Omslagsbild: Fiskaren August "Gåsen" Hederstedt. Detta konstverk skapades av konstnär Louise Sparre 1927 i samband med en av sina resor till Karlsöarna

© Klinte Hembygdsförening och författarna Foton från Hembygdsföreningens arkiv där annat ej anges. Redigering Sven-Göran Drejhammar.

Fisket Kring Klintehamn

Fisket kring Klintehamn har styrts mycket genom den handel och sjöfart som bedrivits i hamnen. Många personer har fått sin inkomst i samband med olika arbetsuppgifter kring sjöfarten. Fisket och fiskelägena har därför inte varit den enda födkroken. Handelssjöfarten har pågått sedan skeppsättningarnas och bildstenarnas tid, exempel på detta har vi vid Rannarve, Loggarve, Robbjens och Hunninge.

Under 1600-talet seglades det mycket på Tyskland med laster allt från boskap, trävaror till kalk. Denna utveckling fortsatte under 1700-talet. År 1741 skriver Linné på sin resa följande:

År 1782 startar en ny storhetstid i samband med skeppsvarvets tillkomst på Varvsholm. Köpmännen Donner, Herlitz, Smitterberg samt Snöbom bedrev sedan skeppsarbeten in på 1900-talet.

Kalkugnskajen ligger strax söder om hamnen och namnet har tillkommit efter den kalkugn som finns ovanför fiskeläget. Att det förlades hit och inte till Viken eller Bädden (vid

nuvarande utfart till hamnen) berodde nog på att Bädden sedan lång tid tillbaka var lastningsplats och i Viken var vattenståndet både vid norra och östra stranden för grunt.

Där fiskeläget ligger var vattnet något djupare för "tremänningarna" fast utanför var sjöbottnen fylld av stora stenbumlingar. Man hade dock en inseglingsränna och som inseglingsmärke användes Klinte kyrka och skorstenen på Österbergs byggnad, vika skulle stå mitt för varandra. Värre var det under mörker eller tjocka men det gick oftast bra bara man kommit innanför redden.

Vid storm var det sällan någon svårare sjögång, ty i syväst fans Sicklingsudden och vid västliga och nordvästliga vindar tjänstgjorde även revet som vågbrytare.

Fisket på vintern bedrevs ofta genom Notfiske.
Här syns bland andra fiskaren Ivar "Pulkan"
Ekström och tullmannen Engqvist

Under första världskrigets sista år samt åren därefter var alla priser högt uppskruvade och fiskarna fick liksom så många andra vara med om höga vinster. Detta hade till följd att Muldebönderna begärde hyra för garngården och fick med Länsstyrelsens hjälp ett avtal om en årlig hyra om 90 kronor.

De goda tiderna tog emellertid tvärt slut 1920-21 och då blev det en årlig hyra på 10-15 kronor per båt. Det blev för stora pengar för varje båtlag, när endast strömmingen kostade 30-40 öre per val.

Någon sammanslutning mellan fiskarna fanns inte och snart började den ene efter den andre söka sig annan båtplats.

Barlastkajen som låg strax norr om Kalkugnskajen var ett annat mindre fiskeläge/landningsplats. Namnet har kommit från segelskutorna som lämpade sin barlast strax utanför denna plats.

Här fanns endast några få strandbodar, den sista togs bort i slutet av 60-talet. Denna plats har sedan varit en omtyckt badplats för bygdens barn, tack vare en mycket fin sandbotten. Sanden är till stor del barlast från segelskutorna.

Gåsholmen kallades platsen söder om nuvarande strandbodar vid hamnen, inne på sågverksområdet. Platsen kom att få sitt namn av den tuffe fiskaren August Hederstedt även kallad "Gåsen". Han var den förste fiskaren som lämnade kalkugnskajen pga. Konflikten med Muldebönderna från Fröjel.

August lyckades muddra upp en smal ränna vid Gåsholmen så att hans kutter vid normalt vattenstånd flöt in. Platsen kom därefter att kallas för Gåsholmen. Efter detta kom allt flera fiskare att flytta till den nya platsen.

Gåsholmen har sålunda skapats av fiskarna ensamma genom stora uppoffringar och utan hjälp av kommunen eller hamnen.

Att under sådana förhållanden avkräva avgifter och markhyror av fiskarna som på den tiden levde under ganska bekymmersamma förhållanden, ansågs nog av en enig hamndirektion som en stor orättvisa och otänkbart. Hamndirektionen ansåg tvärtom, att de var i behov av hjälp och ordnade så småningom belysning i hamnen och vid Gåsholmen så att de större kuttrarna fick en kajplats samt möjlighet för dem att ta upp sina båtar under vintertid eller för tillsyn.

Den tidens hamndirektion hyste den uppfattningen att fiskarna voro oumbärliga för samhället dels på grund av sitt fiske och genom att ombesörja karlsötrafiken. August Hederstedt försörjde sig sedan på både fisket och genom att transportera människor till och från Karlsöarna.

Ungefär samtidigt med Gåsholmens skapande började kommunen tillägna sig mark till en "tipp". Kommunen lär inte heller ha erlagt någon hyra! Denna utfyllnad av hamnområdet har sedan pågått och pågår ännu idag.

Strandbodarna flyttades till nuvarande plats i slutet på 1950-talet. Orsaken till flytten var byggstart för "Lamellfabriken", numera Gotlandsflis AB.

Idag finns det ett stort antal bodar på området. Tyvärr har inte området fått något namn efter flytten, utan vi säger bara strandbodarna vid hamnen. Tack vare landhöjningen och igenslammningen så kan man inte ta sig med djupgående båtar till någon av dessa platser. Mycket tråkigt! I framtiden blir dessa platser endast uppställningsytor för våra bodar.

Genom alla tider har de bästa fiskeplatserna varit kring våra tre öar Stora Karlsö, Lilla Karlsö och Västergarns utholme. Man brukar prataomstordriv och indriv, de var olika benämningar på avståndet från land till de olika fiskeplatserna. Stordriv var utanför Stora Karlsö med en linje norr åt. Indriv var innanför en linje mellan Västergarns utholme och Stora Karlsö.

Fasta fiskeplatser hittade man till genom landmärken på öarna samt i land. Fördelen med att fiska kring Karlsöarna är de stora förändringarna i djup vilket ofta ger bra temperaturavslag på korta sträckor.

Ett bevis på goda fiskeplatser kring öarna var under tiden 1800-50. Det fanns då ca. 60 strandbodar i Norderhamn på Stora Karlsö. Under denna tid låg det ca. 300 man i 80 tremänningar på strömmingsdriv runt öarna.

Idag år 2002 bedrivs fisket av yrkesfiskare i fyra större båtar. Dagens yrkesfiskare fiskar numera tosk, lax och flundror. Havet är fortfarande fullt av strömming men priset är alldeles för lågt så ingen kan leva på strömmingsfisket.

Tillgång och efterfrågan på fisk har alltid gått upp och ner. Detta kan man ta del av i olika dokument ända sedan 1500-talet. När man idag tar del av debatten om torsk, gädda, abborre så glömmer vi ofta bort historien, att olika fiskarter alltid har gått upp och ner.

Givetvis påverkas våra vatten av jordbrukets gödningsspridning samt alla andra utsläpp från vårt moderna samhälle.

Jag tycker dock att det finns vissa ljuspunkter i t.ex. återkomsten av blåstång. Ett annat problem för oss som bor nära Karlsöarna, är den starkt växande kolonin av mellanskarv. Idag häckar ca. 2 500 par på Karlsöarna. Varje individ behöver ca. sex hekto fisk per dygn.

Räkneexempel: 5000 fåglar x 6 hg fisk x 30 dagar = 90 000 kg fisk per månad.

Under vår, sommar och höst ser man hur de jagar fisk ända upp i våra åar. Tro inte att de säger nej till gädda, abborre och torskyngel.

En annan ny fågel som bor och lever i våra vikar och vattendrag är Hägern. Hade man för tio år sedan sagt att Hägern bor, lever och övervintrar i våra trakter hade man blivit omyndigförklarad.

För ca. tio år sedan började havsöringen gå upp i våra åar för att leka. Tack, tack nickar Hägern! Smörgåsbordet står dukat året om.

Det känns tungt, för år 2002 startade vi ett projekt inom båtklubben med att skapa så gynnsamma förutsättningar som möjligt för havsöring, abborre och gädda i våra åar.

Jag tycker definitivt inte att någon fågelart skall utrotas, men det är inte bra att vissa fiskarter som idag har svårt att föröka sig samtidigt skall stå som smörgåsbord under deras första levnadsår för fåglarna.

Dessa problem måste upp i debatten kring tillgången av olika arter. En fråga är t.ex. varför man har skyddsjakt på skarv vid andra kuststräckor på fastlandet? Här har vi 5 000 skarvar plus årets ungar varje år!

Jag vill i alla fall lyfta upp frågorna för man måste se helheten. Allt kan ju bli bät-tre som t.ex. utvecklingen kring havsöringen.

När jag var barn och badade i våra åar så var man livrädd för spigg och blodiglar och tänk att idag leker havsöringar på samma platser. Fantastiskt!

När jag berättade om vårt projekt på hembygdsdagen i socknen kom en äldre dam fram till mig och berättade att hennes katt brukade komma hem med fina blanka fiskar och nu förstod hon äntligen varför! Den katten nobbar numera alltid kattmat på burk…

Med denna korta redogörelse om fiskelägen, fiskplatser och dess utveckling hoppas jag att ni fått en lite klarare bild av Klintes historia kring havet, stränderna och åarna.

Klintehamn 2002-11-18

Björn-Masses sorkar står det som rubrik i ett tjockt och gammalt fotoalbum som skänktes till Skeppargillet för snart 10 år sedan.

Märkligt nog blev då inte albumet registrerat som gåva till gillet, och ingen tycktes veta vem som hade lämnat det.

Länge låg det där i gillets bibliotek i väntan på att någon skulle kunna ge besked.

Men inget besked kom. Förklaringen är sannolikt att albumet en gång togs emot av gillets förre styrelseordförande i samband med att han blev sjuk och avled. Han hann aldrig registrera gåvan.

Med hjälp av innehållet i albumet försökte jag spåra givaren. Men trots intensivt deckararbete blev det inget napp. Jo, Gunilla Andersson i Burgsvik – sondotter till Björn-Masse – anade att albumet hade lämnats in av hennes mor Greta Johansson, som var dotter till Albin Andersson, en av Björn-Masses söner.

Men – också Greta hade nyligen avlidit och något säkert svar kunde vi inte få.

Björn-Masse är dock inget obekant namn. Han var en smått legendarisk sjöman i Klintehamn – och inte mindre kända var några av hans sorkar eller söner. Sonen Albin var en profil i Klintehamn för att inte tala om sönerna Edvard och Viktor som gick under benämningen Edan och Vicke.

Här berättar vi om Björn-Masse och hans sorkar med "det mystiska" albumet som utgångspunkt.

Björn-Masse hette egentligen Anders Magnus Andersson och tillnamnet Björn hade han efter sin far som varit soldat eller båtsman i Västergarn med det namnet.

Björn-Masse var en orädd och duktig sjöman och i sin bok Klinteminnen skriver August Lindqvist:

" Björn-Masse var en av de sista gamla sjömännen som kunde allt ombord.. Jag liknade honom vid de gamla vikingarna men med deras bättre egenskaper".

Björn-Masse var en duktig timmerman, som bland annat byggde två pråmar, en till Nymans i Västergarn, den andra till Willy Wöhler för transporter till Karlsö.

De kallades Strykjärnet på grund av sin form och bägge ligger idag på botten av Klinteviken, strax under Varvsholm, berättar Erik Olsson i Sanda.

Björn-Masse förde en del skutor åt redare i Klinte men hade också en egen jakt med namnet Ellen. Med den transporterade han bland annat tegel från tegelbruket i Fröjel till Visby då maltfabriken vid hamnen och A 7:s kaserner vid Korsbetningen byggdes.

Björn-Masse, som var gift med Lovisa Sandelius från Sanda, avled i januari 1917 och lämnade efter sig sex pojkar; Viktor, Albin, August, Emil, Herman och Edvard. August försvann till Amerika, de övriga blev kvar på Gotland.

Tre av de senare, Viktor, Edvard och Albin, stannade dock inte i land utan stack till sjöss. De hade ju redan som pojkar fått smaka på sjömanslivet i pappa Björn-Masses skutor.

Albin Andersson var skeppare i flera skutor som Klinte-skonetterna Elina och Carl, och i Kapduvan och Habil. Den sistnämnda, som tillhörde Karta o Oaxen, blev hans sista: - 1920, då pappa var 35 år, tvingades han gå iland eftersom hans fru Rosa var dålig med svåra bensår, berättar Birgit Engström i Visby, enda kvarvarande barn till Albin.

Albin blev istället jordbrukare på de små och ganska magra jordarna vid den gamla kalkugnen vid stranden i Klinte. Han och hans familj bodde i Lustigtorp, ett litet hus intill Barlastkajen.

- Albin hade en åker med särskilt grund och mager jord. Så han skyfflade bort jorden och började hacka sönder hällen som låg under. Det arbetade han med under många månskensnätter medan han dagtid jobbade som sjåare på hamnen. Och när han så äntligen var klar med åkern, då var knäna på honom slut, berättar Erik Olsson som brukade besöka Albin på julaftnarna när han satt gammal och ensam i sin lilla stuga.

Albin Andersson i sin ungdoms dagar då han som flottist gick till fotografen för att före-viga sig. "Svea"står det i mössan. Foto från dottern Birgit Engström i Visby

Albin på äldre dar med imponerande vitt skägg, ett skägg som fick vissa att kalla honom "Tom-ten". Foto frånbrors-dottern Siri Johansson i Sanda

Då fick Erik höra den här historien om åkern liksom den om julaftonsresan som vi skildrar längre fram i texten.

Den gamle sjömannen och timmermannen Albin Andersson avled 1962, 77 år gammal.

Edvard och Viktor gick till sjöss, bägge hade redan som pojkar fått slita ont i pappa Björn-Masses jakt Ellen där de fick lasta och lossa tegel till byggena i Visby.

Edvard höll sig enbart inne i Östersjön och var bland annat bästeman på Klinte-skutan Klara, medan Viktor gav sig långt ut på världshaven. Men en dag gick han iland i Australien där han tillsammans med kamraten Gustav Olsson från Sanda, alias Bult-Oles Gusten, startade en farm med hästar.

I tio år drev de sin hästfarm, men så kom en lång period av torka som knäckte både hästarna och farmen.

- Vi fick knalla till Sidney och ta hyra på en norsk bark för att komma hem. Fast Bult-Oles Gusten, han hoppade av i Valparaiso, berättade Viktor långt senare för Erik Olsson.

Viktor återvände till Klintehamn och bosatte sig tillsammans med brodern Edvard i föräldrahemmet bakom nuvarande Pressbyråkiosken. Bägge var ungkarlar och så att förbli livet ut. De blev ett välbekant och originellt brödrapar som allmänt kallades Edan och Vicke.

Efter Vickes hemkomst från Australien försökte de sig på egen sjöfart och köpte 1913 av Ferdinand Nyström i Slite den så kallade "Gul Hynu" eller "Gula Hönan" – en skuta som egentligen hette Alvine. De gjorde resor mellan Gotland och fastlandet, men det gick inget vidare och istället kom de att satsa på fiske och turister till Karlsö. De hade en egen kutter som de körde i konkurrens med ordinarie Karlsökuttern. Edan var också stuvarbas på hamnen.

Det har berättats otaliga historier om Edan och Vicke, inte minst hur de grälade med varandra.

- När de var osams gick de inte bredvid varann utan den ena kom några meter efter den andre, minns Calle Smitterberg.

- På sommarkvällarna kunde man höra över hela Klinte hur de grälade hemma på sin veranda, minns Erik Olsson. Vicke retade Edan för att han aldrig varit utanför Östersjön, Edan kallade Vicke för "din förbannade Australienneger".

- Men de låg i samma säng och över sängen hängde bilder av den norska barken som Vicke reste hemåt med.

Edvard avled våren 1962, 70 år gammal, och Viktor dog i januari 1971, nära 92 år. Trots att han var äldst i brödraskaran var hen den siste av dem i livet.

Ett minne av dem finns alltså kvar i albumet i Skeppargillets bibliotek. Det innehåller många porträtt av ungdomar, ofta klädda i flottans uniform. Men också unga, söta damer fotograferade i olika fotoateljéer i Visby. Och faktiskt, på allra sista uppslaget, finns också några så kallade "franska kort".

Men det är dåligt med namnuppgifter. Några bilder finns det visserligen namn under, troligen ditskrivna av dem som lämnade in albumet till gillet. Edvard, Viktor, August och Albin är några av namngivna.

Namn finns också på några av de halmbåtar som ligger vid kaj i Klinte, Norna och Visten av Karlstad och Skagatind av Oslo, till exempel, som transporterade halm från Klinte till engelska kanalöarna.

En bild av besättningen finns också med liksom ett konfirmationsfoto där flickorna har svarta klänningar. "Viktor" står det under bägge de sistnämnda bilderna.

Så det är säkert Viktors album, säger Birgit Engström. Och eftersom det var Greta som tog hand om Viktors tillhörigheter efter hans död så är det sannolikt också hon som lämnat albumet till gillet.

Vicke, alias Viktor Andersson, i berättartagen i sin
stuga i Klintehamn. Foto Erik Olsson.

Bilden av Klinteskonerten Fritjof på sida här intill är målad av Erik Olsson i Sanda och kan kopplas ihop med två olika julaftnar, en för cirka 40 år sedan, den andra för över hundra år sedan.

Tavlan berättar hur Klinteskepparen Magnus Björn-Masse Andersson lämnar kajen i Klinte på självaste julafton och försvinner ut i snötjockan.

Erik Olsson fick höra berättelsen om avfärden en julafton runt 1960.

- Kerstin, min fru, och jag hade klarat julfirandet och for in till Klinte där Kerstin skulle sitta i telefonväxeln fram till stängningen klockan 9 på kvällen. Under tiden åkte jag ut till Albin Anderssons lilla stuga och knackade på.

- Jaså, du kom till slut, svarade Albin och jag plockade fram konjaksflaskan jag hade med mig, berättar Erik.

Albin var gammal och trött men fortfarande en enastående berättare. Och den här berättelsen fick Erik Olsson höra från Albin denna julafton:

"Det var en gång när jag ännu var liten grabb och det närmade sig jul Vi hade det fattigt och det var svårt att få tag i någon mat till familjen.

Pappa Björn-Masse hade gång på gång varit på patron Snöbohm att få göra ännu en resa med Fritjof före jul så att han kunde tjäna en slant för familjen. Men Snöbohm sa nej, han var rädd att hans skuta skulle frysa inne någonstans.

Men på julaftonens förmiddag kom pappa hem och slängde upp en säck på bordet i köket. Han hade trots allt fått löfte om ännu en resa och hade fått sin betalning i förskott – i form av en säck rågmjöl.

- Här har ni i alla fall mjöl till jul och när jag reser blir det en mun mindre att mätta, sa han.

Så på julaftonens eftermiddag lägger skeppare Björn-Masse ut med Fritjof från hamnen i Klinte. På bron, på kajen, står hans hustru Lovisa och alla barnen. De ser Fritjof sakta försvinna i snögloppet.

Mjöl var väl bra att ha, men vi behövde också annat. Viktor, min äldste bror, hade året innan varit med pappa i Tyskland och fått en kniv som var så fin att varenda Klintegrabb hade velat köpa den. Nu sa Viktor: Jag säljer kniven så vi kan köpa nåt till jul

Mor Lovisa köpte ljus och lite gott att äta och så fick vi ändå en fin jul. Fast utan pappa".

Den här berättelsen och den här julaftonskvällen i Albins lilla stuga glömmer Erik Olsson aldrig – och nu finns också minnet bevarat i den här målningen.