Meddelande från Klinte Hembygdsförening 1990. Till Klinte hembygdsförenings samlingar skänkes varje år gamla föremål. De flesta kom dock i föreningens ägo i början av verksamheten. Denna artikel handlar både om nyligen skänkta föremål och andra som sedan länge funnits i samlingen. Den stora brännvinstunnan som är avbildad här intill är ett betydelsefullt Klinteminne. Den kommer från Willy Wöhlers brännvinsbryggeri vid Klintebys. Den köptes en gång vid auktionen efter Wöhler av Oskar Olsson, Övide i Sanda tillsammans med en annan tunna som delats och använts i ladugården. Den här har bevarats i fint skick och skänktes 1988 till Klinte hembygdsförening av familjen Bergström, Övide i Sanda.
Tunnan var nr.10 i Brännvinsbränneriets förråd. Den är av ek, har tio järnband och en inbränd text att den rymmer 579 liter. Den har ägarens namn, H: (Hellmuth) Wöhler, som startade brännvinsbränneriet, samt är "krönt", kontrollerad, ett namn för kronans märke på mått och vikter, vågar och transportkärl. Enligt en lag från 1736 skulle mått och vikter vara "gillat med kronans märke". Det utfördes av Kronans myndighet. I enklare fall, sedan en ny lag tillkommit 1855. av en s.k. betrodd person. Här är märket dels en krona samt på flera ställen en klöverbladsliknande figur som även den möjligen föreställer en krona. Det finns inga årtal för kröningarna.
I Pelle Sollermans bok "Karlsökungen", som handlar om Willy Wöhler, son till Hellmuth Wöhler, berättas om Klintebys stora brännvinsfat. Hur statarna i långa foror forslade de tunga tunnorna till Visby. De tog då med sig en hammare, en borrsväng, en spikborr och en knippe halm. När de rastade på resan knackade de ett av järnbanden åt sidan, borrade ett litet hål och sög i sig lite till mans av brännvinet med ett halmstrå. Sedan pluggades hålet igen med en sticka och järnbandet knackades tillbaka.
Efter många uppehåll och många brännvinsskvättar var de glada och upprymda när de kom fram till Visby men trötta och tungsinta på hemvägen. (Läs vidare i Pelle Sollermans bok.) I hembygdsföreningen har vi nu fått chansen att kunna kontrollera den här skrönan. Det visar sig då att tunnan har många små igenpluggade hål, inte bara under de band som är lösa utan också på sidorna. Om de kommit till på det här sättet vet vi inte, här finns också märken efter större hål som pluggats igen, kanske vid provtagning. Teckning av Erik Olsson ur Pelle Sollermans bok.
En jaktväska och ett par hagelgjutningsjärn I samlingarna finns några föremål knutna till jakt. De är få men representerar ändå några sidor av äldre tiders jakt. I föreningens meddelande 1988 berättade jag om en lerduvekastare som vi just då restaurerat. Det var herrarnas nöje och jaktövningsapparat och användes inte av vanligt folk och bönder. Möjligen hade de sett den i funktion men få av dem hade provat den. Jaktväskan här nedan var säkert också från början en statussymbol för en inbiten jägare. Klädd med ett gulgrönt sälskinn på framsidan, i övrigt av läder. Den har en axelrem, två olika fickor och längs kanterna på baksidan finns sju öppningsbara remöglor för att hänga mindre jaktbyten t.ex. vid fågeljakt. Trots att den nu är sliten och gammal kan man hos dess detaljer se ett utomordentligt skinnhantverk. Jaktväskan skänktes 1965 av lantbrukaren Arthur Wallin, Lilla Snögrinda. Bredvid väskan ligger två hagelgjutningsjärn för tillverkning av kulor och hagel. Den stora som är mycket välgjord har plats för 23 hagel på varje sida. Den slöts och låstes med haken på framsidan. I den rännformade överkanten gjöts smält bly som rann ner i små kanaler till hagelformarna. Blyet stelnade fort och järnet kunde användas och andra sidan gjutas i. När järnet svalnat öppnades det, man tog ut götet och kunde rensa kulorna från kanalerna och överblivet bly. Man fick efter varje gjutning 46 hagel som är 3-4 mm i diameter. Hagelgjutningsjärnet kommer från fjärdingsman Alfred Olofsson, Östergarn 1951, Alfhild Sollermans far. Det lilla kulgjutningsjärnet som ligger bredvid har skänkts 1989 av undertecknad. Det ger bara en kula eller ett stort hagel, ca. 7mm i diameter, de användes till hagel för rävjakt. (För att mäta diametern i båda järnen har jag provat med att gjuta i stearin vilket gav fina avtryck.)
Rävnät Från Hugo Olofsson i Eksta fick föreningen 1962 ett rävnät, i förteckningen skrivet på gutamål som RÄVGAN. Trästickan som nätet hänger på har initialerna J W. Det är inte stort, bara en rest, ett par meter långt, och håller enligt P. A. Säve, den rätta höjden av 3 alnar. Maskstorleken är 8 cm , men kunde enligt Säve vara större. Vid rävskall samlades bönderna med påkar, tjuthorn och jaktredskap. De hade nät efter gårdens storlek som kopplades ihop och restes på "garnstickor", långa käppar. Nätet sattes upp på lämplig plats lutande mot och med en utvikt underkant åt drevet. Det passades av "garnkarar" som stod gömda nära nätet. När drevet som gick i en vid båge närmade sig, och "odjauret", man fick aldrig under jakten säga räv, störtade sig på nätet var det garnkararna som med påkar skulle slå ihjäl räven. Från P. A. Säves beskrivning av rävskallet: "Detta var skallets livligaste moment: larmet i skogen, allas iver, räven, som skymtade i buskarna, tills han slutligen med ett högt språng störtade på garnet och föll ned. Vanligen var han då insnärjd i de 6 tum vida maskorna och klubbades lätt ihjäl. Men stundom var räven så "illbattig", att han i anloppet kastade sig högt upp på garnet, svängde sig med ryggen mot detta (för att ej snärja fötterna) och kom så undan! Och olycklig var under jakten den syndare, som ej såg upp, icke varskodde i rättan tid, slog miste med påken eller släppte räven ur skallet".
Rävsax eller rabbisax Ett tredje jaktredskap är den här trampsaxen. Vi fick den 1977 av Sten Andersson, Klintehamn som har fått den från Gustav Johansson, Forsa i Hejde. Den har använts som rävsax gillrad utanför hönsgården. Den är tecknad ungefär i halv skala. Enligt andra diskussioner som kommit fram vid mina efterforskningar användes den här typen av saxar under kriget till att fånga vildkaniner, den tid då det myllrade av rabbisar på ön. Man gillrade dem bl.a. på Klintebys åkrar en bit ner i stora rabbisgryt för att inga andra djur skulle gå i dem. Saxen är inte så gammal. Det lär ha importerats en del saxar av den här typen från Australien, där de användes till vildkaninfångst.
|
