| Min
barndom i Klinte när seklet var ungt
Ingeborg Herlitz (1902 - 1982) var, som hon skriver i denna trevliga berättelse om sin barndom i Klintehamn, dotter till skomakare J.K. Lindblom vid S. Kustvägen. Hembygdsföreningen har i sin samling en mängd föremål från skomakare Lindbloms verksamhet. Efter folkskolan och Klinte Högre folkskola arbetade hon som affärsbiträde vid handlare Snöbohm, genomgick sedan dekorationsutbildning med anställning vid Holmerts foto, där hon bl.a textade adresser. Min barndom i Klinte när seklet var ungt När jag idag går på den fina asfalten Södra Kustvägen, tänker jag tillbaka på den tid, då man fick balansera sig fram på de två hopslagna bräder, som utgjorde trottoar. Att korsa vägbanan kunde också ha sina problem. På höstarna, när bönderna från angränsande socknar körde betor till järnvägsstationen, var den som rena lervällingen. När sedan frosten kom liknade den min mammas gamla tvättbräde, tills snön bredde sitt vita täcke över alltsammans. Med snön kom också slädarna, till glädje för oss barn. Alltid fanns den någon farbror som inte hade så bråttom och vi fick åka med en bit på vägen. Ibland åkte vi naturligtvis för långt och tänkte inte på att man skulle använda sina egna "apostlahästar" för att komma hem. Men årstiderna växlar. När sommarsolen torkat vägbanan, bildade kalkdammet stora moln efter fordonen, som utan undantag framfördes av hästar. Och för små bara barnfötter var den skön att beträda. "Vår gata" började i vägkorsningen, kallad "kröken". Där låg Strands historiska byggnader och där bodde "Lännmarkan" - en dam som sett bättre dagar, som det heter. Nu fanns inte mycket kvar av glansen. Man såg henne mest gå klädd i svart kappa med en svart spetsprydd hatt på huvudet. Huset var fallfärdigt och verkade spöklikt. Man skyndade alltid på stegen, när man passerade förbi på kvällen och det var mörkt. Som granne hade hon tullhuset med sina stora skuggande kastanjeträd vid gatan. Där residerade allas vår "Farbror Sjöblom", verksam kraft även i Missionsförbundet. I huset mitt emot, nästan ute i gatan, bodde kamrer Rudolf Herlitz, med smeknamnet "Rullan". Trädgården innanför var som en liten oas. Vad jag särskilt minns var stamrosor och begonior i lysande färger. Också i fönstren såg man ofta praktfulla begonior. Han hade hushållerska, som hette Maria, fin och mycket duktig. Kanske hade hon också en smula "skinn på näsan". Men det hade hon behövt skaffa sig, för det var nog inte så lätt att vara ensam mor på den tiden. Du skulle ha levat nu, tant Maria, så hade mycket varit annorlunda. Men du hade en förtjusande Lill-Maja. Synd bara att hon rycktes bort alltför tidigt. Striden står idag om nästa hus. Om dess vara eller vara eller icke vara. Det är Klinte högre folkskola, i dagligt tal kallad "Magisterskolan". Hur många gotlandsungdomar, som där under två år vandrat ut och in, vet jag ej. Den var ju på den tiden en språngbräda för fortsatta studier på läroverket och flickskolan i Visby, eller seminarium och andra skolor på fastlandet. Älskad lärare var rektor Brodén med det grå håret och med milda ögon under sina buskiga ögonbryn. Var blommade pelargoniorna vackrast? Jo, i lärarbostadens fönster, där de sköttes av hans maka. Än idag kan jag minnas hennes glada och vänliga sätt mot alla och envar och detta trots att hon hade flera av sina barn ständigt sjuka omkring sig. Det fanns inga gottkiosker på den tiden. Men mittemot skolan hade mamsell Rundberg sin affär. Där kunde den, som var lycklig nog att äga några slantar, köpa bröstsocker, lakritsbåtar och dito remmar eller karameller ur de stora granna plåtburkarna. I ett av mamsellens magasin inne på gården var ett rum inrättat och där bodde tant Anna Bendix. Hon var älskad av mig och många andra. Mild och god. Hon lärde som hon lärde oss i söndagsskolan. Rummet var inte stort och hade bara en vedspis som värmekälla. Men genom den skaffade hon sig också lite förtjänst. Vem minns inte hennes goda kakor? Särskilt pepparkakorna med cedrosmak. På tomten intill skolan stod, när jag sist passerade, ett par vildvuxna rosenbuskar. En gång hade de spritt sin doft i den lilla välskötta trädgård, som hörde till huset som stått där. Då var det inte bara rosorna som doftade, det stod alltid en doft av färskt bröd kring huset. Där bodde fröken Fredriksson med sin mor. Fröken F. Bakade och sålde stora, runda surbröd, som väl inte är så vanliga nu för tiden. Hemma hos oss var det fest - vid julen helst - och vid andra tillfällen, när vi köpt av dem. Mamma bakade ju det mesta brödet själv. Men ombyte förnöjer ju som bekant. Innan jag går vidare gatan fram, så måste jag gå den där lilla vägen mellan fröken Fredrikssons och nästa hus, där en gång några lekkamrater bodde och som jag haft mycket gemensamt med även senare i livet. Den lilla vägen ledde till småskolan och folkskolan. Idag jämnad med marken, men då en plats, där jag och tusentals andra tillbringat större delen av sina år mellan sju och tretton. När tuppen värpt femöringar några gånger på det halmstrå i ABC-boken, som man ärvt efter äldre syskon, eller i bästa fall fått en ny, var man "skolmogen". I småskolan satt lärarinnan, fröken Svebilius, vid ett stort bord. Hon hade hand om flickslöjden också, därför bord och inte kateder. Man anlände med egen ABC-bok, griffeltavla och griffel. Placerades i första klass, bänkraden närmast väggen. När man blivit andraklassare, blev tillvaron lite ljusare, man kom närmare fönstren. När åren i småskolan var passerade, hamnade man så att säga på skuggsidan och solsidan igen. - I slöjden började man med de obligatoriska stygnen, stickade strumpor och vantar. Sen var det dags för den oblekta "särken", mer passande mor än en själv. Randiga förkläden i olika modeller borde man också hinna med, fast allt skulle ju vara välgjort handarbete. - Mellan småskolan och folkskolan låg lärarbostaden. Skollärare Lingström undervisade i klasserna 5 och sex och hans fru Alma i klasserna 3 och 4. Trots sitt arbete med hem och familj satt hon där i katedern lugn och samlad och lät oss få del av de stora kunskaper hon ägde på olika områden. Skolåret går vidare, varvade med sommarlov, jullov och enstaka lovdagar. Den 1 maj brukade vi samlas i Sicklingsäng till olika lekar. Och marknadsdagen på hösten gladde man sig åt att ha eftermiddagen fri. Då var det liv och rörelse på "Platsen" vid järnvägsstationen. Där fanns karusell och cirkustält av olika slag. Varustånden var många och flera av försäljarna återkom år från år. Själv brukade jag satsa en av mina femöringar, i bästa fall två, på röda mandelkakor hos "Visbytanten", som sällan uteblev. Så skulle man ju åka karusell också, det kostade fem öre. Kassan man hade att spendera var ju inte så stor, vi var flera syskon som fick dela. Men det var ett stort nöje att bara gå omkring och studera folklivet. Så var då "Din blomstringstid nu kommer" sjungen där i skolan för sista gången och man undrade med spänd förväntan på vad betyget skulle innehålla. Vi hade det sista året haft en vikarie, skollärare Kristoffersson från Sanda. Skollärare Lingström var ledig för riksdagsarbete. Hans vikarie tyckte vi mycket om. Han var kunnig, rättvis och alltid full av humor. Som t.ex. när han tog farväl. Med allvarlig röst förklarade han: "Några betyg tänker jag inte ge er idag". Han iakttog våra besvikna anleten - sen kom överraskningen. "Dem skall ni få hemma hos mig i Sanda. Jag tänker bjuda på en avskedsfest". - Det var en förväntansfull klass som åkte till Sanda och glada och nöjda därifrån efter avslutad fest. Folkskoletiden var slut, men den lilla stigen till skolan gick man ändå inte för sista gången. Ibland var där föreläsningar med visandet av bilder, som alltid var intressant. En annan gång minns jag särskilt. Det var när skollärare Lingström gifte bort sin äldsta dotter. "Se brud" var ju alltid ett stort nöje. Just den dagen fick mitt första par skor med lite högre klackar. Pappa hade köpt ett par svarta knäppkängor hos läderhandlare Pettersson. Jag var väldigt ivrig att få dem på mig. Att skorna sen inte var sköna att gå med, som de var snygga, var en annan sak. Men det heter ju: "Den som vill vara fin, han får lida pin".
På tal om skor minns jag en annan episod också. Min pappa hade gjort ett par svarta lackskor till en av mina skolkamrater till examen. Jag gick och tittade på dem i smyg under arbetets gång och önskade mig själv ett par likadana. En dag när jag var i verkstaden och pappa inte var hemma, råkade jag slå till dörren för hårt och från en hylla ovanför ramlade framför mina fötter materialet till ett par lackskor. Dagarna till min födelsedag var olidliga. Hoppades förstås att de skulle vara åt mig. Och de blev mina när 12-årsdagen randades. Vår gata fick man ju vandra ständigt ännu två år till på magisterskolan. Husen man passerade och människorna jag minns skall jag skildra vidare. Det stora huset på höger sida, som de senaste åren varit hotell, privatbostad och utställningslokal, tillhörde konsul Herlitz. Jag har bara minne av gamla konsulinnan, där hon gick i sin stora trädgård med blommor och fruktträd. En och annan gång hände det, att man var bland de lyckliga, som fick lov att gå in i trädgården och smaka på plommon och äpplen. De hade en pump på gården, som vi barn brukade anlita i torrtider. Och det var inte bara vi utan många andra i samhället, när vattnet i brunnarna började ta slut. Här fanns en till synes aldrig sinande källa. Om herr Rosendahl kan man säga, att han var mångsidig. Inne på gården hade han sina bikupor att syssla med. Ibland såg man honom utrustad med spruta på ryggen sköta fruktträden i andras trädgårdar. För musiken hade han ett stort intresse - spelade själv fiol och undervisade andra i den ädla konsten. Han var också fotograf. Jag minns en dag då han förevigade vårt hus och familj. Var väl på den tiden fyra till fem år och ovanan att stå med tummarna uppe i ärmringningen på förklädet. Jag kallar det "patronovana", ty jag såg flera sådana herrar som gjorde likadant med västen. Alltnog, mamma tog löfte av mig att hålla armarna nere, men än i dag kan jag beskåda att jag var löftesbryterska. Det lilla blekrosa huset, som fröken Måhrbeck bodde i är nu borta. Hon tog emot fintvätt, kragar, lösmanschetter och dito bröst, som männen använde på den tiden, när de skulle vara fina. Stackars mamma, hålla reda på stärksakerna gick väl an, men kragknapparna hörde jag ibland att det var problem med. Grosshandlarfamiljen Smitterberg hade bostad för den äldre patron på ena sidan gatan och för den yngre på motsatt sida. Den äldre patronen hade flera döttrar och man såg dem ofta sitta på den stora glasverandan, som vette mot vägen. En av döttrarna hette Blenda. Nu råkar jag ha min födelsedag på Blenda-dagen och det hade hon väl fått veta av sina brorsöner, som var mina lekkamrater. På hemväg från skolan, då jag passerade huset, kom hon nerför trappan och hejdade mig. I handen hade hon en liten spånkorg med godsaker och ett paket. Det senare visade sig innehålla en näsduksväska i form av ett hjärta med grön och röd dekor samt rött band. Det var en stor överraskning på min åttonde födelsedag. På andra sidan gatan låg också en del magasin och stallar jämte handelsbod. Den var låg och mörk och där residerade "knoddarna" Kalle, Ragnar och "Kulören", den senare råkade nämligen vara rödhårig. Hur många gånger man som barn sprang i boden vet jag ej. Ibland gällde det väl ärenden för mamma eller snus för pappa i bästa fall karameller för sig själv. Från två öre och därutöver fick man en strut utan kommentarer. Men var kassan bara en ettöring, så kunde man bli tillfrågad om man hade säck med sig. En fotoateljé hörde också till husen vid vägen. Mitt första minne från den är när vi tog familjeporträtt. Jag var tre, fyra år, satt i pappas knä och blev mycket besviken över att "den lilla fågeln" man uppmanats titta efter, aldrig kom fram. När vi sen passerat tant Finas lilla stuga, lotsen Ronviks, tant Annas och farbror "Jontes" Johanssons hus, skymtar man "Den lilla röda stugan invid grinden, som i forna dagar var mitt barndomshem". - Omgiven av en välskött ligusterhäck, ligger den där, röd med vita knutar och små runda tittglas i den gröna ytterdörren. Ett stort äppelträd, gravensteiner, senare en kastanj, några plommonträd och en syrénberså var utplanterade på de små grönytorna framför huset. På baksidan trädgårdsland, ytterligare några fruktträd, men det som vi hade mest utav var krusbärsbuskar med stora, röda bär, som var väldigt goda. Det fanns en enda med gröna bär och den fick vi inte plocka, det skulle alltid göra själv och sen fick vi en del av dem. Så den där busken var för oss som för Adam och Eva i paradiset, se men inte röra, och vi syndade givetvis. Utanför ingången till köket och pappas verkstad stod en stor gul rosenbuske och på ömse sidor om trädgårdsgången hade mamma blomsterrabatter med reseda, gyllenlack, gossen i det gröna m.fl. sorter. Tillbyggnaden på baksidan av huset rymde, förutom verkstad, köksförstuga och en "tvättskrubb". Själva huset bestod av kök, ett stort och ett mindre rum, tambur och ett vindsrum, där vi barn residerade. Det var med oss som med många andra barn på den tiden, vi levde under knapphetens kalla stjärna. Första världskriget med dess ransonering av livsmedel, var ju en svår tid. Våra föräldrar ordnade allt för oss så gott de kunde på alla områden. Även om man inte fick sina drömmar och önskningar uppfyllda, fick man ju vara nöjd ändå. När jag idag tänker på min kära mamma, fattar jag knappt hur hon orkade ta hand om denna stora familj på åtta personer. Hon var mycket duktig och ordentlig. Man tycker sig ännu känna doften av nyskurade golv och nytvättade kläder samt den goda mat hon många gånger med små resurser lagade. Barnaåren var lyckliga, även om vi inte ägde så många saker som barn nu. Man tog fantasin till hjälp. Det gick mycket bra att rita upp ett hem på marken. Skärvor och stenar blev serviser, ollon både skålar och mat, kottar blev djur o.s.v. Lekkamrater fattades inte, det fanns barn i husen intill. Vi hade inkörsvägar på ömse sidor om vårt hus, eftersom vi hade grannar, som var jordbrukare. Till vänster bodde Svenssons. De heter så än idag men är inte släkt. På höger sida hade vi Jakobssons hus och lagård. Mellan Svenssons och oss brukade vi kasta varpa. När deras höhäck var tom lekte vi "Häckputt". Då gällde det att så länge som möjligt hålla sig undan för den som sprang runt häcken med en käpp, på jakt efter ett offer. "Täla gömme" hörde också till utelekarna. Genom att läsa ramsan : Ättika, tättika, lonton, tonton, semili maka, kuckeli kaka, ärtan, pärtan paff" och peka på en av deltagarna, fick man fram vem som t.ex. först skulle stå vid vår vedbovägg, räkna till 20 och hålla för ögonen. Sen fick man börja leta rätt på de andras gömställe. Den förste man hittade, blev näste att "täla". Åka höhäck var ju ett stort nöje och det bjöd både Svensson, Jakobsson och Pettersson, som bodde ett par hus ifrån, på. Samtliga hade sina jordar längre bort inom socknen. Likaså åka runt i tröskvandringen vid skörden. Svenssons hade oxar, det gick lite fortare på de andra ställena där det fanns hästar. När mamma och pappa var nygifta och flyttade från Visby till Klintehamn, bodde de i en flygelbyggnad hos Jakobssons, Moster Kajsen, som vi sade, hjälpte säkert mer än en gång mamma, när en ny Lindblommare kom till världen. Själva hade Jakobssons en son och han for till Amerika i unga år, så det var väl inte underligt att vi blev som extra barn för henne. Jag kan se när hon kom där på trädgårdsgången, liten och rund, ofta med händerna under förklädet. Redan på trappan hörde man frågan: "Har Augusta pannan på"? Några år hade Jakobssons en flicka, som hjälp i hushållet. Hon hette Tyra och fyllde år på Juldagen. Då fick hon bjuda några av grannbarnen till sig på fest. Och "Moster Kajsen" bullade upp julkakor av olika slag. Bland annat brukade vi få var sin stor skål med ättikspäron. Roligt hade vi och uppskattat blev det. Några större festligheter upplevde man ju inte. En och annan julgransplundring hos oss eller någon av grannarna brukade det vara. Annars var det julfesten på Missionshuset, som man med glädje och förväntan såg fram emot. Min bästa vän hett Marta och bodde i ett stort fint hus på andra sidan gatan. Än idag träffas vi då och då och pratar barndomsminnen. En annan, som jag lekte mycket med, var Margit. Hon miste tidigt sin mamma och hennes äldre syskon reste till Amerika. Hennes far hette Avelin och arbetade på något magasin. Hemma bakom huset hade han en repslagarbana. Fiskare Andersson hade liksom vi en stor familj. Utrymmet i den lilla stugan var väl knappast mer än ett rum och en liten kammare. Tant Hilda hade inte bara hem och barn att sköta, hon hjälpte också sin man vid stranden. Ofta såg man henne komma dragande på en kärra med näten och sedan hjälpte hon till med att ordna upp dem. Jag minns henne som en glad och solig människa. Barnen Nordin hörde också till kamraterna man lekte med. Likaså Axel, Elva och Linnéa Johansson, som bodde lite längre fram på gatan. Mina Svensson var en arbetsmyra som få. Men var man ensam mor med sex barn, så gällde det minsann att arbeta. Hon brukade hjälpa till med tvätt och slakt hos andra och hos oss. Tidigt på morgonen, innan man hunnit gå till skolan, kom slaktar Lundgren och Mina. Snart hängde grisen där i vedboden, färdig att styckas och förvandlas till mat av olika slag. Jag kan se Mina, där hon stod och blandade korvsmet eller gjorde blodmat, duktig var hon och gott blev det. Hur långt Södra Kustvägen sträcker sig har ingen betydelse. Det jag kallat "vår gata", har sitt slut när jag passerat Åkerbäcks och slaktare Boberg. Visserligen kände vi de flesta även längre söderut, men man hade inte så nära kontakt. Vårt käraste tillhåll på våren var skogsstigen bakom smedens - där växte blåsipporna så stora och fina och i hagen intill fanns vitsippor och gullvivor. Men nu fortsätter jag vägen mot stranden. Där låg vårt och många andras badparadis och ligger där än idag, Barlastkajen. Där lekte man i sanden, solade och tog sina dopp i havet. Det var väl egentligen bara hungern, som drev oss hem. Vi hade en genväg längs stranden och där växte många blommar, som blev till en fin bukett till mor. Stigen gick förbi Post-Hilmas stuga. Det var hon som städade i skolorna och såg till, att det var varmt när vi kom dit. Trots sitt myckna arbete hon var alltid glad och full av humor. Ingenting är längre som förut. Viken mellan Barlastkajen och hamnen, där vi åkte skridskor på vintern - när vi inte var på väten i Sicklings-Alberts hage - är nu helt igenfylld. Där ligger fabriker och upplag och flera planeras. Och inte kunde vi väl drömma om att en dag på en väg från hamnen, tvärs över viken och komma fram till våran gata där Pettersson förr hade sitt hem. Sen fortsätter den mellan vårt och det som var Jakobssons ända till Anna Gullbergs i skogsbrynet till andra vägar. Vi fick gå längs åkerrenarna, när mamma skulle köpa hattar åt oss i hennes affär. Över åkrarna och genom skogen vandrade min syster Ebba och jag när vi skulle till Klinteberget och plocka smultron. Det var nog inte så underligt, att mamma ibland var oroliga, ty när jag nu ser hur långt ut på sidorna man gick, var det nog "änglavakten" som hindrade oss från att falla ner. Jag minns en gång när vi tog stora landsvägen hem och kommit till Lindsteds affär, att hans hushållerska kom ut och ville köpa våra bär. Vi fick en hel krona, så vi kände oss rika och fortsatte till fru Petrinis affär. För 25 öre köpte jag en liten docka av porslin, ca en decimeter lång. Benen gick inte att sära, men armarna var rörliga, fästa med ståltråd rätt igenom. På huvudet något som liknade gula lockar. Den blev en av min barndoms käraste leksaker, därför att till den kunde jag själv sy kläder av de vackra lappar, som faster ibland skickade. Visserligen hade jag en stor blunddocka av fint vitt skinn, där både armar och ben var ledade, men den hade bara sin fina blåa klänning och så skulle man vara så aktsam om den. Den var en present från moster i Amerika. Men en dag offrade jag den kära leksaken med alla sina söta kläder till en insamling för fattiga norrlandsbarn och hoppades att någon annan flicka skulle få glädje av den. Sommaren 1914 gjorde jag mitt livs första resa. Fick följa med mamma och lillebror Einar, som då var två år, till en moster i Blekinge. Vi åkte med ångaren "Klintehamn" först till Visby och sedan med "Gotland" till Kalmar. Vidare på järnväg och bil innan vi var framme i Kyrkhult. Jag skulle ju hjälpa mamma se efter lillebror så hon kunde få vara ledig, men jag fick dock tillfälle att träffa grannbarnen och leka. Skogen låg inte långt ifrån och där växte blåbär, något som jag inte tidigare varit med om att plocka. Så det var kanske inte underligt, att det blev mer i magen än i hinken jag hade med mig. Vi blev bjudna på bröllop medan vi var där. Morbrors syster skulle gifta sig. Då sydde moster åt mig min bardoms vackraste klänning av kornblå muslin med rosafärgade band som garnering. När dagen var inne kammades dessutom håret och flätades i sk margaretaflätor med två stora vita rosetter. (Vilket, inom parentes sagt, när jag visade upp mig hemma likadan, föranledde pojkarna att fråga: "Skall du ut och flyga?") Vi hade inte så många dar kvar av besöket, när vi vaknade en morgon vid att kyrkklockorna började ringa och fortsatte hela dagen. Första världskriget hade brutit ut. Det gällde för oss att komma hem så fort som möjligt, så länge förbindelserna fungerade. Trots att upplysningarna vid förfrågan var positiva, fanns det ingen båt när vi kom till Kalmar. Stackars mamma, det som för henne skulle bli en skön semester, liknade nästan ett stort äventyr. Ensam med två barn, långt från hemmet och med minimal reskassa, stod hon där och fick höra, att enda vägen var att fortsätta till Stockholm och därifrån till Nynäshamn, dit båtarna fortfarande gick. Men vi var inte ensamma som tur var. Vi träffade mosters en väninna i Visby och en bekant till henne, som hjälpte oss på alla sätt och vis. Det var varmt och tröttsamt, tåget var överfullt av militär, men på kvällen nådde vi Stockholm och fick vila ut över natten på hotell. Vi fick förresten tillbringa nästa dag där också. Först på kvällen gick båten från Nynäshamn. Ja, det var den sommaren, nästa fick man ut och skaffa brödfödan själv. Då gick jag hos lantbrukare Björkqvist och hjälpte till med betorna. Det gav väl inte så mycket pengar, men i matbristens tider fick man vara tacksam ändå. - Tant Maria Björkqvist var en människa, som jag och säkert många med mig, med tacksamhet skall minnas. I många år samlade hon varje lördagseftermiddag, från höst till vår, flickor till symöte. Hon hade en barndomsvän som var missionär i Kongo och det var till henne behållningen, av de på auktion försålda sakerna gick. I en sal i det vackra hemmet, kring ett långt bor, eller mindre, beroende på arbetets art, satt vi och arbetade medan tant Maria löste ur bibeln och andra böcker för oss. Dessutom blev vi bjudna på kaffe eller choklad med bullar och kakor samt frukt. När man ser tillbaka, kan man gott säga, att det var en god handarbetsskola. Som nybörjare fick man göra bokmärken av pärlor på stramalj eller kaffelappar av juteväv och granna garnrester, för att så småningom klara hardanger, filé och korsstygnsarbeten m.m.
|
