Det är sockenstämma i Klinte den 6 juni 1828. Kyrkoherden, sedermera prosten Johan Carl Laurin för fram till beslut ett ärende, som kommer att betyda början för skolan vid kyrkan.

Beslutet lyder: "att till åstadkommande av en härstädes nödig skolinrättning för församlingens barn av bada könen, öppna en subskription, då var och en av f6rsamlingens innevånare med vilja och hjärta för det uppväxande släktets vård har tillfälle därtill efter råd och lägenhet bidraga, antingen med pengar eller med material till Skolhusbyggnad; och blev därför idag vald en skoldirektion, att jämte pastor besörja alla till denna inrättning hörande angelägenheter; bestående av handl. konsul J.N. Donner; hand.bokh. Bachér; hand.bokh. Gardell, hemmansbrukaren E. Hauffmann, husbonden Gustaf Hansson, Hunninge, husbonden Ch. Nilsson, Sicklings, ibland några skulle anmodas, att hvar i sina närboende rotar insamla frivilliga gåvor i församlingen, till förenämnda ändamål, medels till dem av Pastor överlämnade subskriptionslistor. Skolhuset skulle uppföras på prästgårdens tomt i kyrkans grannskap."

Arbetet gick inte sa bra. Visserligen påbörjades byggnationen 1828, men många hinder uppstod. Den pådrivande kraften, prosten Laurin dog, kakelugnsmakaren fullgjorde inte sitt arbete, man måste få golv på vinden så att spannmål kunde tas emot för sockenmagasinets räkning. Vid en prostvisitation 1833 utsågs en ny byggnadsdirektion "hvars nit och omtanke skulle föra arbetet till slut f6re hösten 1834. Medlemmar var handl. E. Gardell, hand.bokh. C.V. Herlitz, nämndemannen Olof Walla och husbonden Ch. Sicklings." Men på grund av ekonomiska svårigheter och personlig oenighet blev inte skolan färdig förrän 1836. Hur såg skolan då ut? Den beskrivs sålunda: "Det ar ett envåningshus av sten under tegeltak med dörr- och fönsterkarmar insatta samt i Läserummet inlagd trossbotten. Läserummet med 8 stora fönsterlufter synes inrymma omkring 140 barn. Till höger och vänster i förstugan ar ett mindre rum på hvardera sidan och på yttre fasaden en frontespice, där rum för läraren skall inredas."

Den 5 mars 1837 får Pastorsadjunkten i Havdhem herr Oscar Klintberg tjänsten och Barnundervisningen kan ta sin början 3:djedag påsk. Det gäller också att skaffa inventarier och inköp av böcker, tabeller m.m. Av den anledningen anordnas en "Coleraauktion." Den äger rum 25 sept. 1836.

Så går det några år. 1849 får skolan sin första ordinarie examinerade lärare. Han hette Georg Jakob Ekelund, född i Klinte Ar 1827. Han var en duktig lärare. Det omvittnas i protokollet från biskopsvisitationen år 1858. Det enda biskopen har att anmärka på, är det stora barnantalet. Det uppgick till 123 barn, men redan 1861 hade barnantalet sjunkit till 59. Det berodde på, att Fröjel fick en egen skola och att småskola inrättades med egen lärare, N.A. Ockander. Han var också klockare och bodde i Klockarebyggnaden, sedermera slöjdbyggnaden, numera personalbyggnad.

Ombyggnad av skolhuset beslöts 1859. Huset utvidgades, så att det jämte bostadsrum för läraren innehöll tvenne skolsalar. Ombyggnaden blev färdig sommaren 1860. Det Ar i stora drag såsom huset exteriört ser ut i dag.

Vi förflyttar oss till 1900-talet. Någon gång på 20-talet kom den långa trappan till lärarinnebostaden till. Elektriskt ljus installerades 1930 och i samband med kyrkorestaureringen 1932-33 fick skolan sin värmeledning. Tidigare stod en stor kamin i kapprummet och i salarna mindre kaminer. I den lilla salen undervisades klasserna 1 och 2 av en småskolelärarinna. I stora salen höll klassena 3-6 till. De delades upp i två avdelningar; 3-4 och 5-6 och undervisades av en folkskollärare. Den ordningen kallas B2-form och bibehölls till mitten av 1940-talet.

Då delades klasserna i 3-4 och 5-6. Småskollärarinnelägenheten gjordes om till en mindre skolsal. En händelse i början av 40-talet var nar skolan togs i anspråk av militären som krigssjukhus. Folkskolebarnen förflyttades till stora salen vid Sicklings gård (nuvarande Rodebjers). Småskolebarnen fick gå till sin lärarinnas, Eisa Petteresons, hem vid Snögrinda.

Vid Kyrkskolan inrättades skolbespisning från och med 1 nov 1948. Föreståndare var Gertrud Boy och maten levererades av Kinte Charkuteri. Utspisningen skedde i samlingsrummet.

1954 i september månad ägde den stora flytten till nya skolan rum och därmed var den mer än hundraåriga skolepoken slut.

I och med att höstterminen började i Klinte kyrkskolas småskola 1923, började mm sexåriga skolgång i denna skola.

Det första läsåret gick åt till att lära oss barn alfabetet och att skriva bokstäver och sätta ihop stavelser. Vi hade boken Sörgården av Anna Maria Roos till förebild. Upplagan vi hade var alldeles ny och hade kommit av trycket just detta år; 1923. Till en början använde vi inte papper och pennor utan fick klara oss med griffel och griffeltavla. Till att sudda ut det skrivna med hade jag så småningom skaffat mig en liten flaska med vatten i. Flaskan hade tidigare innehållit hårvatten. Den hade upptill en skruvförslutning, som man lätt kunde öppna och stänga. Man stänkte några droppar vatten på tavlan och suddade ut med en liten bit av en natursvamp. De av oss barn, vanligen pojkar; som hade kommit över en tass av kanin eller hare att sudda med, stod ett eller två pinnhål över oss andra på statusstegen.

Vi hade andra skolämnen också, utöver att stava och lägga ihop, bl.a. räkning som tillämpades med hjälp av färgade stickor; liknande tändstickor fast utan tändsats. Aven kulram kom till användning. Dessutom fick vi sjunga sånger; psalmsång och annan sång.

Detta första år hette vår fröken Olga Håkansson. Hon var snäll, tyckte vi och samarbetet med henne gick i stort sett friktionsfritt. Mim motivation för skolarbetet kunde nog ha varit bättre. Jag hade liksom aldrig riktigt förstått vad det hela skulle vara bra för. Detta inlärande av bokstäver och sammanställande av stavelser tycktes mig utan mening. Att far skulle ro och att mor var rar; kunde man ju förstå ändå. Fast det förstås. Jag hade aldrig sett mim far ro och jag tvivlade på att han kunde.

Fröken hade berättat, att i fjärran asiatiska länder hade de inte bokstäver och alfabet som vi, utan använde sig av tecken. Ett tecken kunde betyda ett helt ord, ibland flera. Flera tusen tecken måste människorna där lära sig utantill för att kunna uttrycka sig i skrift. Detta var det dummaste jag dittills hört. Flera tusen tecken! Vad skulle nu detta tjäna till? Det var svårt nog ändå med våra 28 bokstäver och det gick tydligen lika bra med enbart dem, om man skulle döma efter den mängd böcker och tidningar som fanns.

Höstterminen 1923 tog slut och i och med vårterminen 1924 var det slut PA småskolans första år för oss i mim klass.

Nu väntade sommarlovet, också det allra första och sedan det andra året i småskolan. Inför nästa år hade vi fått en hemläxa. Vi skulle lära oss att läsa ett stycke ur läseboken och detta stycke skulle vi läsa upp nar vi kom till skolan efter lovet.

Själva lovet har jag inte mycket minne av men det var säkert bra, ty det försvann med en rasande fart och plötsligt var det afton på den sista dagen av lovet, en söndag. Ett avlägset minne vaknade i mitt huvud. Hemläxan! Jag hade inte Agnat denna laxa en tanke och jag började febrilt leta efter läseboken. Jag fann den snart dar jag hade lagt den, i lådan under köksbordet, dar mor förvarade tvättade men söndriga strumpor som skulle stoppas. Nu gällde det att sätta igång snabbt. Det hade redan börjat skymma inomhus och det började bli svårt att urskilja bokstäver.

Att tända fotogenlampan var inte att tanka på så har tidigt på hösten, möjligen ett stearinljus. Jag hittade stycket ganska lätt på sidan 143, ty till detta hörde en bud av en björn som uppklättrad i en tall sträckte sig efter en höna som satt skräckslagen ute på en gren. Men till mim förfäran visade det sig vara en - i mitt tycke- förskräckligt lång berättelse, nästan fyra och en halv sida, bilden inräknad. Ledsen in i själen började jag stava mig igenom texten. Det här skulle aldrig gå bra. När jag kommit igenom första sidan måste jag göra ett uppehåll. En sanning började gå upp for mig. Förvånad och lättad insåg jag att jag läst och förstått alltihop, om än med någon möda. Jag kunde läsa! Det hade jag troligen kunnat tidigare, fast jag inte förstått det förrän nu. Det var med nytt intresse jag återupptog läsandet och när jag kommit till slutet kände jag en stor lisa till kropp och sjal. Denna känsla satt ännu kvar; nar jag nästa morgon gick till skolan. Nu skulle jag kunna läsa upp berättelsen, om det blev fråga om det. Troligen skulle bara någon av de duktigaste flickorna få läsa.

När vi samlades i skolan, var fröken Håkansson inte där. Hon hade blivit sjuk under sista delen av vårterminen och måst lämna sin tjänst. Vi hade fått en ny fröken, som var fru och hette Fredriksson. Hennes förnamn har fallit mig ur minnet. Hennes man var polis i Visby och förmodligen var de bosatta där. Under veckan när hon tjänstgjorde i skolan, bodde hon i lärarinnebostaden ovanför småskolan.

Olga Håkansson var född 1879 i Skaraborgs län. Hon hade tagit lärareexamen 1896, sjutton år gammal. Hon avled 1924 och blev begravd på Klinte kyrkogård i maj månad. Att hon hade avlidit redan innan vårterminen var avslutad, hade gått mig förbi. Jag hade endast fattat, att hon var sjuk och att vi skulle få en annan fröken. Det var först när andra terminen började och vi blev presenterade for vår nya fröken, som hela sammanhanget stod klart för mig. Vår nya fröken visste ingenting om vår hemläxa. Vi pojkar teg därom och oväntat Aven flickorna. Därför blev vår hemläxa aldrig uppläst, men det gjorde ingenting. Det gick bra ändå.

David Rosvall kom till Kyrkskolan 1921 från Tofta. Mina två äldsta bröder är födda i Tofta, Bengt-Olov (Ola) 1918 och Torgny (Tutte) 1919. I Kinte föddes sedan Staffan 1922, Birgitta 1926 och Gunilla (Dullan) 1930.

Även om det mesta var obekvämt i bostaden, hade vi alla en härlig uppväxttid med plats för mycket ras och lek. Berget bakom skolan fungerade som det bästa äventyrsområde man kan tanka sig. Trädgården var stor och skolgården med sin bom och hoppgrop inbjöd till gymnastiska och idrottsliga övningar Det var där jag lärde mig alla möjliga tricks på bommen: baklänges kullerbytta, hänga i knävecken eller tårna, balansgång m.m. Bommen kom till 1925 efter att pappa varit på en gymnastikkurs. Den finns fortfarande kvar likadan, fast med utbytta delar

Vi tyckte också mycket om att cykla, gärna med en pappbit i ekrarna, för att det skulle knattra. Antingen cyklade vi runt flaggstången i större eller mindre svängar Det kallades "Lilla blodomloppet". Eller också utökades färden till "Stora blodomloppet. Från skolgården söderut på vägen, upp mellan häckarna mot kyrkbacken, över "storgården", bakom skolhuset och ut på skolgården igen. En upplevelse var att se pappa cykla runt skolgården sittande på styret, vand mot sadeln och trampa baklänges. Han kunde det i sin krafts dagar

I slöjdboden, numera personalbyggnaden, hade pappa träslöjd med folkskolebarnen. PA baksidan fanns tvättstuga med en stor gryta att varma vatten i och flera stora bykkar. När det var stortvätt härskade madam Wengberg och Tilda Svensson där. Senare även Amalia Pettersson, som också städade skolan. Hennes man, Arvid Pettersson, högg all ved och eldade i de stora kaminerna. Nar värmeledningen kom, var det bara köksspisen, som behövde ved. Det var en ständig återkommande syssla för oss barn att bära in veden till köket.

Mamma var ju hemmafru och hade fullt upp att sköta hushållet. Matordningen var: Kaffe eller choklad och smörgås på morgonen, havregrynsgröt eller rågmjölsgröt på första rasten. När skolbarnen åt sin medhavda matsäck, dracks det kaffe hos skollärarns. Jag gick gärna ut till mina kamrater med mm smörgås eller följde med dem upp till "mattallen" på berget. När skolan var slut omkr. halv 3 åt vi middag och senare på kvällen kvällsmat. Mjölken köptes hos Möllerströms vid Mölner. Antingen kom Josef eller Dagny med den på morgonen eller någon av oss barn fick hämta den på kvällen. Det var alltid roligt att gå dit. Margit var ju mim bänkkamrat och bästa vän. Till "Nanna i boden" vid Bönders gick man också ganska ofta, när det behövdes jäst eller sirap t.ex. Storhandel gjorde vi annars hos våra släktingar Carl O.F. Johansson på "Hamnen". Med cykel förstås.

Våra närmaste lekkamrater var "prästpojkarna" och Johannes Siltberg. Det kunde vara att bygga kojor på bergsluttningen, åka skidor i kyrkbacken eller skridskor på de små vätarna i prästängen. På somrarna gick alla barn i den omtyckta blåa overallen. var ett behändigt plagg for stora och små, pojkar eller flickor. Jag tror mammorna gillade det plagget.

Elsa Rosvall-Pettersson, mim faster, kom till Klinte som småskollärarinna närmast från en tjänst i Hablingbo. Hon fick hyra den lilla lägenheten ovanpå småskolan. Där tog hon till sig sin mamma, mim farmor; som var änka sedan 1900. Jag minns inte mycket av mim farmor, men till faster Elsa var det roligt att gå. Hon hade alltid några bra spel eller lekar att roa oss med. Vägen till hennes lägenhet från vår gick över vinden, som var mörk och kuslig. 1935 flyttade hon till Snögrinda till sin nyblivna man, Anders Pettersson. Hennes lägenhet kom då att bli ett extra utrymme for oss, närmast for Staffan, som ännu bodde hemma.

I småskolesalen stod ett stort bord på podiet med en karmstol for lärarinnan. (Stolen står fortfarande kvar i detta rum). Bredvid stod orgeln, som användes varje morgon till psalmsången. Barnens bänkar var dubbla med fastsittande sittbänk. Alla fick på så sätt en bänkkamrat. Längst bak i salen stod en gammal ospelbar taffel. Den hade tillhört mm farfar, Alfred Rosvall. Bredvid den fanns ett skåp med skolmaterial. Under trappan upp till lärarinnebostaden fanns plats for en skrubb, där allt möjligt förvarades.

I storskolan stod på podiet en hög kateder och en hög stol (se bilden). Där stod också en orgel. Ibland kunde jag få spela morgonpsalmen "Din klara sol" eller "Morgon mellan fjällen". Det var nervöst men nyttigt. Här var också dubbelbänkar i raka rader. Vid norra väggen stod några väggfasta skåp med glasdörrar. Där förvarades fornsakssamling, äggsamling, stensamling och skåpen innehöll också fysikaliska maskiner, t.ex. en influenselektricitetsmaskin. I ett annat hörn stod hoprullade kartor.

I samlingsrummet fanns i väggfasta glasskåp församlingsbiblioteket. Det hölls öppet på söndagarna efter gudstjänsten. Jag fick ibland hjälpa till med utlåningen av böcker och kände mig som en riktig bibliotekarie. Under fönstren fanns väggfasta bänkar, där barnen åt sin matsäck. I det rummet hängde också barnens ytterkläder och där ställde vi upp på led på morgnarna för att gå in till dagens lektioner.

Skolgården var en grusplan med en flaggstång mitt på planen och höga träd vid sidorna. Det fanns staket med grindar mot vägen. På gränsen mellan skolgården och trädgården stod bommen.

Under olika tidsepoker har väl olika lekar förekommit på rasterna. Hoppa hage och hoppa rep, bollskola mot husväggen, slinken, förstenad, Svarte man, tunnelboll och basken. Pojkarna spelade kula, klättrade i träd på berget. Bommen var ju ett flitigt använt redskap.

Vid regn hade vi innelekar. Vi lekte "syltkrukor", bytte bokmärken i "Putte i kasse" och kivades som barn i alla tider.

Överst en perspektivbild över skolan och kyrkan.

Det finns mycket att berätta om skolan - lärare, lektioner och läxor - om vad vi gjorde på rasterna, om den årliga examen och mycket annat. Jag skall i stallet helt kort lämna några minnesbilder kring några tilldragelser utanför det regentliga skolarbetet men med anknytning till skolan.

Jag tror det var under mitt första skolår som alla skolbarn i Klinte fick genomgå en läkarundersökning. Den föranstaltades och bekostades av Röda Korset. Någorlunda rentvättade och försedda med vederbörliga urinprov vandrade vi ned till läkarmottagningen på Klintehamn, där vi blev undersökta av dr Harner.

Det mest påtagliga resultatet av undersökningen var att några av barnen fick börja använda glasögon. Det var första gången under mm skoltid som något sådant hände.

Ett par år senare, nar jag gick i "storskolan", ordnades - jag tror också den gången på bekostnad av Röda Korset - en tandundersökning av barnen. Innan vi - som vanligt i samlad grupp - tågade ner till Klintehamn, borstade vi tänderna i samlingsrummet och spottade friskt i vattenreservoaren "HYGIEN".

Några lagningar gjordes inte, men tandläkaren gjorde en förteckning där det angavs för varje barn vad som behövde göras och vad det skulle kosta. Skolläraren gick sedan igenom förteckningen inför alla barnen och jag vill minnas att den som "låg i topp" behövde laga för 60 kr; ett för den tiden mycket stort belopp som måste ha väckt stora bekymmer för den det gällde. Vi som satt i skolsalen blev i alla fall mäkta imponerade.

När jag gick i storskolan genomfördes också en allmän tuberkulosundersökning. Tuberkulosen var ju på den tiden mycket spridd och utomordentligt allvarlig. Inte så få reagerade positivt på provet och fick undergå mera ingående undersökningar.

Några av dem behövde t.o.m. vård på sanatorium eller långvarig vård i hemmet. Allt detta väckte naturligtvis stor förstämning i hela skolan.

Eftersom jag nu ar inne på vad man idag skulle kunna kalla skolhälsovård, erinrar jag mig också att vi, det måste ha varit 1936 eller 1937, av Röda Korset bjöds på skolbad. Det skulle gå av stapeln på gamla varmbadhuset, belaget vid nuvarande Donnersgatan mitt emot Condis. Det var tänkt att vi skulle bada två och två i samma badvatten. Jag skulle ha badat med Sture Holmqvist, mim bänkkamrat under hela skoltiden. Badet blev emellertid aldrig av, av vilken anledning kommer jag inte ihåg. Ett år senare blev det emellertid skolbad i form av bastu i det nya tvätt- och badhuset.

När riksdagens 500-Arsjubileum firades 1935 tågade vi ner till Klintebiografen till en högtidlighet för de båda skolorna i Klinte. Vad jag minns av detta var att vi fick se ett bildband med bilder från kända platser i Sverige, beledsagat av Du gamla Du fria. När man kom till "Du tronar på minnen från fornstora dar", visades en bild av Nordergravar i Visby.

Jag minns också att vi från kyrkskolan tyckte att barnen från hamnskolan var högljudda och allmänt stökiga. Medan vi, innan föreställningen började, satt förväntansfulla, stilla och tysta på högra sidan om mittgången, var det ett förfärligt väsen på den andra sidan.

Ibland var det någon begivenhet på Godtemplarlokalen, allmänt nyttjad som profan samlingslokal på Klintehamn. Särskilt minns jag när Mjölkcentralen, jag tror det var vårterminen 1937, ordnade mjölkpropaganda. Även då fick vi se bildspel och blev uppmanade att dricka duktigt med mjölk och ta tjocka ostskivor. Det ordnades också en uppsatstävling om nyttan av att äta ost; mim bror Erik vann en klotrund ost, som högtidligen överlämnades i skolan.

Låt mig slutligen nämna att vi en gång, det borde ha varit när jag gick i femte klassen, fick se film, med ljud, i skolan. Den visades i storskolans sal av ett kringresande sällskap. Vad jag minns av detta var att förevisningen avslutades med en tecknad film, som vi tyckte var enastående rolig. För många av oss var det säkerligen första gången vi såg sådan film. Remarkabelt var också att i filmsällskapet ingick en svarthyad man. Det var första gången jag, och säkerligen också alla de andra, såg en färgad.

År 1949 kom jag som folkskollärare till Kinte kyrkskola, där jag började med klass 6. Klassrummet var stort och ljust och jag trivdes genast. Idrottstimmarna kunde man ha på Klinteberget året om. Den 5 augusti 1950 flyttade Einar och jag som nygifta in i lärarbostaden, där vi bodde två och ett halvt år. Det var en härlig tid, som jag har många fina minnen från. Våra två äldsta barn, Per och Lena föddes här. Bostaden var ju ganska omodern, men jag minns, hur vi badade Per i en stor zinkbalja framför järnspisen i köket, där vi värmde vatten i en stor kastrull.

Ett annat minne är från 1953, då kung Gustav VI Adolf kom till Klinteberget den 28 maj. Einar var tjänstledig för militärtjänst. Så här beskrev jag händelsen i brev till honom:

"I går kväll var det folkvandring upp till berget. Allt vad kommunalfolk heter från hela kommunen, en jättesångkör med Joel (Sundahl) som ledare, en stor barnkör under Johns (Mårtén) ledning, hade samlats. Dar var också Justus, Bergdahl, Hultmark samt lärare och poliser. Prosten dirigerade folket och Albin Åkesson spelade kungens roll. Så övades sånger, överlämning av blommor och t.o.m. hurrarop.

Dagen därpå, den stora dagen strömmade massor av människor till berget. Överallt flaggades i det vackra, något kyliga vädret. Allt var putsat och fint och det låg förväntan i luften. Flaggan var i topp på berget och dessutom fanns fyra flaggstänger resta vid hederstribunen. Det var ett brokigt folkliv. Varje lärare stod som en hönsmamma omgiven av sina barn, som hade flaggor i händerna. Körer och barn ställde upp sig utefter en 3 m. bred gång. Så där ca 10 gånger fick vi flytta oss några steg tillbaka eller några steg framåt. Alltid var det någon ny som bestämde, än en polis, än Knut (Svanborg), än Kalle (Kahlström) o.s.v. Till slut stod vi på den plats som Knut bestämt. Nervositeten var allmän och det goda humöret på topp.

Så kom då kungen gående, klädd i grå kostym, röd slips med prickar och grå hatt. Sen stod alla som skulle presenteras i sina fina mörka kostymer och svarta hattar. Tant Wengberg satt i sin rullstol. Vi hörde och såg fint. Det blev sång av körerna och prosten Sjöberg talade vackert och bra, som han kan. Kungen gick ut bland barnen och halsade på dem. Alla var stormförtjusta över kungen, som sedan fortsatte till "Hamnen". Helena, Birgitta och jag var sedan hos Annie (Brodén) och drack kaffe och det kändes som en examensdag".

Församlingshemmet i Klinte är idag en självklarhet, finns där och fungerar som om det alltid hade varit så. Men riktigt så är det ju inte.

Det fanns en tid - längesen nu - när man ute i bygderna antagligen alls inte kände något större behov av "lokaler" att samlas i. Men i takt med att cykel eller t.o.m. bil blev var mans egendom upptäcktes möjligheten att samlas än här och än där; inte bara under sommarhalvåret till s.k. friluftsmöten. Folkets Hus, biografer; nykterhetsloger och hembygdsgårdar började se dagens ljus. Man fick tak över huvudet för offentliga möten.

På den kyrkliga kanten var man redan välförsedd. Kyrkan fanns ju och rymde alla. Några aktiviteter utöver söndagens gudstjänst var knappast tal om. Men det kom andra tider Man började tala om och satsa på "församlingsverksamhet" utöver gudstjänsthållningen och lokaler - utöver kyrkorummet - blev alltmer en nödvändighet.

Prosten Gustaf Sjöberg, kyrkoherde 1925-59, var i hög grad ett barn av sin tid och nydanare när det gällde just församlingsverksamheten. För en del aktiviteter stod prästgården öppen, för andra skolsalarna, med kaffekokningen i lärarbostadens kök. Nar nya klinteskolan vid mitten av 50-talet ersatte både Hamnskolan och Kyrkskolan var man därför inte sen att begära att Kyrkskolan skulle överlämnas till klinte församling. Sö skedde och i samband med biskopsvisitation i maj 1955 kunde Församlingshemmet tas i bruk som sådant. Biskopen framhöll vikten av att nu också fylla Församlingshemmet med meningsfulla evenemang.

Redan 1941 hade en sockenbo överlämnat en gåva med tanke på ett blivande församlingshem. Nu blev både angeläget och kärt för än fler goda krafter att efterhand ordna och inreda for det nya ändamålet. Här; som ofta annars, lämnade kyrkliga syföreningen (bildad 1925) verksamt stöd. När Elsa och Gustaf Sjöberg 1959 lämnade Klinte hade de med tanke på Församlingshemmet efterlämnat en gåva på 10.000 kr.

De båda salarna -"storskolan" och "småskolan" - var fortfarande åtskilda. Vid slutet av 50-talet inrättades i en del av "avklädningsrummet" ett litet kök och samtidigt avlägsnades skiljeväggen mellan stor - och småskolan. De ännu fungerande skjutdörrarna insattes. Kyrkorådet hade då förmånen att bland ledamöterna få räkna den stillsamme, kunnige, noggranne byggmästaren och kyrkvärden Gustaf Andersson från Norra Kustvägen.

När undertecknad 1962 tillträdde kyrkoherdetjänsten var Församlingshemmet i högsta grad en realitet, en oskattbar tillgång. ännu fanns mycket av entusiasmen, nybyggarglädjen kvar i det kyrkoråd jag fick gå in i: Gustaf Andersson, Hugo Brodén, Sture Jönson, Gustaf Molin, Iris Claesson och Eva Lagergren.

Husets norra del, nuv. pastorsexpeditionen, förutvarande skollärar-och kantorsbostad, hade blivit klockarbostad for Hilding och Birgit Wahlgren med sonen Pelle (Per-Håkan) och ljuslockiga lilla Gunilla. Lägenheten över lilla salen beboddes av lantbrevbäraren Richard Jonsson och hans fru Vivi.

Parkeringsplatsen framfor Församlingshemmet var då ännu den grusade skolgården med rester av ståltrådsstaket mot landsvägen. Mitt på planen stod i ensamt majestät en lönn, som kyrkorådet emellertid snart nog beslöt att avlägsna. "Lönnmord", sa Hugo Brodén. Asfalteringen skedde långt senare i samband med asfaltering av landsvägen. Den gången handlade jag egenmäktigt: gick ut och pratade med "gubbarna" om de inte kunde belägga parkeringsplatsen också. Inte utan vidare men for ca 25.000 (vill jag minnas). O.K., sa jag, och fick efteråt bra med beröm av de andra i kyrkorådet.

Nu gå vi in:

Inredningen av idag är rätt mycket präglad av den renovering och ombyggnad, som företogs 1985/86 under arkitekten Birger Anderssons ledning, också och inte minst vad färgsättningarna beträffar - t.ex. här i det rejäla "avklädningsrummet", som det alltså hette en gång, men som egentligen Ar hela byggnadens mest intressanta, eftersom rummet var Klinte sockens allra första skolsal. (Se historiken).

Nu installerades också förnämlig ljudanläggning. Här fanns före ombyggnaden 85/86, som redan sagts, ett litet kök i bortre vänstra hörnet. När det revs bort och dörren till nuvarande köket öppnades, fann vi att här ursprungligen hade varit ett fönster mot norr. Här i rummet var det som prästen Alfred Ahlander på 1880?-talet med sin orkester höll konsert vars ekonomiska behållning kunde räcka till brädtrottoaren ner till samhället.

En trappa upp, över lilla salen, finns som nämnts en liten lägenhet, som en gång var lärarinnebostad, bl.a. for Elsa Pettersson f. Rosvall, men som också en tid fungerat som skolsal for "mellanskolan". När Richard och Vivi Jonsson lämnade lägenheten uppläts den till Mona och Håkan Wahlgren - senare beslöts att den i fortsättningen skulle användas for barnverksamheten. Kyrkorådets ledamöter utförde målning och tapetsering under Nils Buskas ledning.

Nu något om Försam1ingshemmets inventarier:

Några få reliker från skoltiden finns i behåll. En hög katederstol finns från storskolans tid. Katedern däremot står undanställd nere i prästgårdens ladugårdslänga och kunde kanske, efter renovering, beredas plats den också, förutsatt dock att den kan vara till nytta, t.ex. som talarstol, och inte bara stå och ta plats. Och småskolans lärarinnestol finns. I lilla salen hänger småskolans väggklocka medan storskolans alltsedan 5O-talet finns deponerad i prästgården.

Bokskåpet inrymde alltifrån Församlingshemmets tillblivelse syföreningens kaffekoppar, "Blå blom", som nu har fått annan plats. Skåpet kröntes under flera decennier av den väldiga kopparkaffepannan, Aven den anskaffad av kyrkliga syföreningen vid starten 1925. Av de båda grönmålade sofforna skall den ena vara kommen från någon av Snögrindegårdarna, det stora tunga bordet kanske från banken.

De båda vaserna i specialtillverkat väggskåp (Stig Pettersson) har skänkts av Sten Andersson, som helst ville att de skulle få sin placering på kyrkans altare. En närmare granskning gör väl möjligen förståeligt att de där kunde leda prästens tankar på villospår. Lampskärmarna syddes av Elvy Hejdström.

Ännu in på 80-talet hängde på fondväggen i stora salen ett enkelt, stort och mörkt träkors. Harald Norrby, som en tid var ledamot av kyrkorådet, har skänkt den målning, som senare fick ersätta. Av hans hand härrör också motivet från Klinteberget, en deposition från Gertruds Gille. Den var tidigare deponerad i Klinteskolan. Erik Olsson (född och uppvuxen på Bönders backe) har skänkt en hel svit bilder, av Staffan Rosvall inköptes på sin tid reliefen med blommor på Klinteberget. -Gamle köpmannen Ivar Fåhré i Valle kallade mig till sig en gång. Han hade mycket att berätta om sina vidlyftiga resor och kontakter - bl.a. med Lenin! Men egentliga anledningen till mitt besök klarnade då han bad att till Församlingshemmet få överlämna tre tavlor:

1) oljemålning Den heliga familjen (som i jultid brukar vara i kyrkan),

2) dito "Persisk Sibylla" och 3) etsning? "Treenigheten" med text "Hic est filius meus dilectus" = Här är mim älskade Son. Ytterligare en del tavlor, bl.a. en vinterbild från Warfsholm av Ture Carlsson överlämnades av Hanssons, Mölner.

"Församlingshem". Jag har alltid tyckt att någonting inte stämmer. Kyrkan då - vad är den om inte just församlingshem. En tid agerade jag for att man istället skulle återgå till det gamla namnet KYRKSKOLAN helt enkelt därför att huset i så hög grad fungerar som just sådan: kyrkskola för barntimmar, miniorer, juniorer, barnkörer, konfirmander, körövningar, studiecirklar, utbildningsdagar och kanske mer. Det vore fortfarande lika klokt att låta huset få tillbaka sitt gamla namn och därtill låta det tala om vad huset djupast sett har for funktion.

Våren 1974 startade kyrkan sin barnverksamhet i Klinte församlingshem med barntimmar, miniorer och juniorer. Grupperna var från början i de båda salarna nere. Våren -76 flyttade juniorerna upp till lägenheten ovanpå. De möblerade med möbler och saker som deras föräldrar skänkt. 1978 slogs grupperna ihop och kallades klubb-78.

Under åren som gått har barnverksamheten flyttat flera gånger upp och ner. Lägenheten uppe hyrdes ut då och då till bl.a. kantorerna Karin Elofsson, Eva Nilsson och Lars Nilsson. Även en flyktingfamilj bodde där en tid. Nu, år 2001 finns barntimmarna, miniorer, juniorer, (klubben upplöst) och en vuxen-barngrupp samlade i lägenheten däruppe, medan barnkören och söndagsskolan håller till nere. Barnverksamheten nyttjar församlingshemmet för olika aktiviteter förutom de vanliga träffarna t.ex. föräldrasamlingar, övernattningar, Luciafester och julfester.

Det finns en hel del roliga episoder som hänt under åren som gått. En gång mitt i natten kunde vi inte hitta en junior. Hon hade klättrat upp i ett träd i trädgården. Där satt hon och At chips. På en föräldrasamling framförde barnen Snövit och de sju dvärgarna. När Snövit ätit av äpplet kastade hon sig omkull på golvet så alla blev förskräckta, men allt gick bra.

När Berit och Inga på nåder fick vara med i en melodifestivaltävling som barnen ordnat själva sjöng de "Alla fåglar" tvåstämmigt och fick hedersomnämnande for bidraget.