort honom trött på allt vad skolor hette. Ändå blev hans liv ett enda sökande efter kunskap och hans läslust var enorm. Redan som pojke lärde han det engelska språket. Han fortsatte med studier i alla europeiska språk från grekiska till latin. Under sina sista levnadsår studerade han ryska. En märklig tavla finns bevarad där han textat bibelordet "Så älskade Gud världen" på 25 språk. Att han textade var inte ovanligt, han hade mycket fin handstil och kunde med sina tuschpennor forma vackra bokstäver med många snirklar och krusiduller. Han var något av en konstnär och tyckte om att teckna och måla, att dekorera dörrar, grindar och väggar med glada blomsterslingor. Ännu kan man i ladugården se prov på hans förmåga att läsa inskriptioner på latin. På lekstugan som han byggde var ytterväggarna målade med flaggor från världens alla hörn - tyvärr är den borta som så mycket annat. Anton Krusell hade lätt att lära, men också ett "kom ihåg" som man kunde avundas honom. Han kunde räkna upp alla Sveriges regenter sen Odins dagar, Europas floder och berg, städer och årtal efter årtal för historiska händelser, upptäckter och personer. När hans intresse för botanik väcktes genom hans bekantskap med kyrkoherde S.G. Hulteman, kunde han också utan svårighet använda det latinska namnet på växterna. (Om hans botaniska intressen berättas mer på annan plats i detta häfte).
Anton Krusell vid en av kastanjerna framför Robjens. På tavlan har han textat: Planterade år 1856 av Fru Anna Lindvall ROBJENS. Kyrkoherde Hulteman kom ofta till Robjens och lockade Krusell bort från arbetet och till botaniska vandringar och studier. När de inte spelade schack förstås, eller besökande botanister från andra delar av världen kom på besök. Anton Krusell var intresserad av det mesta som rör sig mellan himmel och jord. Bland annat var han en ivrig frimärks- och myntsamlare, hans intresse för gamla verktyg och redskap, samlade stenar av egendomligt eller vackert utseende. Hade även tidvis kommunala och kyrkliga uppdrag. Antonius Krusell var min morfar. Jag föddes och växte upp på gården, alla mina barndomsminnen är förknippade med Robjens. När jag tänker på min "lille" morfar är det som att bläddra i en bilderbok med mitt namn textat i snirkliga bokstäver på försättsbladet. Där fanns bilder av honom på åker och äng, vid Juviksstranden, i arbete med djuren i ladugården, i lammhuset och snickarboden. Vid svarven, med målarpensel, med skomakarverktyg, med vedsäcken på ryggen. Och helgerna med böcker och tuschpennor vid skrivbordet, med finrocken på väg till kyrkan, med portören över axeln på väg ut i skog och mark. Han hade själv fostrat många barn och blev väl trött på oss barnbarn ibland. Vi kunde också förfölja honom med tjat om att få vårens första gunga uppsatt i bärträdet, gungbräden framtagna, hjälp med kälkar och sparkstöttingar, stenvarpor och mycket annat. Morfar hade humor. Han kunde delta i våra gymnastiska övningar, vigt slog han volter och gick på händer.Han dresserade kattorna, satte papperskragar på dem och pratade engelska hela tiden. Någon enstaka gång hörde jag honom med fiolen, han skrev visor och vers till husbehov. Att följa med honom på söndagspromenad i naturen var högtidsstunder. Han undervisade om växter vi såg, men som barn förstod man inte värdet av denna kunskap. Tanken på år och tid är alltid svår att hantera. När jag lärde känna min morfar var han redan 60 år. Jag har vissa minnen från3-årsåldern, om än diffusa. På flera av bilderna i "bilderboken" är min mormor med. Hon hade på äldre dar ont av sin reumatism och satt i sin korgstol med sin virkning. Sybordet bredvid henne - med utsirade blommor och blad - hade morfar en gång snickrat ihop och bemålat. I ett av syfacken hade mormor ofta en påse karameller som hon bjöd oss barn på. När morfar kom in från sina sysslor hängde han först upp vegamössan på kakelugnen. Sedan gick han fram och klappade om mormor. "Hur är de mä Emmi da", brukade han nojsa. Hon slog ifrån sig med ett "äsch". Det är ett vackert och kärleksfullt minne - liksom - sista bilden. Under det mäktiga vårdträden - kastanjerna - står morfars kista innan sista kyrkofärden. Mormor sitter bredvid kistan i sin korgstol och deltar med sin vackra sångröst i psalmen. En blygsam och tillbakadragen man var han, min morfar. Delade gärna med sig av sin kunskap och visdom utan att yvas, respekterad och älskad av oss alla. Vera Sollerman Växtsamlingen.
|
