Det Nya Landet är en gripande och humoristisk road-movi om kulurell identiten och tillhörighet, om utanförskap och vänskap. Filmen erbjuder ett tvärsnitt av Sverige av i dag.
Längd: 91 minuter

Billy Elliot är en uppfriskande, charmig bekantskap. Han spelas av den 12 årige Jamie Bell med en äkthet i känslospelet som är oemotståndligt. Ingenting är utstuderat och kallt beräknande.
Billy lever tillsammans med sin far, äldre bror och mormor i en gruvstad i norra England 1984. Ekonomin är ansträngd men Billy får i alla fall pengar för att kunna träna boxning, en sport som fadern med framgång utövat.
Men det är inte boxningen som får Billy att leva, utan den rytm och glädje som han får ta del av när balettflickorna plötsligt måste träna i samma lokal där han tränar boxning. Längd: 110 minuter.

Badhuset har vid flera internationella festivaler belönats med både publik- och kritikerpriser.
En framgångsrik affärsman med en västorienterad livsstil återvänder till sitt förflutna, till ett badhus för män som hans far och förståndshandikappade bror driver i Beijing.
Unga och äldre män kommer dagligen för en timmes avkopplande samvaro. Två av gubbarna arrangerar varje dag häftiga duster mellan sina specialdresserade syrsor.
En film om mänsklig gemenskap och om att leva i brytningstiden mellan ett gammalt och ett modernt sanhälle. Längd: 153 minuter.

Tre liv kolliderar. Den mexicanske regissören Ináarrity avslöjar att det finns något hundlikt hos var och en av oss.
Ocatavio en ung man bestämmer sig för att rymma med Susanna, hans brors fru. Octavios hund Cofi förvandlas till ett grymt verktyg när Ocavio skaffar pengar som han och Susanna behöver för att försvinna. Längd: 153 minuter.

I filmen möter Daniel Lefebvre lärare och studierektor för en skola i ett franskt samhälle. Han engagerar sig hårt i en av familjerna som har svåra sociala problem.
Det här är en film som vidrör och som väcker vår empati. Vi tvingas fundera över skolans roll och lärarens uppdrag. Framförallt utmanas man som vuxen att reagera på barnens villkor. Längd: 117 minuter.

Våren 2002

I den verklighetsbaserade filmen anländer två unga Tibetanska pojkar till ett kloster i norra Indien. När de gått igenom invigningsritualerna, fått sina huvuden rakade och iklätt sig sina särkar, dras de in i ett helt annat händelseförlopp än vad de väntat sig. Det är nämligen världscup i fotboll, och fotbollsfebern har spritt sig ända in i de vanligtvis allvarstyngda korridorerna.
1 tim 30 min

Historien utspelar sig i Kina under seklets första decennier. Det är en stor social oro och svält för stora delar av befolkningen. Den gamle Wang "Maskeradernas konung" uppträder på gatorna med sin unika konst: Han kan byta masker så snabbt så det ser ut som han trollade fram dem. Han är dock en ensam man, hans ende son är död och Wang längtar efter en arvinge
1 tim 42 min

Filmen är en på samma gång sorglig, komisk och romantisk historia som utspelar sig i en gråtrist Dansk stad. Ett antal udda existenser, ensamma hjärtan, möts på en nybörjarkurs i italienska och utvecklar olika relationer till varandra. En berättelse med en optimistisk tilltro till kärlekens förändrande kraft.
1 tim 52 min

Regissören Julio Medem har tidigare gjort de fängslade "Kossor", "Den röda ekorren" och "Jorden". De älskande vid polcirkeln är filmberättande i samma anda. Den utspelas till största delen i Spanien, men det finns drömmar om flygande och ljuset i norr och i finalen flyttas handlingen till en stuga i Finland.
1 tim 38 min

Att bevara sitt livsmod, även när det ser som mörkast ut, ger ökad kraft att kämpa emot hot och faror. När risken finns att sjunka ner i apati, hopplöshet eller gripas av panik så finns det hos många av oss ändå en gnista hopp - bortom allt hopp. Och när invånarna i en liten Judisk by i Östeuropa 1941 inser att nazisterna är på väg, bestämmer de sig för att bjuda motstånd.
1 tim 38 min

"Mörkt, ljust, levande" - Drama som manar till eftertanke". "Kryper under skinnet på en", några rubriker om vårens sista film. I centrum står en ovanligt harmonisk familj någonstans i Italien. En dag rasar allt ihop, när ett av barnen omkommer i en olycka. Giovanni som alltid har hjälpt andra människor, vet plötsligt inte hur han skall hantera sina egna känslor. Dubbelt prisbelönt vid Filmfestivalen i Cannes 2001.
1 tim 32 min

SJÖFARTSNYTT 1 tim 51 min
Film efter romanen med samma namn som
Lasse Hallström satt sin speciella prägel på.
En lågmält berättad historia om en kuvad man - Quoyle. Han får en ny chans  när han flyttar till den utpost vid New Foundlands kust där hans förfäder en gång levat. Storartat skådespeleri och ett foto som fångar perfekt det karga landskapet.

LYCKANS VÄG 1 tim 36 min
utspelar sig på ett behandlingshem för handikappade. De utgör en brokig skara vinddrivna och skadade existenser, som alla försöker få sina personliga behov tillfreds-ställda. Mest dominerande är René, en medelålders man med en förlamnings sjukdom som hotar hela hans rörelseförmåga.
När en ny kvinnlig assistent börjar på avdel-ningen utnyttjar han hennes empati. Många tabubelagda rågor aktualiseras och blir på de mest okonventionella sätt lösta!
Filmen bygger på en sann historia.
Härligt humoristisk och livsbejakande!

LÖFTET 2 tim 3 min
En psykologisk thriller där du som åskådare får följa kriminalkommissarie Jerry Black (Jack Nicholson) under hans tunga arbete med att lösa mordet på en skolflicka som begås dagen före hans pensionering. Inte minst försvåras hans arbete av kollegornas miss-trogenhet. Han är ju en mycket erkänd polis
Löftet är ett drama där man känner sig delaktig från början till slut. Jack Nicholson gör en av sina bästa roller.

Frida (OBS Gratis och öppen för alla)
Regi: Taymor, USA 2002

Vid fjorton års ålder råkade Frida Kahlo ut för en allvarlig bussolycka som för alltid förändrade hennes liv. Den andra stora olyckan i hennes liv, och den största enligt henne själv, var mötet med drygt den tjugo år äldre konstnären Diego Rivera.

Fader Amaros synder
Regi: Carrera, Mexico 2002

Fader Amaro kommer till en liten stad där kyrkan bygger sjukhus med hjälp av knarkpengar men en präst med revolutionära böjelser ses som det största bekymret. Kyrkoherden håller inte celibatet i helgd och även den nye har snart en vacker käresta. När den köttsliga förbindelsen får följder ställs moralen på sitt yttersta prov.

Mitt namn är Joe
Regi: Loach, England/Tyskland/Frankrike 1998

Joe är arbetslös, har ett förflutet som alkoholiserad, men håller sig nu ifrån spriten. Han satsar all sin energi på ett genomruttet fotbollslag och försöker dessutom med all sin kraft hjälpa två föräldrar som är på väg in i ett allvarligt drogmissbruk. Mitt uppe i allt möter han en dag Sarah, socialarbetare, och blir förälskad.

The Pianist
Regi: Polanski, Frankrike 2002

Pianogeniet Wladyslaw Szpilman är jude och lever i Warszawa under tiden för nazisternas utbredning över Europa. När hans familj skickas till arbetsläger lyckas Wladyslaw fly och gömmer sig i stadens ruiner. Lidande, förnedring och kamp för överlevnad blir hans vardag.

Kristi sista frestelse
Regi: Scorsese, USA 1988

Kristi sista frestelse Willem Dafoe spelar en tvivlande Kristus som plågas av en kallelse han inte vill veta av. Han hallucinerar och hör röster som han inte vet om de kommer från Gud eller Satan. Under korsfästelsen frestas han av ett erbjudande om att få leva ett liv som en vanlig människa.

Lantana
Regi: Lawrence, Australien 2002

En kvinna försvinner. Fyra äktenskap dras in i ett snårigt nät av kärlek, svek, sex och död. Alla kommer inte att överleva. Lantana är en psykologisk thriller om kärlek. Om de misstag vi gör, om de konsekvenser vi måste ta, och om de försök vi gör att ställa allt tillrätta.

Good Bye Lenin
Regi: Becker, Tyskland 2003

Här får vi följa hur Alex och hans syster försöker låtsas för sin sängliggande mamma att Östtyskland fortfarande existerar. Hon var en engagerad DDR-medborgare, men hamnade i koma dagarna innan muren föll. När hon vaknar upp åtta månader senare är hennes tillstånd fortfarande kritiskt, och för att inte ta livet av henne försöker barnen hålla skenet uppe om att allt är som förr.

onsd 23/2

Första filmen ut är ”Infernal affairs” (Hongkong 2002)
Om man kan tänka sig att actionfilmer har olika dialekter, så utgör Hongkongfilmen en sådan. Översättningen till kinesiska brukar bl.a. medföra många kampsportscener. Detta gäller dock inte denna film. Eva af Geijerstam beskriver den som ”den lågmälda, påfallande oblodiga och sofistikerade thrillern Infernal affairs” (DN 2004-03-12). Men den taoistiska dualismen finns där i form av Ming och Yan, som varit kurskamrater på polishögskolan och nu några år senare träffas igen. Båda är mullvadar, den ene bland bovarna, den andre bland poliserna. Infernal anspelar nog på såväl ”infernal” (infernalisk) som internal (intern). Denna film från ett lockande nattligt Hongkong är den första i en tänkt trilogi.

Melinda & Melinda (Woody Allen USA 2004) visas onsdagen 28 september
Woody Allen har skapat i snitt en film per år sedan 1977, en i sig häpnadsväckande prestation. I denna film låter han två teaterregissörer diskutera de båda genrerna tragedi och komedi. Redan hos filosofen Aristoteles tas denna genrediskussion upp och han menar att tragedin är den förnämsta av alla genrer, eftersom den djupa tragiken renar åskådaren och får henne att bättre förstå sin livssituation. Allen är mer praktisk och visar hellre än förklarar, hans film rymmer

två parallellhandlingar med utgångspunkt i samma situation. Den ena regissören skapar en tragedi och den andra en komedi. Huvudpersonen i båda heter Melinda och spelas av vad många recensenter tror vara filmens nästa stora stjärnskott, australiensiskan Radha Mitchell. Den som är bekant med Allens filmer förstår att frågeställningen har lockar regissören eftersom just hans filmer brukar karaktäriseras av att komedi och tragedi framstår som två sidor av samma cineastiskt glimmande mynt. Och du som tittare kanske får svaret på frågan, vilken genre är den bästa?

Hotel Rwanda (Terry George UK 2004) visas onsdagen 12 oktober

1900-talet var ett särdeles mörkt århundrade med ofattbart många folkmord, somliga mer uppmärksammade än andra. FN bildades efter Andra världskrigets slut för att den förenade världens förnuft skulle förhindra att nya förintelser uppstod. Vi vet alla att den förhoppningen flera gånger kommit på skam. Särskilt när det gäller länder i Afrika har många av världens mäktigaste nationer visat ett svalt intresse att ingripa. 1994 bröt inbördeskriget ut i Rwanda, ett av de många länder som bildades under 1800-talets slut genom att de ledande kolonialmakterna på ett möte i Berlin ritade upp de gränser som än i dag gäller utan att ha varit på platsen och satt sig in i förhållandena där. Just Rwanda har kommit att bli ett typexempel på vilka förödande konsekvenser denna uppdelning fick. Historiska fiendefolk kom att tillhöra samma land och det ena av dem gynnades av kolonialmakten. Denna film handlar om det folkmord som hutuer anställde på tutsier och som det kom att ta flera månader innan FN kunde agera kraftfullt emot. Det positiva med filmen är att den visar på det civilkurage, som ändå likt blommor i asfalt kan slå upp mitt i den djupaste ondskan. På så sätt för den tanken till filmer som Schindler´s list. Filmen har fått tre Oscarsnomineringar.

engagemang uppstår ett triangeldrama. Den ene idealistens flickvän blir kvar hos den andre eftersom hon inte kan följa med till Barcelona. Hon är skuldsatt för livet och ser nu en chans att ta sig ur sin knipa. Idealismen kommer i konflikt med den vardagsnära verkligheten inte minst med hjälp av kärleken. Det som kanske skulle ha kunnat framställas programmatiskt blir djupt mänskligt och engagerande. Och regissören överraskar in i det sista.

Månaden med männen (Moufida Tatli, Tunisien 1999) visas onsdagen 23 november

Endast en månad om året är männen hemma hos sina fruar. Resten av tiden är de i huvudstaden Tunis och säljer mattor. När männen är hemma förväntar de sig allt av sina fruar. En av dem är Aicha. Hon blev bortgift som ung och försöker övertala sin man att få följa med till Tunis. Kravet för det är att hon föder honom en son. När hon slutligen gör det, utvecklar pojken autism och blir därför till bekymmer för framför allt mannen. Filmen skildrar i långa återblickar ett kvinnoliv, som är en verklighet för så många. Och den är ett exempel på hur vi kan använda det fjärran för att förstå det nära, det annorlunda för att förklara det vanliga. Vi kan alla tänka efter hur vår egen verklighet när det gäller relationen mellan könen är i förhållande till den skildrade.

Onsdag 22 februari

Återkomsten (Ryssland 2003)

Återkomsten är regissören Andrej Zvyagintsevs uppmärksammade och prisbelönta debutfilm. Flera kritiker har känt igen teman från Tarkovskij och regissören har svarat att han inte medvetet har stulit något men att han är smickrad över att bli jämförd med rysk filmhistorias störste regissör. Filmen handlar om en resa in i vuxenvärlden och resenärerna är två bröder i de yngre tonåren, som vuxit upp utan sin far. På pojkars vis tävlar de med varandra och i filmens inledning gäller det att våga hoppa från ett hopptorn.

Den ene av de två duktiga barnskådespelarna drunknade efter det att filmen blivit klar tragiskt nog just i den sjö de ska hoppa i. Så dyker den försvunne fadern upp igen efter tolv år och han har beslutat att ta sönerna med på en fisketur, vars yttersta syfte är att fostra pojkarna till män. Det är denna resa in i vuxenvärlden vi får följa. De båda pojkarna förhåller sig olika till sin fars auktoritära sätt och resan följer inte den klassiska dramaturgins snitslade bana. Viktiga element i filmen är den genomtänkta bildkompositionen och Andrej Dergachyovs modernistiska musik. Vill man tolka filmen symboliskt, kan man kanske se de båda pojkarnas förhållningssätt till fadern som Rysslands till hur landet ska styras.

Onsdag 8 mars

Den bästa av mödrar (Sverige/Finland 2005)

I Återkomsten återvänder den tidigare frånvarande fadern, i Den bästa av mödrar, regisserad av Klaus Härö, tvingas Eeros pappa ut i finska vinterkriget 1939 – 1940 för att aldrig återvända. I och med makens död rasar världen samman för hustrun och hon kan inte längre ta hand om sin son. Eero blir ett av de över 70 000 så kallade krigsbarn, som skickades till Sverige och förväntades känna tacksamhet för det, antingen till barnhem eller som i Eeros fall till ett fosterhem. Som fosterpappa möter vi Michael Nyqvist i just en Nykvist – roll, tafatt och sympatisk. Fostermamman kreeras av Maria Lundqvist, som till en början briljerar i elakheter, grundade i besvikelsen över att inte i stället ha fått sig tilldelad en flicka, men som aldrig fastnar i en schablon utan förändras i det dialektiska samspelet med fostersonen.

Allt är upplagt för starka känslor, särskilt som styvmodern försöker att helt avbryta pojkens kontakter med den biologiske modern. Eero tolkas kongenialt av Topi Majaniemi med få ord och en desto mer talande mimik.

Onsdag 22 mars

Veranda för en tenor (Sverige 1999)

Relationen mellan far och son är också ett tema i Veranda för en tenor, som är Lisa Ohlins långfilmsdebut. Manuskriptet bygger på en novell skriven av Klas Östergren, som också är författare till Julkalendern 2005 och känd för bland andra romanerna Gentlemän och Gangsters. Men liksom de nämnda romanerna handlar filmen även om vänskapsrelationen mellan män. Thomas, spelad av Johan H:son Kjellgren, träffar sin gamle vän Hoffman, gestaltad av Krister Henriksson.

Hoffman är skådespelare och döende i cancer och han övertalar Thomas om att som sista roll i livet få spela dennes far i en film. Nutid växlar med dåtid, färg med svartvitt och ljusa barndomsminnen med mörk vuxenverklighet när de båda vännerna tillsammans väver sina minnen till det manus som ska utgöra grunden för filmen. Och naturligtvis har de två delvis olika minnen av det gemensamma förflutna och av Thomas fader. Byggandet av en veranda spelar en central roll, den ska utgöra scenplatsen för en världsberömd tenors framträdande i det förflutna. Lisa Ohlin visar redan i sin debutfilm att hon är en lyhörd skildrare av familjerelationer och en regissör som överlåter mycket av ansvaret till sina duktiga skådespelare.

Onsdag 5 april

Undergången (Tyskland 2004)

Traudl Junge var från 1942 och fram till den undergång för tredje riket, som Oliver Hirschbergs film Der Untergang skildrar, Adolf Hitlers personliga sekreterare. Manuskriptet bygger bland annat på intervjuer som gjorts med henne och i filmens inledning får vi också höra hennes egen röst berätta. Denna film om Hitlers sista dagar och det tyska rikets fall har väckt häftig debatt och ställt många frågor. Får man också skildra det tyska folkets lidande? Kan man framställa Hitler som åtminstone delvis mänsklig? Kan människorna närmast Hitler förstås eller är de bara ondskans blinda redskap? Dessa och andra frågor är viktiga att våga ställa och därför är detta en hisnande angelägen film.

Om vi ska kunna lära oss något av historien, och det är väl den bästa användningen vi har av den, så får vi inte förenkla den för mycket. Om vi framställer de tyskar som förfördes av propagandan som alltför annorlunda oss själva blir vi själva mer sårbara för manipulation. För det är ju alltid först med facit i hand som man riktigt säkert kan veta. Bruno Ganz tolkning av Hitler känns kusligt träffsäker, från minspel och gester till tyskan med den österrikiska anstrykningen. Men också den närmaste kretsen framstår skrämmande nära. Starkast intryck på mig vid sidan av Bruno Ganz gjorde nog Corinna Harfouch som så ödesdigert gestaltar Magda Goebbels. Särskilt alla föräldrar bör i mötet med henne och inför en särskild scen rusta sig med emotionellt pansar.

Onsdag 19 april

Fyra fula fiskar (USA 1933)

En händelse som ser ut som en tanke: 1933 kom Adolf Hitler till makten i Tyskland och tillkom Bröderna Marxs Duck Soup. Många andra beröringspunkter än årtalet är nog svåra att finna mellan dessa två händelser. En skulle i så fall vara att i filmen blir Groucho utsedd till premiärminister i det fiktiva landet Fredonia och vad han än gör tycks inte diskvalificera honom som ledare.

Duck Soup är på flera sätt ett stycke filmhistoria. Det är den sista filmen bröderna gör för bolaget Paramount. Sedan värvas de till MGM och det kommer också att innebära en förändring för deras filmer. De blir mer genomarbetade och genomtänkta. Men de lämnar också mindre utrymme åt brödernas tokerier och improvisatoriska förmågor. Och Zeppo försvinner, han som har den otacksamma uppgiften att vara tråkig tvingas hoppa av. Så många kännare av Bröderna Marx anser att just Duck Soup, eller på svenska Fyra Fula Fiskar, är den bästa av deras filmer.

Onsdag 3 maj

Kocken (Sverige 2005)

Ett fartyg är ett stycke avgränsad verklighet, en minivärld, och därför lockande som plats för ett drama om relationer. Det befinner sig också på resa från en ort till en annan, som vi alla gör genom att bara färdas genom livet. Platsen för Mats Arehns film Kocken är ett lastfartyg, som 1969 färdas från Sverige till Sydafrika och skildringen grundar sig på det självupplevda. Vi har kanske vant oss vid att möta filmens Kjell Bergqvist som en gemytlig man, inte sällan i familjefilmer. Men här gestaltar han en helt annan karaktär, en fascistoid förtryckare med starkt kontrollbehov och stora krav på sig själv och andra.

Med järnhand styr han i den hermetiska värld som kabyssen på fartyget utgör och betvingar alla försök till revolt eller individualism. Också här möter vi från början två förhållningssätt hos de båda unga män, som kocken styr över. Som alltid i konfrontationen med makten och förtrycket, ställs huvudpersonen, den 18-årige Martin, spelad av Henrik Lundström, inför moraliska dilemman som har att göra med lydnad och solidaritet med den förtryckte. Det är inte svårt att hitta paralleller med såväl Återkomsten som Der Untergang.

Klinte filmstudio hösten 2006

Så hoppas vi få se er alla igen tillsammans med många som vi aldrig har sett förut i Rondos lite spartanska men rymliga salong, när det åter är dags för en filmhöst. Som vanligt har vi försökt att fånga upp era röster i vinden, men grunden för urvalet ligger i de upplevelser de hade som reste till den årliga filmvisningen i Stockholm i juni. Det är där den huvudsakliga provianteringen inför höst- och vårterminer brukar ske. Temat är som alltid gestaltningen av det mänskliga; i höst får det mänskliga framför allt representeras av de sidor som heter kvinna, barn och politisk kamp. Men vi vet att sådana gestaltningar, när de är seriösa, tenderar att också bli tunga, så därför har vi försäkrat oss om en lättsam och kanske lite mer lättviktig avslutning. För det mänskliga rymmer såväl tragedi, som drama och komik. Vilka proportionerna blir beror till syvende och sist på den enskildes livssituation.

 

Tiden för filmvisningarna är som vanligt onsdagar klockan 19.00 på Rondo i Klintehamn. Medlemskort, 160 kronor, för samtliga sex filmer löses vid första filmbesöket.
 

Klinte filmstudio våren 2007

När vetenskapsmannen vill lära känna verkligheten försöker han kontrollera eller avgränsa en del av den, så att han kan förstå hur den fungerar. Han prövar sina teorier empiriskt på detta sätt. Det gör honom till vetenskapsman. Men när vi människor ska lära oss vad det betyder att vara människa, kan vi inte på samma sätt manipulera och avgränsa verkligheten. När vi ska undersöka vad det innebär att leva, så har vi bara tillgång till ett liv i taget. Men litteraturen och filmen erbjuder fiktiva alternativa liv, som vi kan förhålla oss till. Varje text eller film är ett stycke liv, som vi kan lära oss mer eller mindre av. Därför är det styrelsens uppdrag att välja ut sex ställföreträdande liv varje filmtermin, och det har vi som vanligt gjort. Och detta uppdrag är grannlaga, för vi måste försöka balansera på den slaka lina som är majoritetens önskningar och förväntningar. Vi vill alltså infria era förhoppningar, men vi vill inte heller underskatta era behov av att ställas inför vissa utmaningar. Filosofen Heidegger har definierat god konst som det som framställer det vanliga på ett ovanligt sätt eller det förväntade på ett oförväntat. Sådana filmer, som har den ambitionen, försöker vi också alltid välja.

Crash (Paul Haggis, USA 2005) visas onsdagen 21 februari
Många amerikanska filmer kan med rätta beskyllas för att rymma enkla svartvita karaktärer, där det tidigt framgår vem som är god och vem som är ond, och därtill förutsägbara situationer. Det gäller inte filmen Crash. Titeln syftar på den bilolycka som inleder handlingen men den anspelar också på de kollisioner mellan människors förväntningar och faktiska upplevelser som sker i de många möten som gestaltas. Berättartekniken känner vi igen från filmer som Magnolia och Short Cuts: vi möter en väv av människoöden och varpen är just den inledande bilolyckan. Ett genomgående tema är människors fruktan för varandra och det främmande. Ur skräcken för det annorlunda och okända föds rasism och i det mångetniska USA liksom i det alltmer mångkulturella Sverige är förhållningssättet till den andre ett viktigt och angeläget ställningstagande. Jag tror att en film som Crash kan få oss att reflektera över våra egna reaktioner på ett hälsosamt sätt. Filmen är Oscarsbelönad och det beror inte bara på de angelägna frågeställningarna utan också på det höga spänningsmomentet; varje scen är tät och laddad och öppnar en dörr mot det oväntade.

Italienaren (Andrej Kravchuk, Ryssland 2005) visas onsdagen 7 mars
Efter Sovjetunionens och kommunismens fall uppstod ett kapitalistiskt Ryssland där allt går att sälja till och med utan mördande reklam. Önskar man gestalta detta så att det blir emotionellt gripbart bör man hitta en engagerande symbolik. Redan Charles Dickens förstod det när han på 1800-talet ville skildra sin samtids England i romanen Oliver Twist. Andrej Kravtjuk använder sig av en liknande symbolik, det postkommunistiska Ryssland blir ett barnhem och dess tidigare inhysingar, de halvgamla ”frisläppta” barnen, en lokal maffia. Den värld vi mötte i Lilja 4-ever ligger inte heller lång borta. Barnen på barnhemmet blir varor som går att sälja och naturligtvis finns en Oliver-gestalt i den lille Vanja, som säljs eller adopteras bort till en italiensk familj. Men liksom Oliver söker han sitt ursprung och hans resa dit är också en del av filmens handling. Vi konfronteras med ett stort elände men möter också en möjlig ljusning. En sådan ligger också i det faktum att denna så självkritiska film var Rysslands bidrag till Oscarsnomineringen det året.

Se mig (Agnès Jaoui, Frankrike 2004) visas onsdagen 14 mars
Att vara är att förnimmas skriver filosofen George Berkeley redan på 1700-talet. Och vem vet inte hur viktigt det är att bli sedd, särskilt av dem som är viktiga för en själv? Överviktiga Lolita, namnet är onekligen tyngt av associationer, är inte sedd av sin egen far, den berömde, självupptagne och ganska odräglige Etienne. Han har dessutom skaffat sig en ny familj, i vilken ingår en mycket smal bonusdotter och en kanske anorektisk mor. Så vad kan Lolita göra? Hon bemödar sig om att förverkliga sig konstnärligt, inte underligt med en far som är författare, och hittar så småningom till en kör. Men i den blir hon sedd av körledarinnan, en roll kreerad av regissören, inte som sig själv utan som dotter till den berömde författaren. När hon sedan blir sedd av en ung man, så ser hon inte det. Tragiskt, ja förvisso, men också i många avseenden allmänmänskligt sant. Och det som gestaltar vad det innebär att vara människa på ett sätt som kan lära oss något om oss själva och vårt förhållningssätt till andra är sevärt, anser jag.

Good Night, And Good Luck! (George Clooney, USA 2005) visas onsdagen 21 mars
George Clooney har gjort en lågbudgetfilm om ett mycket angeläget ämne, nämligen pressens roll inför makten. Huvudperson är den legendariske amerikanske radiojournalisten Edward Murrow (1908–65) som under andra världskriget rapporterade hem till USA från det bombade London och som under 1950-talet kritiskt granskade Joseph McCarthys häxjakt på misstänkta kommunister. Ämnesvalet är en händelse som nog ska ses som en tanke särskilt i beaktande av pressens i många fall enstämmiga accepterande av Washingtons definition av terrorismbekämpning efter dåden 11 september. Filmen står på en stadig dokumentär grund med en långt driven autenticitet när det gäller miljö och tidsanda och vi får möta McCarthy själv i form av inlagda filmsekvenser. Journalistkåren har ofta beskrivits som den tredje statsmakten och filmen visar på de möjligheter en enstaka representant av denna makt faktiskt kan ha.
 

De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck, Tyskland 2006) visas onsdagen 28 mars
Från McCarthys USA på 1950-talet till Östtyskland 1985 kan steget synas långt. Men
George Orwells 1984 är tidsmässigt redan passerad och storebrorsamhället lång ifrån avskaffat. Den auktoritära staten kräver sina handgångna män och vi får följa en sådan i Stasikaptenen Wiesler, spelad av Ulrich Mühe, som en gång själv varit kontrollerad och utsatt östtysk aktör. Hans uppdrag är just att bevaka en uppburen dramatiker och dennes hustru, en stjärnskådespelerska. I den likriktade kontrollstaten är det annorlunda i sig suspekt och det behövs inte mycket för att kasta misstankarna på några som inte lever som de andra myrorna i stacken. Vi får övervaka övervakarens närgångna och samvetsgranna övervakning. Han är till synes perfekt för sitt uppdrag, maskinmässigt effektiv, bepansrad mot empati och oantastligt lojal makten. Men något händer med honom, hans bepansring krackelerar och släpper igenom den farliga igenkänningen och medmänskligheten. Den goda filmen är den som ifrågasätter och öppnar alternativa dörrar på glänt och det gäller i hög grad för De andras liv. Att den sedan också är ett gastkramande drama minskar inte dess förtjänster.

Att återvända (Pedro Almodóvar, Spanien 2005) visas onsdagen 4 april
Det lilla spanska distriktet La Mancha är sedan länge inritat på den litterära kartan. Det var där en av litteraturhistoriens första moderna hjältar, Cervantes don Quijote, bekämpade väderkvarnar han tog för riddarromanens jättar. Dit återvänder Almodóvar från de mondäna miljöer, han tidigare i flera filmer befolkat med neurotiska storstadsbor, för att skildra fem kvinnors kamp mot de väderkvarnar som de alla har att möta för att leva sina vardagliga och utsatta kvinnoliv. Och det gör också Carmen Maura från Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, när hon gestaltar modern som återvänder från de döda för att vaka över sina två döttrar. En annan stark roll gör Penelope Cruz, som kommer mer till sin rätt i denna naket kvinnoskildrande film än i en del sminkade Hollywoodproduktioner. La Mancha är Almodóvars barndomsmiljö och här är han hemmastadd. Hans film vann visserligen inte Guldpalmen i Cannes, men det kvinnliga skådespelarpriset gick till de fem i den lysande ensemblen. För som kvinnoskildrare har väl Almodóvar åtminstone få övermän.

Tiden för filmvisningarna är som vanligt onsdagar klockan 19.00 på Rondo i Klintehamn. Medlemskort, 160 kronor, för samtliga sex filmer löses vid första filmbesöket.

Kjell MacDowall
 

Klinte filmstudio visar hösten 2007

Den nya människan (Klaus Härö, Sverige/Finland, 2007)

onsdagen 19 september

Rashygieniska tankar fanns inte uteslutande i Nazityskland utan också i demokratier som Sverige så sent som in på 1950-talet. Kjell Sundstedts manus bygger på smärtsamma erfarenheter inom den egna familjetraditionen. Människan är en tolkande varelse som kan förse naturvetenskapliga byggen som Charles Darwins evolutionsteori med dörrar som vetter mot mörka rum. Först på sjuttiotalet förbjöds tvångssterilisering i Sverige och då hade 30 000 människor drabbats, främst kvinnor. Så länge hade läkare makt att avgöra vilka som inte borde få tillåtas att sprida sina gener vidare för att människosläktet inte skulle vansläktas. Klaus Härös film byggd på Sundstedts manus visar oss just en mörk garderob i vårt svenska folkhem, ett rum som många av oss inte vet har existerat, men som andra vistats i. Flickhemmet Odenslund i norra Sverige kan kanske beskrivas som ett rashygieniskt gökbo, det har åtminstone en allsmäktig översköterska och dess inhysingar är helt överlämnade till henne och den diaboliske doktor Borg.

En såpa (Pernille Fischer Christensen, Danmark 2005)

onsdagen 3 oktober

Om vår tid är en tid där skillnaden mellan fantasi och verklighet ifrågasätts så är den också en tid som är medveten om att gränserna mellan könen åtminstone till en viss del är resultatet av samhällets syn. Vad som är manligt och vad som är kvinnligt är inte något givet för alla tider och samhällen utan delvis resultatet av mänskliga konstruktioner. Den danska filmen En såpa har den transsexuelle Veronika som den ena huvudpersonen. Till den rollen valdes David Dencik, som vi gotlänningar har kunnat se kreera Hamlet i sommar och som den svenska tv-publiken lärde känna genom hans gestaltning av lasermannen John Ausonius. Dencik är ett genomtänkt val. Han är uppvuxen i Danmark i en svensktalande familj och är alltså tvåspråkig sedan barndomen. Detta har givit honom en obestämd och lätt brytning, som uppfattas av både svenskar och danskar. Denna knappt skönjbara accent kom honom väl till pass i Lasermannen men fyllde också en funktion i Noréns uppsättning av Hamlet, där brytningar överhuvudtaget spelade stor roll för gestaltningen. Dencik är den lite annorlunda, den alienerade och det kommer väl till pass när han ska spela transsexuell, den som inte är hemma i sin könstillhörighet utan vill överskrida den för att nå motsatsen. Också här rör det sig om en debutfilm och den belönades med såväl Silverbjörnen som priset för bästa debutfilm vid filmfestivalen i Berlin.

Darling (Johan Kling, Sverige 2007)
onsdagen 17 oktober

Johan Klings debutfilm Darling är något så ovanligt som en lyckad svensk klasskildring. Eva, 20 plus tillhör Stureplanssocieteten medan Bernard 50 plus är en nyskild arbetslös ingenjör på väg utför och med en för stor villa, som han inte blir av med. Filmen gör det otroliga möjligt: de båda möts och upprättar en sorts relation. Filmens axel är, också ovanligt nog, arbetets betydelse. Utan arbete inget skyddsnät, inte ens för någon som tillhör Stureplanssocieteten, i alla fall inte för Eva. För alla som är intresserade av att lära känna vår tids Sverige är detta en angelägen film. Mycket träffsäkert skildras de olika språkspel som tillhör de delar av verkligheten som de båda huvudpersonerna vistas i. I mötet mellan dem skapas också de kontraster som inte skymmer utan synliggör. Kameran blir den lins som förstorar och lyfter fram delar av vår samtid.

Infödd soldat (Rachid Bouchared, Fra/Maroc/Bel 2006)
onsdagen 31 oktober

Vi vill gärna tro att den gestaltande konsten förmår påverka den verklighet den skildrar. När Frankrikes dåvarande president Chaques Chirac såg filmen Infödd soldat blev han gripen och hans hustru Bernadette sägs ha yttrat: Jaques, nu måste vi göra något. Det som berörde så starkt var hur de frivilliga nordafrikanska soldater, som hjälpte Frankrike i kampen mot Nazityskland, kom att behandlas efter kriget. Inte mindre än 100 000 ställde upp. De accepterades som första klassens kanonmat men kom att ses som tredje klassens medborgare efteråt. Från 1959 frös de överlevandes pensioner inne på grund av Algerietkrisen. I filmen Infödd soldat får vi närgånget följa en liten grupp marockanska soldater, såväl under storslagna krigsscener som i de vardagligare gläntorna däremellan. De fem huvudpersonerna tilldelades kollektivt det manliga skådespelarpriset i Cannes, men de står också var och en för starka individuella prestationer. De dåliga krigsfilmerna är bara ett mullrande klichéartat tidsfördriv, de bra säger oss något viktigt om den tid de skildrar. Infödd soldat hör tvivelsutan till de bra, tänkvärda krigsfilmerna.

Walk the Line (James Mangold, USA 2005)
onsdagen 14 november

Min mamma älskade Johnny Cash, själv förhöll jag mig betydligt svalare till honom medan han levde. Men filmen om honom fick mig att revidera min bild, den berörde mig starkt. Den innehåller vibrerande musik med scener som får tittaren att förflyttas direkt till de aktuella platserna för uruppförandena, men den rymmer också ett fängslande livsöde. Den berättelse som rullas upp, kunde ha varit ryggraden i en gripande roman, alldeles påhittad. Nu har den en verklighetsgrund, och det gör den i mina ögon inte sämre. Johnny Cash var en av alla dem som hade en svår barndom dekorerad med en traumatisk händelse, broderns död. Han var också den som fick möta sin ungdoms förälskelse, ja gudinna, livslevande och faktiskt uppnåelig. Att relationen sedan inte blev en dans på rosor utan på törnen, beror väl på att det rör sig om verkligheten och inte är en saga. Men oavsett vad man tycker om filmens handling, berättelser om trasiga konstnärssjälar har framförts tidigare, så är jag övertygad om att musikscenerna är betvingande. Rondos stora filmduk kommer väl till pass, det gäller bara att högtalaranläggningen också håller måttet. Och skulle du vara en av dem som älskar countrymusik, så bör detta vara höstens filmupplevelse.

Red Road (Andrea Arnold, UK 2006)
onsdagen 28 november

Övervakningskameror har förmodligen kommit för att stanna, det är nog en samhällsrealitet som vi måste acceptera, frågan är bara hur närgångna de får tillåtas vara. Långfilmsdebuterande Andrea Arnold har inga svar på just denna fråga, men hon har skapat en kuslig thriller där huvudpersonen arbetar som övervakare av det offentliga rummet. Scenen är ett slitet Glasgow och filmen prisbelönades i Cannes och vann vid filmfestivalen i Göteborg Ingmar Bergmans debutantpris. Hennes film är första delen i ett danskt projekt, skapat av bland andra Lars von Trier, som går ut på att tre debutanter ska skriva var sin del i en trilogi, där karaktärerna är delvis givna och återkommande. Dogmafilmens stränga regelverk utgör den tekniska stommen och förloppet återges med hjälp av den skakiga handkameran. Huvudpersonen Jackie kan osedd av dem hon bevakar närgånget följa deras rörelser. Men kameran är inte den trygga vägg den tycks vara. Plötsligt en dag får Jackie syn på den man som gjort henne fruktansvärt illa och ställs inför valet att försöka glömma eller söka hämnd. Inte förrän i slutet av filmen får vi veta hur allt hänger ihop, och det är ju också precis som det ska vara i en stilsäker thriller.

Text: Kjell MacDowall