| FÖRSTASIDA | PROGRAM | RONDO | STYRELSEN |
| OM KLINTE FILMSTUDIO | LÄNKAR
|
Klinte filmstudio visar
våren
2008
Ur led är väderleken tänker nog många när jag skriver denna presentation den
2 februari 2008. Ute viner vinden över grågrönt naket gräs och snödropparna
står redan på parad mot grannens södervägg. Men det må vara hur det vill med
den saken, en ny filmvår står för dörren och klimatet i Rondos salong är
detsamma alla årstider och år. Ska jag finna en röd tråd genom våra filmer
så är den nog mänskliga relationer av alla de slag. Det handlar om udda
karaktärer, våldsamma och kanske misslyckade ibland, men i alla filmerna
ingår de naturligtvis, som vi alla, i det sociala sammanhang som
konstitueras av relationer. Samhället och naturen finns mer eller mindre
framträdande och i samspel med karaktärerna hela tiden, men det är de
mänskliga existenserna som står i förgrunden, tänker jag. Därför hoppas jag
att denna filmvår ska innehålla berikande möten mellan er, kära publik, och
de gestalter som vårt filmutbud erbjuder er. Ty att läsa god skönlitteratur
och se goda filmer är ett sätt att också växa som människa.

Tillsammans är man mindre ensam
(Claude Berri, Frankrike 2007)
onsdag 5 mars
En upplevelse som många har, är den, att livet i vårt samtida västerländska
samhälle blir allt mer fragmentiserat. Det är för många inte självklart att
finna sin livsplan och sitt sammanhang. Samtidigt som storstäderna rymmer
allt större mängder människor, härbärgerar de allt fler udda existenser och
vilsna själar. Pluralismen är på gott och ont, människan är i grund och
botten en social varelse. Fransyskan Anna Gavalda har skrivit en succéroman,
som heter Tillsammans är man mindre ensam och den har stöpts om till film av
Claude Berri. Titeln låter som en truism, det måste väl vara sant att man är
mindre ensam tillsammans, men filmen behöver sin speltid för att övertyga de
inblandade karaktärerna. De mänskliga villkoren är nämligen sådana, även i
de bästa av samhällen, som de västerländska demokratiska
konsumtionssamhällena av många anses vara, att flersamheten utanför den
traditionella tvåsamheten - svår nog i sig - kan vara mycket komplicerad.
Välkomna till en fransk relationsfilm med hjärta, som presenterar ett
alternativ vid sidan av det mest vedertagna när det gäller samexistens utan
att vara provocerande eller riktigt okonventionell; den värmer mer än den
förargar och ifrågasätter.

Match Point
(Woody Allen USA/UK 2005)
onsdag 12 mars
”För dig som inte tycker om Woody Allen”, skriver en filmrecensent, och
framhäver därmed det som övriga recensenter tycks vara överens om: detta är
en helt annorlunda Allenfilm. För första gången har den berömde amerikanske
regissören lämnat sitt hemland för snobbiga överklassmiljöer i London.
Titeln på filmen är en tennisterm och betyder ungefär matchboll, vilket
betecknar det läge i en tennismatch där den ene är endast en boll från
seger. Huvudpersonen är också tennisspelare, men inte en särskilt
framgångsrik sådan. Men slumpen spelar honom i händerna på det sätt som
ibland kallas tur och han får, trots att han är socialt oseedad, tillträde
till överklassen via en nyfunnen vän och dennes syster. Det tycks bara vara
för honom att serva hem matchen och lyssna till bröllopsklockornas trygga
klang. Men då vore det inte en Allenfilm, för trots att detta är en
annorlunda sådan, finns dock likheter med tidigare skapelser av den nu
närmast legendariske regissören. En sådan är att vägen aldrig är rak för de
inblandade karaktärerna och att köttets lusta är lika stark som
vilseledande. Så visst blir även detta ett triangeldrama när den sexuellt
tilldragande amerikanskan Nola dyker upp. Det som framför allt förfört många
recensenter är den stilsäkra dialogen och de rappa scenbytena. Också detta
är en relationsfilm men ack så annorlunda än Tillsammans är man aldrig
ensam. Jag har förstått det så att flera recensenter har funnit denna film
lika nagelbitande spännande som jag själv upplevde flera tennisfinaler med
Björn Borg på den ena sidan av nätet.

Herr Lazarescus död
(Cristi puiu, Rumänien 2005)
onsdag 19 mars
Kan en film om bristerna i den rumänska sjukvården angå oss på Gotland i
Sverige med världens bästa sjukvård? Även om man inte vill vara ironisk, så
bör svaret bli ja. Dels är filmen naturligtvis det den utger sig för att
vara, alltså en kritik av den rumänska sjukvården. Och i jämförelse med den
framstår nog den svenska som förträfflig. Men man kan också se filmen som en
skrattspegel, som förvränger genom att förstora upp defekter och särdrag och
då kommer den också att visa oss något om vårt eget sätt att förhålla oss
till den frånstötande och oparfymerade medmänniskan. Kanske också något av
den cyniska yrkesjargongen läkarna emellan också känns igen. Vill man
dessutom sätta på sig litterära glasögon behöver man bara lägga märke till
att den svårt sjuke och alkoholiserade ensamstående huvudpersonen heter
Dante. Då är steget till Den gudomliga komedin inte långt och ambulansens
färd mellan olika sjukhus i Bukarest för tanken till Dantes nedstigning
genom Infernos nio kretsar. Ciceron i filmen är inte den romerske skalden
och Aeneidens skapare Vergilius men väl ambulanssköterskan Mioara. Sedan kan
man väl inte heller undgå att associera till Lukas och Johannes berättelse
om Lasaros, den man som varit död och som Jesus från Nasaret uppväckte. Att
filmen inte är som alla andra har ni nog förstått, men vem av oss människor
är egentligen noga betänkt det?

Hata Göteborg
(Robert Lillhonga, Sverige 2007)
onsdag 2 april
Fotbollsvåldet har blivit ett allt obehagligare inslag även i Sverige. I
Hata Göteborg försöker debuterande Robert Lillhongas bekanta oss med några
av alla dessa anonyma fotbollshuliganer som gör sitt bästa för att förstöra
fotbollens goda rykte. Spelplatsen är Helsingborg och huvudpersonen och
tillika berättarrösten tillhör ett manligt tätt sammansvetsat gäng med
arbetarbakgrund, styrt av en våldsam och dominant ledare. Tillståndet kring
idrotten i ett land är på något sätt ett symptom på hela samhällets
tillstånd. När fotbollen kommer att betyda allt och det som från början
kanske var tänkt som en förbrödring blir till ett krig mellan fanatiska så
kallade supportrar eller fans, så är säkert samhället en lika svårt sjuk
patient som herr Lazarescu. Ett första steg att ta är nog att försöka förstå
förövarna och Lillhongas film är ett ambitiöst sådant försök. Kanske man kan
säga att vi har den fotbollspublik vi förtjänar. Därmed inte sagt att den
enskildes ansvar ytterst inte är viktigt. Filmen visar på en utveckling hos
berättarjaget som är hoppingivande.

Jindabyne
(Ray Lawrence, Australien 2007)
onsdag 16 april
Den australiensiska vildmarken med sin storslagna natur är en väl vald
spelplats för ett drama som handlar om skuld och försök till försoning. I
den grekiska tragedin försöker protagonisten alltid förgäves bekämpa ödet. I
filmen Jindabyne blir landskapet mer än en vindunderlig kuliss, det blir
också en symbol för människans villkor. Men Australien rymmer också
utmejslade etniska motsättningar, sådana finns lite överallt i världen men
här är de lika tydligt kontrasterade som Ayers Rock är mot den platta
vidsträckta slätten som omger bergsmassivet. I relationen mellan
ursprungsbefolkningen, aboriginerna, och de vita kolonisatörerna anar vi
också den klassiska mänskliga tragedins grundläggande villkor. Här finns
förövaren och offret och den möjliga men inte självklara försoningen. Men
handlingen utspelar sig inte vid det för Australien så karaktäristiska Ayers
Rock utan vid Snowy Mountain, i kontinentens östra del, närmare bestämt med
staden Jindabyne som nav. Denna plats har en märklig historia, på 60-talet
dränktes den ursprungliga staden under vatten då man skapade en konstgjord
sjö vid vars strand den nuvarande staden anlades. Den är nu en semesterort
vid en närbelägen nationalpark. Huvudhandlingen har vi redan sett i Altmans
stilbildande Short Cuts, men här är den alltså omplanterad i ett landskap
som kanske bättre framhäver det ödesmättade och tragiska.

Psalmer från köket
(Bent Hamer, Norge 2002)
onsdag 23 april
Psalmer från köket är något så intressant som en norsk film som delvis
handlar om svenskheter. Handlingen utspelar sig på 50-talet. Sverige har
klarat sig undan krigets fasor och fått ett försprång gentemot sina grannar.
Det svenska folkhemmet höll på att byggas och svenska byråkrater kartlade
bland annat husmödrars rörelser i köket för att kunna skapa deras idealiska
arbetsplats. Ett gäng svenska forskare beger sig till en norsk by
huvudsakligen bestående av ensamstående män, för att också försöka kartlägga
mäns vanor och rörelser i köket. Den positivistiska vetenskapsuppfattningen
är att det går att upprätthålla vattentäta skott mellan observatör och
material. Detta är lika möjligt som att det går att genomföra en vanlig
lektion en åhörardag och detta visar filmen på ett komiskt sätt. Det här är
nordisk komedi när den är som bäst, stad ställs mot landsbygd, snusförnuftig
vetenskap mot sunt bondförstånd och byråkrati och likriktning mot det udda
och mångfaldiga. Det är roligt att kunna erbjuda en kjempegod norsk film,
sådana får inte så ofta tillträde till svenska biografsalonger.
Text: Kjell MacDowall
Tidigare visade filmer |