| Föremål ur Klinte
hembygdsförenings samlingar.
Som vi brukar, kan hembygdsföreningen också i det här meddelandet berätta om och visa några föremål ur samlingarna. Den första är en räckspade eller räcknagel, ett verktyg som användes för att skrapa hudar på köttsidan sedan de legat i barklagen. Den användes tillsammans med en räckbänk, där hudel klämdes fast. För att få kraft i skrapningen hölls räcknageln i sin övre del i armhålan, där den har en skinntäckt stoppning. Bladet är inte särskilt vasst, man får akta sig att inte skära sönder skinnet. Det berättas, att om kötthinnorna inte lossnar och räcknageln bara glider över skinnet, kunde man strö lite krita, eventuellt blandat med mjöl över skinnet för att göra skrapningen lättare. När räckaren var färdig kunde han eller hon glädja sig vid ett jämnt och i det närmaste torrt vitt skinn. Arbetet kallades att räcka, järnet räckspade, räcknagel eller räcknava. Ett namn från Fårö var räcknagulen. Den är en gåva från Rune Svensson, Klintehamn 1979. Under förra året inventerades och katalogiserades samlingarna i det s.k Sesamprojektet, både föremålen vid Värsände och de som är utställda i Biblioteket. Arbetet utfördes av Monica Friman och Anna Svärd på ett berömvärt och professionellt sätt under vintern och våren fram till midsommar. Trots vinterkyla i den kalla hembygdsgården genomförde de två tjejerna envist sitt jobb. Katalogen omfattar nu närmare 2000 nr. med beskrivningar och mått i fem stora pärmar. Allt till ett stort värde för hembygdsföreningen. Räcknageln har nr. KH 0022, (KH står för Klinte hembygdsförening). Inget gotländskt fornminne I fornsakssamlingen, som från början samlades av elever vid Klinte kyrkskola med David Rosvall som lärare, finns också ett föremål, ett hängsmycke, som egentligen inte hör dit. Det kom först till samlingen, sedan den hade flyttats till den nybyggda Klinteskolan. Samlingen har flyttats en andra gång för att skyddas och fornsakerna är nu sedan 20 år utställda i en monter i Klintehamns bibliotek i Donnerska huset. Samlingen är nu i hembygdsföreningens ägo och omvårdnad. Den är till en del beskriven i meddelande till medlemmarna 1977. Hängsmycket är skänkt av Emil Siltberg, Klinte. En på Gotland välkänd naturläkare, som hade sin patientmottagning i hemmet under Klinteberget. Vi känner inte till mer om dess historia, eller hur det har kommit i Siltbergs ägo. Kanske var det en gåva från någon patient, han var alltid intresserad av märkliga saker, vilka han också samlade på. Smycket har i inventarieförteckningen nr. KH 277
Det är av sten, format som en yxa med ett hål för en rem att bäras kring halsen, eller för att hängas på en bestämd plats. Det är av en mjuk stenart, skiffer eller täljsten, om gjort det möjligt att rista figurer i ytan på båda sidorna. En sida är mörkfärgad. Figurerna är snarlika och avbildar en ALRUNA, en medeltidsväxt, Mandragora officinarum. En växt, som i äldre medicinkunskap ansågs ha narkotiska och magiska egenskaper, svagt giftig, använd som kärleksmedel och under medeltiden som smärtstillande medel vid operationer. Alrunans alla egenskaper kommer av rotens form, som ibland liknar en människofigur med armar och ben. Den kunde torkas och skulpteras om till ett allt mer människoliknande yttre. Växtens blad och blommor sitter i en låg rosett. Blommorna är klocklika, violetta, på korta skaft och bären, som vanligen mognar året därpå, är gula eller oranga. Blad och bär är också återgivna på hänget. Det kan ha varit ett hängsmycke, kanske från ett afrikanskt land, avsett att bäras runt halsen. Det kan ha kommit hit med någon hemvändande sjöman eller missionär. Till all övertro kring växten berättas också om hur den skulle grävas upp. Det var ett farligt företag. Den skrek gällt när den drogs upp och för att grävaren inte skulle råka illa ut och lida skada, tog han hjälp av en hund som fick dra upp den sista rötterna En jästkrans eller Jästring Vi vet inte varifrån jästringen har kommit, anteckningar om gåvan saknas. Nu har den nr. KH 222 i inventarieförteckningen. Från början kände vi inte till dess användning. Alla gissade på ett grytunderlägg som kanske kunde se så ut. Den är ca 18 cm i diameter, mörkfärgad av sitt tidigare bruk, här avritad något förminskad och förkortad för att få plats.
Men en av föreningens medlemmar, Ingrid Pettersson, Värsände, såg på en hembygdsgård i V. Karup i Båstadstrakten i Skåne en lika dan ring. Där kallades den jästring och dess användning beskrevs. Senare har det dykt upp andra bekräftelser, nu finns ringar eller kransar nytillverkade i mindre skala som souvenirer, prydnader eller underlägg i hemslöjdsaffärer, även i Visby. Ringen användes vid ölbryggning och vid bakning, där den efter att ha legat i ölet eller degen sparades med de torkade jästrester till nästa brygd eller deg. För samma ändamål användes också en "jästkubb", en trästock som fick ligga och dra åt sig jästsvamparna. Kanske var jästringen bättre. Alla dess håligheter och gömslen kunde behålla mer av jästen. De nytillverkade är gjorda efter samma princip, delvis maskintillverkade av en enda modul, en liten tunn träbit med ett avlångt hål och en tjockare del som stopp. Den kunde plockas ihop och varje ny del låste den föregående. Ringen avslutade genom att ändarna sattes ihop. Kanske ett kyrklås? Ett stort lås, 54x17x22 cm. skänktes till Hembygdsföreningens samlingar 1995 av Willy och Eva Ahlberg. Gåvan förmedlades av Åke Andersson, Klintehamn. Willy och Eva Ahlberg bodde tidigare vid Lilla Varbos i Sanda men flyttade sedan till Roma. Willy Ahlberg dog 1987 och Eva helt nyligen, i januari i år på Garda ålderdomshem. Tillsamman med låset fick hembygdsföreningen också 24 andra gamla föremål köpta och samlade av Willy Ahlberg från auktioner runt ön. Låset är märkt WEA 95 och i Klinte hembygdsförening har det inventarienr. HK 970.
Det står under rubriken Kyrklås, format som ett tråg, ca 5 cm. djupt, avsett att fästas på insidan av dörren. Alla låsfunktioner sitter nitade på insidan och når över tråget ca 5 cm. Utsidan har ingen dekor frånsett en spirallist på kortändan och ett blomornament på den lökformade delen. Däremot har insidans låsfunktioner flera vackra utsmyckningar med blomornament och nitar. Två nyckelhus är placerade bredvid varandra, ett för ett nyckelhål från insidan och ett från utsidan. Nyckeln saknas, den har varit hylsformad och axet har haft utsvängda sidor. Här har en låssmed visat en konstfärdighet bara för sin egen skull och för kyrkan. Med stolthet kunde han visa upp sitt lås för präst och kyrkoråd, sedan kom smidet att gömmas för kyrkobesökarnas ögon bakom trågets buktiga yta på insidan av dörren. Det har antagits att låset skulle vara från 1700-talet, men det kan också vara äldre. En passare av trä
En passare av trä hör till snickarsamlingen, i inventarieförteckningen KH 741, vid Värsändegården. Den är helt i trä. Leden är gjord av självvuxna, böjda partier av passarbenen som är 50 cm långa. Även skenan som låser passarbenen är av trä. Den enda metall som finns hos passaren är spikarna, det har också funnits en metallring kring det fasta benets fot. Passaren kan vara mycket gammal, men den kan naturligtvis ha tillverkats av någon händig snickare senare, som roats av den ovanliga konstruktionen. Inga anteckningar finns varifrån den kommit. Det faller sig naturligt att tänka på 400-talets bildstenshuggare, som konstruerade sina virvelhjul eller solhjul. De var helt passarkonstruktioner, lätta att göra och ytterligare utveckla. Också när kyrkorna byggdes var passaren stenhuggarnas viktigaste hjälpmedel för att mäta ut vinklar i stenblocken. Sedan kom valvmålarna, som måste ha stora passare, de kan också ha fäst upp ett snöre i centrum av valvet för sina mätningar. Valvmålarna gjorde också rena passarkonstruktioner, särskilt den sexuddiga passarblomman. I Klinte kyrkas kor finns inte mindre än 13 sådana passarstjärnor i dess konsekrationskors. I många föremål i Värsändegården finns de sena snickarnas lek med passaren som dekoration och utsmyckning på skrin och mangelbräden. Högertrafik
|
