|
Meddelande från Klinte hembygdsförening 1987
Årets meddelande handlar om några lekar eller spel som pratades om vid en sammankomst med gamla elever vid Klinte kyrkoskola de 20 sept. 1986, i det s.k. "Pinnhålesymposiet".
Spelet Pinnhåle var vanligt vid Klinte Kyrkskola från 1920-talet och fram till 1950-talet. Det har också funnits på några andra platser på Gotland. På fastlandet, varifrån det finns upptecknat på Nordiska muséets arkiv från bl.a. Värmland, Småland, Uppland och Halland har det haft andra namn som Prinsa och Vippa pinne, och delvis andra regler.
Här skall göras ett försök att minnas reglerna för PINNHÅLE, som kom fram vid sammankomsten de 20 sept. 1986.
-- Spelet kräver inte andra redskap än två pinnar, en långpinne, ca. 50-60 cm. och en lillpinne av ungefär halva längden. Man sprätter ett hål i marken och genom hålet går det en linje som markerar ute och inne. Pinnhåle kan spelas av två spelare eller av flera i två lag.
Det spelas i tre moment: Pete, Slå och Prinse.
Pete: Lillpinnen läggs tvärs över hålet och innespelaren petar ut den i en lyra med långpinnen. Skulle utespelaren fånga pinnen är innespelaren död. Innespelarens lagkamrat eller utespelaren tar vid. Detta gäller i alla tre momenten. Innespelaren lägger nu ner långpinnen tvärs över hålet. Utespelaren kastar tillbaka lillpinnen från nedslagsplatsen mot hålet och långpinnen. (Han kan sträcka sig men måste stå med åtminstone ett ben på nedslagsplatsen.) Hamnar lillpinnen långt från hålet mäter innespelaren avståndet med långpinnen och tillgodogör sig poäng efter antalet pinnlängder. Träffar lillpinnen långpinnen, eller om avståndet är kortare än en långpinnelängd, är innespelaren död. (Man mäter från mitten av lillpinnen.)
Slå: Innespelaren håller lillpinnen i ena handen och slår ut den med långpinnen. Lyckas ej utespelaren fånga lillpinnen kastar han tillbaka den från nedslagsplatsen. Innespelaren bevakar nu hålet med långpinnen stående i hålet och skall försöka slå bort lillpinnen om den hamnar där. Träffar innespelaren och lyckas slå ut lillpinnen, eller den hamnar långt ifrån, mäts som i Pete. Om lillpinnen blir liggande så nära hålet att avståndet ej räcker till en långpinne är innespelaren död.
Prinse: I Prinse skall innespelaren bolla med lillpinnen, slå flera slag när han slår ut den. Det kan ske på två olika sätt: Innespelaren hämtar upp den från hålet som i Pete, eller lättare, Prinse från handen då lillpinnen hålls vågrätt.
Man får göra tre försök. Man räknar poäng först efter två prinseslag, de räknas i ental med långpinnen till nedslagsplatsen, tre slag räknas i ental med lillpinnen, fyra slag i tiotal med långpinnen, fem slag i tiotal med lillpinnen. Lyckas utespelaren fånga prinsningen får han 50 poäng.Ett helt annat alternativ till regler kom fram vid en senare diskussion med Henry Wengberg, Snögrinda, elev vid kyrkskolan kring 1920. Förslaget kom till för att undanröja skador från flygand pinnar.
1. Inga utespelare är i vägen och fångar pinnen. Man spelar ut som vanligt i Pete. Avståndet mäts i poäng till nedslagsplatsen med långpinnen. Räcker den inte till sista längden mäts den med lillpinnen..
2. Man Prinsar från hålet. Poängräkning efter antalet prinseslag är osäker. Avståndet mäts med lillpinnen till nedslaget. (Ett enklare sätt var att mäta med långpinnen och multiplicera med två.)
3. Man Slår från hålet. Avståndet räknas som föregående. När man spelar, t.ex. tre i varje lag byter spelarna om som i varpa. Det var regler som dock inte tillämpades under senare tid vid kyrkoskolan.
-- Rickard Pettersson minns när han, undert. Staffan Rosvall och Johannes Siltberg en dag spelade pinnhåle på Klinteberget. Vi spelade med handikapp, Staffan och Johannes mot Rickard. Johannes hade då börjat på Högre Folkskolan. Han hade lärt sig tyska ex exellerade med sina kunskaper, och kommenterade hela tiden spelet på tyska. Rickard vann.
Till Pinnhåles kulturhistoria hörde ofta en traditionsbunden spelplats, ett hål som användes år från år. Så berättar Britta och Berit (Lickanders tösar) att de hade ett väl använt hål invid huset innanför muren. På skolgården rustades de gamla hålen upp varje vår inför spelsäsongen.
NUSSE
Nusse var ett spel eller en lek från Henning Wengberg, skolsork på 1920-talet, som har gott om minne för de gamla lekarna. Man plockade ihop ett antal tvåöringar som lades i en rad på marken, alla med samma sida upp. Spelarna slog ett hårt slag längs med och mot mynten med en böjd trädgren eller käpp. De slantar som vände sig tillföll spelaren. Det var dock inget spel om pengar, man räknade poäng och slantarna plockades ut igen. SPELE KNIV
Spele kniv var vanligt vid Klinte kyrkskola och vid eftermiddagslekarna på Klinteberget. Reglerna har väl varierat på olika håll på Gotland. De som tagits fram här är lämnade av Henning Wengberg.
Kniven var en vanlig morakniv. Spelarna kunde stå på knä eller huk, och kunde före spelet luckra upp marken med kniven så att spetsen fastnade lite lättare. Det kunde, som bilden visar här, spelas i 17 spel eller övningar.
Först från handens fem fingrar: 1 tummen, 2 pekfingret, 3 långfingret, 4 ringfingret, 5 lillfingret. Med den andra handen gavs kniven fart så ett den slog runt och ställde sig på spetsen. Hamnade den lutande måste man få plats med två fingrar mellan skaftet och marken för att spelet skulle räknas.
Övning 6, knivspetsen vilade på armbågen, 7 axeln, 8 från hakan. (Man höll knivspetsen mot tummen eller ett finger.) 9 näsan, 10 pannan, 11 från knäet, 12 kniven låg löst på insidan av en knuten hand som svängde runt i en båge, 13 kniven vilade på pekfingret och lillfingret med långfingret och ringfingret över. 14 Sluringen, kniven hölls i bladet paralellt med marken och fick med skaftet för göra en looping, släpptes i överläge. 15, 16, 17.
Trekast, man höll kniven i spetsen och kastade den mot marken. Det var bäst med tre spelare i Spele Kniv. Varje gång man missade fick näste man ta över.
BRÄNNE PUTTE
Ett spel som påminde om ett enkelt krockspel. En klubba tillverkades, helst av en grov fruktträdsgren, ca. 7-8 cm i diameter och ett par decimeter lång. Till den ett skaft som en krocketklubba, samt ett klot som man kunde få hjälp att svarva till. Man slog klotet mot en pinne nedstucken i marken från ett visst avstånd. Tre slag fick var och en och poäng efter varje träff. Henning Wengberg berättar:
"Kalle Törnvall var intresserad av att Bränne Putte. Han kom en gång när vi nästan hade tröttnat och slutat med spelet. Han hade en klubba på pakethållaren på cykeln.
Han hade frågat mamma Manda om han fick såga ner en äppelgren. -"Va ska du ha den till" sa mamman." -"Ja ska göre en klubbe." -"Va då för en klubbe?" - "Jo, en sån där klubbe man har när man slaktar grisar, fast mindre." - "Slakta gris? Du tänker väl inte slakt nån gris?" - "Naj, naj, vi ska bränne putte." - "Du får int ha tändstickar och sätt eld på nånting."
"Du får väl ta en gren på de gamla träet." Han tog naturligtvis en som var rund och frisk och gjorde en klubba och kom och ville spela."
PUTT I KASSE
Putt i kasse var ett sätt att byta bokmärken. Bladen i en skrivbok viktes dubbla. På ett ställe viktes bladen mot varann. Det var kassen. Motparten "puttar" ett bokmärke i boken och byter då mot märket som ligger under fliken. Hamnar man i kassen förlorar man märket och får inget i utbyte.
/Text & Bild, Staffan Rosvall/