| Meddelande från Klinte
Hembygdsförening 1989
Årets meddelande till föreningens medlemmar skall beskriva några märkliga ristningar i bergväggarna på Klinteberget. Undertecknad blev för flera år sedan av folkskollärare Nils Åkerbäck visad några fint huggna initialer och årtal i bergväggen nära stenbordet. De fanns i ett parti, en nisch i klippan där berget var slätt och jämnt. För mig var de helt okända. Förra året undersöktes bergväggarna mer noggrant och ytterligare ett flertal ristningar hittades. En av de finaste, kopparslagaren John Jonassons, upptäcktes genom ett tips från en bergsklättrande ung man, Olof Hernwuist. Under hösten ritade jag av några för att ev. senare kunna identifiera ristarna. Under den gångna, milda vintern har en större röjning skett på Klinteberget vilket underlättat för intresserade att komma nära bergväggarnas ristningar. De första kända ristningarna söder om stenbordet är mycket fint huggna med mejset, en teknik som gäller de flesta på berget. Man har mödat sig om att ge bokstäverna "klackar" och små utsmyckningar. Två har samma datum, den 24 oktober 1916. En äldre är daterad den 30 juli 1900. Där fanns också spår efter flera, mer eller mindre utplånade initialer.
Trots försök att för de aktuella åren gå igenom mantalslängder för Klitne socken på Landsarkivet har jag ej funnit några motsvarande namn. Ristningarna behöver naturligtvis inte ha varit bosatta i
Klinte och inte heller några speciellt bemärkta personer. Att hugga bokstäverna med
mejsel så psydligt fordrar dock lite tid. 24/19 1916 var en tisdag, 30/7 1900 en måndag. Platsen för stenbordet på Klitneberget kallas för "Gubbens glädje". Gubben var Hellmuth Friedrich Wöhler, far till den senare godsägaren på Klintebys, Willy Wöhler. Willy Wöhler blev mest känd som "Karlsökungen", räddaren av Stora Karlsös fågelliv. Under sina sista år bodde han på Varvsholm och drev pensionatsrörelse. Vi känner väl till historien, utomordentligt skildrat i Pelle Sollermans böcker om Klintehamn. Hellmuth Wöhler var inflyttad från Rügen 1854 som godsägare till Klitnebys. Berget var då helt kalt med öppna branter och stenbrott. Han blev genast intresserad av berget och tog initiativet till planteringarna och anläggandet av stigar och trappor. Berget skulle bli en grönskande promenadplats för Klinteborna. På ett par ställen nära stenbordet finns Hellmuth Wöhlers initialer med två årtal, 69 och 71, de år då planteringarna bröjade. Två Kvinnor Inte långt från stenbordet åt norr finns ett par vackert huggna initialer efter två kvinnor och årtalet 1882. Både begynnelsebokstaven och sista bokstaven i förnamn och efternamn är inristade. Straxt bredvid finns också en av Hellmuth Wöhlers initialer och årtalet 71.
Inga mansnamn (frånsett något bibliskt som Esaia) slutar på a. Kvinnorna kan ha haft namn som Elsa, Elinda, Sara, Sofia osv. Deras efternamn kan ha varit Gardell, Smitterberg, Stenberg eller liknade. Även dessa initialer som jag sökt i olika mantalsförteckningar kring årtalet 1882 har jag ej lyckats identifiera.
Mellan stenbordet och berghörnet i norr finns en ristning med både för- och efternamn i välhuggna bokstäver. Ristaren var Karl August Peters, bland kamrater och jämnåriga kallad Putte Peters. Han var son till frisören Karl Gustaf Peters och barnmorskan Augusta Peters. De bodde på barnmorskebostället vid Bönders i hörnet mot Vallekvior. (Se vidare Aug. Lindqvist: "Klinteminnen", sid 115) Karl Peters var född 1901, systern Lilian 1906, (gift Lindgren, som senare bodde vid Hunningekvior) och brodern, Bror född 1090. Karl blev målare och flyttade till Rone 1927. Han gifte sig året därpå¨och makarna flyttade under kriget till Stockholm. I hembygdsföreningens nytillskott av gamla foton, 1988, finns ett par bilder av Karl Peters där han elegant klädd poserar framför ristningen på berget. På ett av korten tillsammans med systern Lilian och en okänd dam. Ristningen var då nyhuggen och framträder ljus och tydlig mot den mörka bergväggen. Kortet kan vara taget i början av 1920-talet. John Jonasson
I bergväggen under Klintebergets nordvästra hörn finns bergets vackraste ristning. Den sitter på väggen ovanför den hylla vars skarpa hörn stigen passerar. Det är också så lyckligt att vi känner till och har
lite uppgifter om ristaren. John Jonsson var kopparslagare och han kröner sin ristning
med kopparslagarnas symbol, en passare över två korslagda hammare. Allt mycket
välhugget som av en yrkesman, en stenhuggare. De mesta uppgifterna om honom finns i Aug. Lindqvists
"Klinteminnen". När han kom tillbaka till Klitnte hade han tagit nytt namn och hette nu John Eriksson. Kopparslagaryrket var på denna tid i arvtagande, varför han även sysslade med målning och lagning av plåttak Han var född 1879 och dog i mars 1917, endast 38 år gammal. Systern dog 1912." (Valurnan finns i hembygdsföreningens samlingar och är signerad J Eriksson Klinte.) Ristningen i berget är daterad 3/6 1905, en lördag. Han har också huggit en sitt födelsedatum, 22/11 1879. Som en punkt efter årtalet har han en djup, inramad fyrkant, som kan likna en "relikgömma". Flera sekundära, kanske tidigare bokstäver och initialer finns också i bergväggen och utanför teckningen ett naivt tecknat flygplan. Nedanför den norra trappan från utsiktsplatån eller som den förr kallades, slätten, finns ett stenbrottsområde med släta lodräta väggar. Stora äldre tallar och bokar växer här och ett nästan dött valnötsträd.
Ristningarna som finns här är mer eller mindre utplånade. Ett undantag utgör Klintebergets längsta text, ett ordspråk, ungefär en meter över marken i berget mot väster. Ordspråket är undertecknat F L men saknar årtal. Det är ristarens egen version av ett känt ordspråk: "Man lever medan man lever och dör en dag dess förr." I boken "Ordspråk och talesätt" 1973 har författaren Pelle Holm en förklaring: Man levergott även med risk att dö tidigt. Ordspråket på Klinteberget får dock genom sin uppmaning en annan innebörd som kanske kan översättas till: Tag vara på ditt liv även om du kommer att dö i förtid. H. Lundgren
Den äldsta daterade ristningen från den 6/5 1841 finns på den norra sidan av berget. Den är enkelt huggen och namnet H. Lundgren har jag ej funnit i motsvarande mantalslängder. Först under senare år finns flera ur Lundgrenssläkten i Klinte. /Staffan Rosvall/
|
