|
KLINTE HEMBYGDSFÖRENINGS ÅRSSKRIFT 2004
Stora Karlsö
1934-1944
av Sven Jakobsson
Författaren om denna skrift.
1999 återvände jag till Gotland och Klintehamn efter 45 års arbetsliv i
Stockholm. Vid ett besök på St. Karlsö, där jag hade upplevt mina
barndomsår,
fann jag att tiden 1934–1944 då min far var fyrmästare där, inte var
dokumenterat
i museets bilder och noteringar. 1934–1944 var ju händelserika år på St.
Karlsö.
Under denna tid moderniserades den nerslitna fyrplatsen och befolkningen
utökades med militär under krigsåren. Denna skrift är utförd isamarbete med
Peder Ahlström Klinte Hembygdsförening. Jag skall nu i ord och bild försöka
skildra hur livet var på denna tid.
Sven Jakobsson
Klintehamn vintern 2004
Omslagsbild: Familjen Jakobsson vid fyren.
© Klinte Hembygdsförening och författarna.
Foton från Sven Jakobsson.
Repro och tryck: Gotlands Grafiska AB.
ISBN:
ISSN:
Fyrpersonal och anhöriga
Vid min fars ankomst 1934 till Stora Karlsö var Adolf Söderberg fyrvaktare
och Johan E. Mattsson fyrbiträde. Fyrpersonalen utökades senare med
ytterligare
en person då detta krävdes efter fyrplatsens upprustning.
Fyrpersonalen på St. Karlsö
(Matrikel 1944 lotsförb. och fyrpersonförening)
 |
Jakobsson, Gustaf Adolf, fyrmästare, Stora Karlsö,
Klintehamn.
F 5/10 81 i Burgsvik, Gotlands län.
A 04, etjm 05 Faluddens fp, otjm 08 Gotska Sandöns fp, fv 26 Närs
fp, fm 34
Stora Karlsö fp. Avg. m. pens. 44. DO i FPF 37–42.
Belön.: 10 av KL tilldelad penningbelöning av ådagalagd raskhet o.
pliktuppfyllelse.
G 1. Ester G. M. Holmberg, † 27, dotter till Jmf Lars G. Holmberg †
o. h. h.
Johanna Petersson. 2. Anna K. E. Ahlkvist. Barn: 1. Gerda Annie
Maria, f 09,
Maggie Sigrid Johanna, f 13. 2. Inga-Britt, f 32, Karl-Gustaf
Birger, f 33, Sven
Nils Gustaf, f 34.
Karlsson, Ivar Ernst Gudolf, fyrmästare, Fårösund.
F 4/8 92 i Visby.
A 16, otjm 21 Agö fp, fv 30 Eggegrunds fp, fm 41 Gotska Sandöns fp.
G Anna Gustava Pettersson. Barn: Ingrid Anna Margareta, f 11, Gunvor
Anna, f 13, Eivor Albertina, f 22.
Ekman, Axel John Oscar, extra ordinarie tjänsteman,
Stora Karlsö, Klintehamn.
F 2/8 09 i Öja. Föräldrar: f. d. fm Oscar Ekman † o. h. h. Jenny †.
A 25, eotjm 39 Stora Karlsö fp.
Belön.: guldur, medalj, penningsbelön. för räddning av skeppsbrutna
33,
penningbelön. för räddning av skeppsbrutna 39.
G Hildur Fredrika Charlotta Wallin, dotter till pens. fv Alfred Emil
Wallin
o. h. h. Olga Johanna. Barn: Tore Axel Börje, f 37.
Mattsson, Erik Oscar, fyrbiträde, Stora Karlsö,
Klintehamn.
F 29/10 03 i Grisslehamn.
A 27, otjm 38 Stora Karlsö fp.
G Nancy Elisabeth Olsson. Barn: Sune Erik, f 38.
Wallin, Frans Emil Ivar, fyrvaktare, Stora Kalsö,
Klintehamn.
F 2/10 95 i Katthammarsvik. Föräldrar: pens. fv Alfred Emil Wallin
o. h. h.
Olga Johanna Sidén.
A 12, eotjm 23 Sydostbrottens fsk, otjm 33 Almagrundets fsk, fv 42
Stora
Karlsö fp.
G Agda Kristina Josefina Söderström. Barn: Lars Ivan, f 32. |
”Våra Fyrar”
från Lotsverket 1944.
STORA KARLÖ. Klass: I. Bemanning: Fm, Fv, Fb, vinterbitr.sem.-vik. hela
semestertiden. Enslighetsklass: III. Dyrortsgrupp: B. Fyrinrättningen:
Elektrisk huvudfyr, lins 3:e ordn., och bifyr. Radiofyr, Nautofon, 1 st. 50
hkr. Bolinder-motor
(generator 25 kWh), 1 st. 25 hkr. Bolinder-motor (generator 13,5 kWh), 2 st
6.000 l. bränslecisterner utanför maskinhuset med rörledningar till resp.
motorers bränsletankar. Vitt, 18 m. högt fyrtorn, sammanbyggt med
bostadshus. Fyrplatsen anlagd år 1887. Ön är skogfattig och helt
gräsbevuxen. Trädgårdsland. Närmaste land Eksta socken, 4 ½ dist.-min.
Härlig natur sommartid, kuslig vintertid. Turistort med fornminnen.
Hamnförhållanden: Båthamnen ligger närmast vär 800 m. och körväg 1.800 m.
från fyrplatsen. Den är försedd med slip och skyddad för sydliga
vindar. Kommunikationer: Tjänstebåt, 2 resor till Klintehamn och 1 resa till
Eksta i månaden. Nämaste stad, Visby, 10 dist.-min. öppen sjö, 1 km. landväg
till järnväg eller buss, 33 km. jv.- eller bussresa. Postanstalt:
Klintehamn. Väg dit: 10 dist.-min. öppen sjö och 1 km. landväg.
Skolundervisning: B1-skola eksta, läroverk Visby. Inackorderingsbidrag.
Övriga upplysningar: Vattentillgången beroende av neder-börden.
Borrbrunn och brunnar för uppsamling av regnvatten finnas. I tvättstugans
torkrum har Fm anskaffat badkar, men vattentillgången medgiver sällan
möjligheter
till bad.
Fyrplatsen och skötseln av ön
Min far avgick från fyrmästarämbetet med
pension 1944 vid 63-års ålder. Vi flyttade då in till Klintehamn där vi
första tiden bosatte oss i ett hyrt hus.
Senare köpte far ett hus i Klinte. Efterträdare som fyrmästare på Karlsö
blev Karl-
Gustav Lindholm, en av de få som var född på ön. Hans far Emil Lindholm var
fyrmästare där före 1934. Fyrplatsen och skötseln av ön. När min far
tillträdde sin tjänst 1934 var det en nersliten fyrplats han kom till. Detta
framgår bland annat av gamla handlingar som jag hittat hemma.
Fyrbelysningen bestod av fotogenglödljus. Bostäderna var kalla och fuktiga.
Fyrhusets bostäder uppvärmdes med kakelugnar och vedspisar. Fyrbiträdeshuset
hade delvis ruttna väggar och golv. Staketet runt fyrbyn var uppruttet och
tjänstebåten likaså och Hissen fungerade inte.
Hissen? Jo, vid Spangände, uppe på berget, var en hissanordning monterad för
upptransport av bränsle och förnödenheter. Från Norderhamn via Hien till
Spangände var en järnväg anlagd för transporter som utfördes på en tralla.
När vi kom till Karlsö 1934 var hissanordningen i så dåligt skick att den
knappt orkade lyfta upp något gods och revs senare. Efter mycket tjat med
Lotsverket fick fyrmästaren möjlighet att erhålla ersättning för
oljetransporter med bil till fyren.
Ön:s ombyggda T-ford som försetts med ett flak.
Diverse arbeten i trädgården
En bit från från fyrbyggnaden låg
ladugårdsbyggnaden där fyrmästaren och
fyrvaktaren hade sina mjölkkor och hushållsgris samt höns. Den enda
växtligheten
i fyrbyn var fyrmästarens berså, och ett litet trädgårdsland vid
fyrmästarhuset.
En liten bit söder om fyren låg trädgården, ett litet odlingsbart område
omgivet
av gullregnsbuskar. Där hade alla familjer varsitt trädgårdsland där det
odlades grönsaker och blommor. Vid ingången till trädgården fanns en brunn
för bevattning. Trädgården är nu för tiden igenväxt men fortfarande kan man
se rester av enstaka blomster.
I Hien bakom byggnaderna fanns några valnötsträd, där vi varje höst kunde
plocka valnötter.
Vinterfoder till korna bärgades på Suderslätt som var avgränsat från
betning.
St. Karlsö avbetades på 30–40-talet medels fyrpersonalens djur.
Naturvaktaren
Nordström hade sommartid 5–6 ungnöt och ett russ på ön. Djuren
kunde då hålla ön ren från buskar och sly. Enligt mitt förmenande något som
är skonsamt för marken och en billig lösning för att förhindra igenväxtning.
Numera har man av någon anledning infört fårbete. Beträffande detta vill
jag hänvisa till Karlsöklubbens beslut under Willy Wöhlers tid. Citat:
”Fårhjordarna, som under långa tider härjat svårliga i Karlsös
blomstervärld,
blevo nu äntligen förvisade från ön. På mycket kort tid började örter sticka
upp huvudet, vilka länge varit helt försvunna. Orkidéer av alla slag och
färgnyanser blomstrade åter upp, och Wöhler kunde med skäl fröjda sig över
sina nyvaknade blomsterängar, som han liknade vid de praktfullaste persiska
mattor. Långt om länge uppenbarade sig även tovsippan, Anemone silvestris, i
mångas ögon det skönaste smycket bland Karlsös blomsterbuketter”.
(Ur Valter Johanssons skrift Willy Wöhler och Karlsöklubben).
Karlsöhästen Adam.
Höbärgning på Suderslätt.
Vad jag minns från min tid på ön så var den
rikligt blommande och håller med
Wöhler om skötseln av ön.
När fyren hade moderniserats och personalen utökats med en man, utökades
bostäderna med en nybyggnad av fyrmästarbostaden.
Det var härligt för vår familj att få flytta från det kalla fyrhuset.
Dessutom så
var det nya huset utrustat med värmeledning och TC i källaren. El var inte
anslutet på grund av att Lotsverket krävde en kostnad per KW som var
avsevärd
högre än elkostnad i Visby. Efter förhandlingar lyckades fyrmästaren till
slut få Lotsverket att sätta skäligt pris och vi fick el i huset. Något som
dock
inte lyckades var att få Lotsverket att leverera matjord runt bostaden. Min
far
var väldigt nöjd med det nya huset eftersom han var rädd om min mor och om
oss barn. Min mors två bröder och en syster hade dött av TBC i unga år och
far var rädd för att dåliga bostadsförhållande kunde vara orsak till detta.
I Söderhamn fanns ett litet hus som nyttjades som livräddningsstation. Där
förvarades diverse utrustning såsom raketskjutningsapparat, linor, trossar,
livvästar
och räddningsboj. Jag var med en gång vid en övning då en
livräddningskryssare
lade sig hundra meter utanför stranden och en raket med lina
sköts från land ut mellan masterna på kryssaren, en grov tross halades ut,
Den nybyggda fyrmästarbostaden
räddningsbojen kopplades på trossen och på så sätt kunde man dra iland en
person i taget. Raketen som bestod av ett krutfyllt järnrör hade kunnat
orsaka
stor skada på kryssaren om skottet hade misslyckats, men allt gick väl trots
den
primitiva raketrampen.
I Hien fanns två fiskebodar, en större som min far byggt och nu benämnd
Lindholms bod, samt en mindre med snedtak som övrig fyrpersonal disponerade.
Varje år gästades Hien av fem grågäss som min far brukade handmata. Det
gick bra men oss ungar ville de gärna bita i benen så vi fick hålla oss
undan.
På fotot har min bror räddat sig upp på taket. I Hien hade naturväktaren
Josef
Nordström (som var noga med att bli titulerad Inspektorn) sin bostad under
sommaren tillsammans med fru Maria och barnen Erik, Greta och ?.
Förbindelserna med gotländska fastlandet
Lotsverkets tjänstebåt var en liten öppen snipa som var i dåligt skick redan
1934 men ändå var i bruk till slutet av 30-talet då den låg förtöjd vid
bojen i
Norderhamn och slogs sönder vid en storm. Stora Karlsö fick 1938 en ny
tjänstebåt, 6 m lång kravellbyggd i ek och helt öppen. Efter många brev till
Lotsverket tillstyrktes ett köp av täckande suflett. Motorn var en liten
råoljemotor
som osade alldeles förfärligt och båten rullade alldeles förskräckligt i
sjön. Väldigt få kunde åka med den båten utan att bli sjösjuk.
Endast fem grågäss gästade ön varje år.
Karlsö kuttern.
Skeppare på Karlsökuttern, Emil Pettersson.
Transporter till Stora Karlsö skedde under sommartid främst med
Karlsökuttern,
där min farbror Emil Pettersson var skeppare.
Under övrig tid, så länge det inte var ishinder, transporterades post och
förnödenheter av bröderna Edan och Vicke Andersson med deras fiskekutter
Ejdern.
Det var inte alltid man fick det man ville ha. Ekman hade en gång beställt
proviant från Klintehamn, bland annat stekfläsk. Jag minns att Ekman
uppbragt
kom inrusande till oss med en stor fläskbit i handflatan. Hela fläskbiten
kryllade av vita maskar. Efter detta handlade han i en annan butik i
Klintehamn.
Under de extremt kalla krigsåren var det ibland svårt med transport av
förnödenheter
till Karlsö. Ibland kunde fyrfolket ta sig iland med kälke försedd
med segel över isen. Vid ett tillfälle körde Cedergren i Eksta ut med häst
och
släde till Lilla Karlsö för att möta fyrfolket med proviant.
Tidningar och proviant kastades ibland ner från flygplan när det inte gick
att nå ön på annat sätt. Det kan exemplifieras med följande klipp ur
Gotlands
Allehanda den 8–9 februari 1942:
”Flyget har högkonjunktur.
På söndag gjorde ABA två dubbelturer mellan Stockholm och Visby,
varvid bl. a. 3,000 kg. post fördes över till Gotland. Ytterligare 4,000
kg. post lågo då fortfarande kvar i Stockholm, och med anledning
därav göras idag liksom i lördags ej mindre än fyra dubbelturer. De sista
turerna gå från Visby kl. 17.20 och 17.55. Två plan från Söderman-
Möte på Lilla Karlsö för omlastning.
Äntligen! Mat, medikamenter, tobak med mera.
ands flygflottilj gjorde i förmiddags en tur
till Visby. Det var emellertid
en ren övningsflygning. Det sista av de partier karbid, som flottiljen
blivit
ombedd att överföra, fördes hit redan i lördags. Efter tre veckors
fullständig isolering fick Stora Karlsö igår besök av ett flygplan som
medförde post, medikamenter, tobak och mjölk. Flygningen utfördes
av civilflygaren Thüring med ett målflygplan. På återflygningen till
Visby medfördes en skolpojke som efter jullovet inte kunnat återvända
till Visby. Om vädret tillåter kommer planet under måndagen att göra
en tur till Gotska Sandön, som inte heller haft någon förbindelse med
yttervärlden sedan mitten av januari. Ytterligare en tur till Stora Karlsö,
där ännu två skolbarn skola hämtas, planeras också.”
Fyrpersonalens arbete
Fyrpersonalens uppgifter utöver vakthållning (4:a timmarsvakter) bestod mest
av underhållsarbeten till bostaden och förråd. Mycken tid gick åt att hålla
fyrens glasrutor rena från isbildning på vintern. På fotogendriftens tid
belystes
lanterniner med fotogenkamin som sotade ner glasrutorna och prisman så att
dessa måste rengöras flera gånger på dygnet. När fyren senare moderniserades
tillkom ytterligare arbeten med skötsel av maskinhuset. Dieslarna för
elkraften måste ha ständig översyn och ofta demonteras och sotas. I
maskinhuset
fanns även ett batterirum med Nifebatterier som krävde syrakontroll och
påfyllning. Maskinhuset hade en mistlur på taket som startades vid tjocka,
mistluren utbyttes senare mot en Nautofon, en stor plåtapparat som uppställ-
Maskinhuset.
des utanför maskinhuset vid bergskanten.
Nautofonen förde ett förfärligt oväsen
och var riktad västerut.
Vad jag minns blev inte fåglarna nämnvärt störda av denna men de var väl
inte så känsliga på den tiden!!!
Fyrmästarens arbete bestod mest av att skriva dagliga rapporter. Allt skulle
noteras och skrivas ut med bläck på folieformat och sändas till Lotsverket.
Det
var mycket byråkrati på den tiden och många skrivelser vittnar om att det
inte
var så lätt att utverka något från det sparsamma Lotsverket. Det enda som
var
gratis var fyrvaktarskolan som var förlagd till Skeppsholmen i Stockholm och
med militära lärare.
Finska skutan Svan
Min mor väckte mig en morgon och berättade att en skuta hade havererat. Jag
tittade ut genom fönstret och såg en skuta som låg i marvattnet och flöt mot
lerberget. Far beordrade Mattson och Ekman att gå ut med fyrbåten för att
assistera. Vad jag minns så gjorde de detta under protest. Sjön var ganska
grov. Vi kunde från fyrplatsen se hela händelseförloppet. Fyrbåten lyckades
komma upp jämsides med haveristen, som flöt på trälasten, och dess
besättning
om tre man kunde hoppa över till fyrbåten.
De blöta och trötta sjömännen fördes i land och inkvarterades i vårt kök där
de fick mat och vila ut. Dagen efter fick de transport till Gotland. Skutan
kunde
Min far samt Finska sjömännen från båten Svan.
senare bärgas av hjälpvedettbåten Jakob Dubbe.
Bogseringen till Visby gick
trögt, det tog en hel dag innan den var ur sikte. Mattson och Ekman blev
senare
belönade för räddningen.
Kriget ur Stora Karlsö-perspektiv
Vid 2:a världskrigets början 1939 blev min far, som då var 58 år fyllda,
inkallad
för tjänstgöring som chef för KSS på Karlsö. Fyrmästareuniform
kompletterades
då med en armbindel med ränder, en krona och bokstäverna KSS som
var en förkortning av Kunglig Signal Station. En biträdande fyrmästare, Ivar
Karlsson, tillsattes under tiden juni 1939–42 medan min far blev befäl för
signalstationen,
som till en början bemannades med en förman (korpral), en kock
och fyra meniga som vaktpersonal.
Personalen inkvarterades i fyrbiträdeshuset där familjen Ekman fick hålla
till
godo med ett begränsat utrymme, köket. Förmannen bodde i vindsrummet
och övriga var inkvarterade i det södra rummet. Militären fick tillreda sin
mat
i tvättstugan på fyrhusets norrsida.
Fyrmästarekontoret försågs med en radioanläggning för mottagning och
sändning av kodade meddelanden. En telefonväxel installerades i hallen för
alla
telefoner på ön, en syssla som min mor fick ta hand om mot ersättning. Alla
samtal skulle dokumenteras och i vissa fall avlyssnas.
Min far med första vaktstyrkan.
Mellan fyrhuset och ladugårdarna var en vaktkur placerad
Vaktkuren var utrustad med en plåtkamin så att
vakten skulle kunna värma sig.
En gång bar det sig inte bättre än att kaminen överhettades och hela kuren
brann ner under ljudliga smällar eftersom handgranater och ammunition fanns
kvar i kuren. Vakten hann som tur var sätta sig i säkerhet så att ingen kom
till
skada. En ny vaktkur byggdes med fönster för sikt runt om. Den förseddes
även med kamin och telefon installerades.
Eftersom vaktkuren var placerad på en öppen och vindpinad plats försågs
den senare med ett plank runt om. Militären hade vakttjänst dygnet runt,
uppdelat
på 2 timmars vakt och 4 timmars ledighet. En av de som tjänstgjorde var
Bror Gabrielsson från Klintehamn. Han ringde mig efter att redaktör Ola
Sollerman fått några bilder av mig från midsommarfirandet på Karlsö, som
Nya vaktkuren med Bror Gabrielsson i
mitten.
publicerades i Gotlands Tidningar år 2001, han berättade att han var förlagd
på Karlsö i två omgångar, först från 11 februari till 19 september 1942,
sedan
28 juli 1943 till den 22 november 1944. Han berättade att det var väldigt
kallt
i det vedeldade huset under isvintern och att veden ibland tog slut.
Bevakningsuppdraget för militären bestod av att rapportera alla aktiviteter
runt ön, flygplan och fartyg skulle identifieras och kurs och bäring
anmälas.
Om ett enda fartyg eller flygplan missades så blev det ett ”himla liv”,
berättar
Bror Gabrielsson. Vi barn som hade god hörsel och syn rapporterade ofta
vissa aktiviteter långt före militären, vilket de ej alltid uppskattade.
Under 1941 återgick min far till arbetet som fyrmästare och efterträddes
som militär chef av C. F. W. von Scheven, sjökapten i det civila och, vilket
jag
var imponerad av, brorson till den Calle Scheven som Evert Taube besjungit.
von Scheven fick dela fyrmästarens kontor, där den militära
radioutrustningen
var installerad. von Scheven var en gemytlig person som berättade många
roliga
historier från sjölivet för mig.
En ny barack byggdes i sänkan en bit ifrån ladugården för inkvartering av
militären och Ekman återfick sina bostadsutrymmen.
Det var extremt kalla vintrar i början på 40-talet så militären utrustades
bland annat med västar av gasväv med ett lager tillklippta tidningar
insydda.
En underlig persedel men förmodligen värmande.
Kapten Furustubbe, som var chef för marindistriktet Gotland och KSS på
Gotland, är här på bilden ovan ute på Stora Karlsö på inspektionsresa
tillsammans
med en intendent.
Militären tilldelades dagpengar för maten som dom själva fick hushålla med.
Vy från västra sidan av ön.
De jagade hare och sjöfågel och kunde på så
sätt spara en del pengar som de
delade på. Bror Gabrielsson berättade att han vid inmönstring fick besked av
Kapten Furustubbe om placering på Stora Karlsö vilket han som gotlänning
inte hade något emot. De flesta övriga ansåg att det var en bestraffning att
placeras
på ön. Enligt min far var Bror Gabrielsson den bästa militären han haft
på Karlsö.
Sprängbojen
Ibland flöt det iland diverse explosiva saker. Bland annat hittade två
militärer
en sprängboj som de kånkade upp till ladugårdarna. I skydd av dessa skruvade
de sönder bojen och plockade ur tändanordningen och sprängsats. De ville
visa hur duktiga de hade varit och ställde in sprängsatsen i vår farstu. Min
far
upptäckte den och var tvungen att bära ut elendet till en avsides plats där
den
senare kunde sprängas.
Minorna
Hornminor flöt iland eller förbi Karlsö vilka rapporterades och desarmerades
av marinens experter, en del sprängdes av Karlsömilitären.
Spärrballongen
Matsson och Ekman hittade en spärrballong i Söderhamn. De berättade om
fyndet för min far och talade om att de tänkte punktera ballongen och
använde
det fina tyget till att sy vindtäta jackor. Då ballongen räknades som
militär
egendom fick de till sitt förtret inte tillstånd till detta.
Familjen Jakobsson tillsammans med bland
andra Furustubbe.
Risk för ockupation?
En period under kriget bedömdes risken vara överhängande att också Sverige
skulle ockuperas. Vi fick då order från marinen att omedelbart packa
resväskor
med det nödvändigaste och förvara dessa i ”skyddsrummet” som var
inrymt i fyrhusets södra sida, ett förrådsrum som var försett med sandsäckar
utanför fönster och vägg.
Själv minns jag att mitt stora problem var om jag skulle packa ner min nalle
eller inte.
Bombningen
Två tyska bombplan kom och cirklade runt fyrplatsen på låg höjd, alla på ön
trodde att nu var det allvar och sökte sig till närheten av skyddsrummet.
Efter
en stund ändrade planen kurs västerut och och släppte sina bomblaster i
havet.
Det blev en hisklig smäll som hördes väl inne på Gotlands fastland.
Piloterna
hade enligt uppgift navigerat fel och slutligen upptäckte de att de var i
Sverige.
Efter bombfällningen landade planen på Gotlänska fastlandet och besättningen
internerades.
Grisarna
Vi barn såg ibland ”grisar” som flöt förbi ön med strömmen och som fåglarna
satt och hackade på. De vuxna påstod att det var ”grisar” men antagligen var
det väl för att förskona oss barn från förolyckade människor.
Exekutionspatrullen
En dag då min far sitter på sitt kontor och råkar titta ut mot fyrhuset så
får han
se två värnpliktiga släpa fram en illa klädd person, bakbunden, till
husväggen,
där han ställdes upp och förseddes med ögonbindel. Därefter marcherar 4 st
värnpliktiga och ett underbefäl fram. Underbefälet kommenderar de fyra att
ställa sig på linje med gevär vid sidan. Sedan kommenderas anläggning mot
den ”tyska spionen”. Min far rusar snabbt ut till militären för att
undersöka det
hela. Det visar sig då att militären har anordnat en fejkad avrättning för
fotografering.
De får en skarp tillrättavisning om det olämpliga uppträdandet varpå
gruppen lossgör ”fången” och återgår till förläggningen.
Ubåtarna
Under krigstiden låg ibland ubåtar inne vid Stora Karlsö och laddade sina
batterier.
De var ju skyddade av mörkret och svenskt farvatten. Det enda märkbara
på deras intrång var dunkandet från deras dieselmotorer, som hördes i
natten.
Sjöflygplanet
Ett tyskt sjöflygplan kom en dag drivande mot Stora Karlsö och hotade att
grundstöta men en tysk vedettbåt hann dock bärga det och föra ut det från
svenskt vatten.
Galne E
En av militärerna, kallad Galne E, stal min fars motorbåt och åkte till
Visby där
militärpolisen hämtade honom på krogen. Han blev senare förflyttad till en
säkrare plats, Gotska Sandön. Det påstods att marinen med avsikt skickade en
del besvärliga personer till de ensligt belägna fyrplatserna.
Jamaica
En dag i krigets slutskede fick vi höra ett fruktansvärt brölande under
fyrberget.
Det visade sig vara lastbåten Jamaica under befäl av Kapten v. Scheven.
Han kände ju till vattendjupet runt Karlsö så han smög in så långt han kunde
mot berget och skickade på så sätt en hälsning till oss.
Händelser och nöjen på ön
Vid bryggan hade min far en tvåmänning som nyttjades för torskfiske, på den
tiden var det bara att åka ut under Västerberget och hala upp den mängd man
önskade. Wallin, Mattsson och Ekman delade på en roslagseka för fiske och
jakt. Det var med roslagsekan som Wallin var ute med på fågeljakt då han
råkade sparka till hanen på bössan så att ett skott gick av och orsakade ett
hål
i akterspegeln. Det gällde då att snabbt ro iland.
Fågeljakten
Sjöfåglarna led nöd under isvintrarna. Många frös fast i isen. En dag sköt
fyrpersonalen
över 310 Alfåglar. Detta var en gärning för att förkorta deras lidande.
Säljakt
Det sköts säl då och då. På den tiden var det skottpengar på säl.
Skottpengen
utbetalades mot uppvisande av labbarna. Skinnet var också värdefullt.
Ekman och Mattsson försökte en gång att få ut merkostnad genom att koka
tran på späcket. Vad jag minns luktade det alldeles förfärligt.
Hushållsgrisen
Vi hade beställt och fått en griskulting i en låda med båten från
Klintehamn.
Lådan öppnades i grishuset men grisen lyckades rymma. Vid försök att fånga
den sprang den rakt ut över bergskanten ovanför Hien. Alla trodde nu att den
var död men till allas förvåning var den oskadd och kunde hämtas hem.
Grisslakten
Ekman och Mattsson skulle slakta sin hushållsgris. Slaktmasken bestod av en
brädbit med en bult igenom som skulle klubbas in i grisskallen. Ekman höll i
brädbiten och Mattsson i släggan. Det bar sig inte bättre än att Mattsson
missade
slaget, grisen blev arg, bet Mattsson i benet och flydde. Grisen kunde
senare fällas med ett välriktat skott.
Stararna
En större flock med starar, hundratals, hade av någon anledning flugit mot
fyrljuset
en natt och slagit ihjäl sig. Marken var översållad av döda starar.
Fyrpersonalen som visste att man förr i tiden åt starar och grillade
starungar,
skar ur bröstbitar och anrättade dem.
Annat mattillskott
Harar fanns det gott om på ön och en del hamnade på våra middagsbord även
ejder och andra sjöfåglar som var ätliga hamnade där. På vårarna plockade vi
trut och måsägg, men man måste nogsamt kontrollera att de inte var ruvade.
Nyttjade man trutägg till pannkakor så blev pannkakorna saffransgula. Jag
minns ett tillfälle en vår då jag var med fårägarna ute på Lilla Karlsö, där
det
plockades trutägg som koktes. När jag hade ätit mig ner i halva ägget såg
jag
början till en fågelunge. Äckligt sade jag och lade ifrån mig ägget, då en
av
fårägarna sa ”Va inte kyndi jeit ägge, sork, dä är inte någe fail på dä”,
och åt
upp resten. Svamp, stora fina champinjoner kunde man också finna på Stora
Karlsö på hösten.
Örnen
Mattsson och Ekman hittade vid fiske en havsörn i vattnet. Den var ganska
medtagen, och lät sig fångas i en stor laxhåv i vilken den bars hem till
fyrhuset.
Örnen placerades på golvet i tvättstugan och inspekterades. Den uppmättes
till 2,2 meter mellan vingspetsarna och flyttades sedan till ett tomt
hönshus
där den efter omvårdnad till slut repade sig och kunde släppas. Örnen
matades
ute vid Spangände med självdöda grisar som levererades från naturvårdare
i land.
Sucksdorff
Sommartid hade Stora Karlsö många besökare – turister, konstnärer och
filmare
– bland andra Arne Sucksdorff som här spelade in den kända kortfilmen
Trut. Han gjorde även en inspelning med oss ungar när vi lekte med flottar
och
badade i Hien.
Julgranen
Johan Mattsson som inte fick tag på någon julgran ett år, gick ut på ön och
hämtade en enbuske som han prydde och försedde med stearinljus. Det bar
sig inte bättre än att enbusken fattade eld och Mattsson som bar ut granen
framför sig fick svåra brännskador på händerna och i ansiktet. Efter
läkarvård
blev han senare helt återställd. Han hade ju tur ändå att inte hela
biträdesbostaden
brann ner.
Mössan
Ekman hittade en solkig flygarluva i skinn på stranden. Han tog hem den,
tvättade
den ren och hade sedan en varm och präktig vintermössa.
Hjulet
Mattson gjorde också ett fint strandfynd. Han hittade en del av ett
landningsställ
med stort gummihjul och tänkte bygga en präktig skottkärra. Detta
projekt kom dock inte till utförande.
Rävarna
Under isvintrarna vandrade två rävar över till Stora Karlsö. Denna
invandring
var inte önskvärd med tanke på fåglar och harstammen. Så småningom lyckades
man avliva rävarna.
Marin underhållning
Eftersom Stora Karlsö av de flesta inkallade ansågs som en tråkig
förvisningsplats
anordnades glädjeämnen i form av Marinens underhållningstrupp
bestående av musiker och trollkarl, som kom ut till ön.
Midsommarfirande
Sommartid på Stora Karlsö var midsommar den stora högtiden som firades
gemensamt med lövning av majstången i trädgården. Därefter bars den i
procession
upp till fyren, under musik på 2-radigt dragspel. Sedan restes majstången
på betongplanen framför fyren och dansen tråddes.
Lövning av majstången.
Marinens underhållningstrupp.
Majstången reses på betongplanen framför
fyren.
Majstången blir buren i procession upp till
fyren.
Efterlängtad dans efter att majstången
rests.
Kalas med kaffe, tårta och saft.
Efter dansen blev det kalas med kaffe, tårta
och saft. Några starkare drycker
fick inte förekomma på ön min far tillät inte dryckenskap och höll noga
ordning
på detta.
Att vara barn på Stora Karlsö
Mellan maskinhuset och biträdesbostaden fanns en liten sänka i marken. Den
var på sin tid inhägnad med ståltrådsnät och utnyttjades som barnhage,
risken
var ju annars stor att småbarnen skulle gå över bergskanten.
Stora Karlsö var en härlig och spännande plats att växa upp på. Vid stranden
kunde man leta strandfynd, alltid var det något nytt som flöt iland. En gång
hittade vi ungar en död tumlare på stranden det var den största fisk vi
någonsin
hade sett, man kunde se nyfikna sälar sticka upp huvudet ur vattnet, en
annan gång flöt en låda apelsiner iland men de smakade inte gott. Ibland
gjorde
vi turer under Västerberget men det gillade inte våra föräldrar på grund av
rasrisken.
Vid ett tillfälle fick vi se en virvelvind, tromb som plötsligt uppstod
någon
distansminut utanför fyrplatsen. Det var en vattenpelare av avsevärd höjd
som
vaggade fram och åter en stund. Efter denna händelse föll ett stilla
duggregn.
Min far med dragspelet, barnen från
vänster:
Sune Mattsson, Karl-Gustav
Jakobsson och Ivan Wallin.
Vi ungar trodde att det var uppsuget vatten till molnen och försökte smaka
med tungan på regnet om det var saltvatten.
En dag hittades en utmattad svan i vattnet. Den fick tillbringa en tid i ett
tomt hönshus för att repa sig. Vad jag minns så klarade den sig och släpptes
ut.
Barnens skolgång var anordnad på så sätt att Lotsverket lämnade
inackorderingsbidrag
för inkvartering iland, eftersom skolan på Stora Karlsö var nedlagd
sedan länge. Mina syskon och jag fick flytta till Gotland under
skolterminen.
Första terminen för mig var då vi alla syskon var inneboende hos en
Stockholmsdam i Eksta. Där trivdes vi inte så bra så nästa bostad för mig
blev
Hägur i Eksta. Jag glömmer inte i första taget min ankomst dit. För det
första
hade de en gråhund som var väldigt lik en varg och jag hade endast sett
vargar
på bilder i böcker, så jag var livrädd för hunden. Sedan så talade ju folket
gammal gotländska viket jag inte var van vid. På Stora Karlsö talades det
ren
svenska så jag förstod knappast något och glömmer inte den första meningen
jag fick höra. Det var sonen på gården som sade: ”Nå ska ja ga ut u gi håpo
nattjete”. Så småningom så förstod vi varandra och hunden var världens
snällaste.
När militären hade övningsskjutning fick vi vara med och skjuta. Marinen
hade ett kortpipigt vapen som benämdes Karbin. En del av dessa tillfällen
kunde få vådliga följder som till exempel när barnen Ekman och Mattsson
matade vår hushållsgris med en blandning av militärens karbinaskar och
vatten
med följd av att grisen dog!
Resa till skolan efter Jullov.
Jag i marinens tjänst!
Som alla andra ungar gjorde vi också en hel
del bus. Som till exempel när vi
hittade en adresslapp, som vi snabbt knöt fast på en plastpåse sedan fyllde
påsen med färsk kodynga och placerade denna i Ekmans farstu. Snabbt
gömde vi oss i Syrenbuskarna för att observera när nu Ekman kom hem. Han
öppnade påsen nyfiket med säkerhet av att det var en postleverans från land,
han stack sakta ner handen och gruvligt svärjande kastade han påsen!
Några dagar senare fick vi en leverans med björkved från land, då dök en
ny idé upp. Den lossnande barken på veden passade bra som rumpskydd i
byxorna. Från barkens insida slog vi i en massa nubb och placerade dessa
rumpskydd
inför våra byxor. Utrustade på detta vis gick vi i till Ekman för att
erkänna
vår synd med kodyngan i plastpåsen och undrade om vi inte skulle få stryk,
men Ekman förstod genast att det var något lurt med detta så vi fick ut utan
stryk där bak…
Grottan
Nere vid marmorbrottet finns en liten grotta i bergssidan där det låg rester
av
en människa. Vi ungar fantiserade om att det var en utmattad sjöman som
hade sökt skydd där och dött. Delar av ”sjömannen” hamnade senare i grottan
till vänster om uppgångstrappan från Hien men det är en annan historia.
Den paralyserade hustrun
En dag kallades min far till en hustrus sjukbädd, han var ju något
sjukvårdskunnig
och hade hand om fyrapoteket. Mannen talade om att hans fru låg helt
stilla i sängen, med täcket uppdraget till näsan och inte svarade på
tilltal. Far
försökte att ställa en diagnos till förlamningen och var förundrad över
sjukdomen.
Efter samtal med mannen kom det så småningom fram att han hade haft
ett förhållande med en yngre kvinna på ön. När hustrun på något sätt blev
varse om detta förhållande, blev hon så chockad att hon gick till sängs. Far
tog
kontakt med läkare som ordinerade en stärkande lösning av sockervatten.
Detta gjorde så småningom att chocken släppte och mannen fick förlåtelse.
Vi barn som var med överallt, var också där och tittade på hustrun som
uppträdde så märkligt. Först långt senare fick vi reda på orsaken.
Det har varit mycket intressant, lärorikt och roligt att ta del av
30-40-talets
Stora Karlsö. Mina egna kunskaper/historier om ön börjar i mitten av
60-talet.
ETT STORT TACK SVEN!
Klinte Hembygdsförening,
Peder Ahlström
Så här ser vi Sven idag, en glad skeppare
-pensionär. Foto: Peder Ahlström
Stöd Klinte Hembygdsförenings fortsatta
arbete genom medlemsskap. Årsavgiften för årsbetalande är 50 kronor, för
ständig medlem 500 kronor. Postgiro 18 79 76-6
Åter till index
|