Ur
Klintebladet Augusti-97
Klinte Marknad större i år! I år förväntas Klinte-marknaden bli större än någonsin med över 250 utställare och ca 15 000 besökare. Nyhet i år är den LAMMFESTIVAL som sker under marknadsdagen. Det kommer att bli en "Lammgata" med försäljning av lammprodukter, ett "Lammtorg" med allt om lamm, utställning av fårraser, klippning, vallhundar, lammgrillning, "Lammrally". På kvällen stor "Lammfest" i Klintehamn med kända gotländska artister, dans, mat och dryck. Du som vill boka stånd eller veta mer om Klinte-marknaden, kontakta IK Tjelvars kansli, Marie Pettersson Tfn. 0498-240606 Fax 0498-240515 eller marknadsansvarig Jerker Enekvist Tfn 240621 Eksta gårdsmejeri i Bjerges En solig men lite blåsig julidag styr vi färden söderut mot Bjerges och Eksta gårdsmejeri. Ett par veckor innan var vi på väg mot stranden och såg mer eller mindre av en slump skylten "Fårost" vid vägen och beslutade att åka dit på hemvägen. Sagt och gjort. Beslutet att göra reportage om mejeriet infann sig i samma sekund vi provsmakade fårosten. Fetaosten man köper i affärer bleknar vid jämförelse. Nå - nu är vi allts här igen och möts på gården av ett högt brummande ljud , - vilket visar sig komma från vakumpumpen till mjölkmaskinen (som ska byggas in så att ljudet dämpas - en åtgärd som får vänta till hösten då mjölksäsongen är över). Vi stegar in i ladugården och möts av nästa ljudbang. En radio som står på för fullt. Lisa Vall skruvar strax ner volymen (som får anses befogad med tanke på oljud nr ett) och vi kan börja prata. Mjölkningen pågår för fullt och de fyra sista tackorna står på ett av de två mjölkningsborden och man slås av att fåren är så stora. På gården finns 18 tackor av rasen Ostfriesiska mjölkfår, 27 lamm och en bagge. Storleken på fåren är uppskattningsvis 1½ gånger gotlandsfåret och juvren påminner om kossans men med bara två spenar dock. Lisa berättar att tackorna tillsammans ger mellan 25 - 30 liter mjölk per dag, uppdelat på två mjölkningstillfällen, en på morgonen och en på kvällen. Anledningen till att man inte mjölkar gotlandsfåret är att de ger sina lamm mjölk i småomgångar, viket innebär att man bara skulle få en liten del av mjölken om man mjölkade 2 ggr per dag och att mjölken då skulle sina. Vi får veta att det är första "säsongen" som tackorna blir mjölkade, och att orutinen gör att de är "stampiga". Mjölkningen tar lång tid och i praktiken innebär det att Lisa bara kan mjölka en tacka i taget eller som mest två. Förhoppningen är att den nya generationen, som nu växer upp på gården, blir mycket mer lättmjölkad, så att målet - 40 mjölktackor - går att ro iland rent praktiskt. Lisa är klar med mjölkningen och utfodrar djuren medan de fortfarand står kvar på mjölkningsborden - en liten belöning, med också det som gör att tackorna går med på att mjölkas. Lisa tar itu med disken efter mjölkningen och vi går ut på gården och möter sambon Kalle Måhl och lilla dottern Frida 1 år och åtta månader samt hunden Kipsi - en fårhund (så klart) av rasen Australian Kelpie. Vi får veta att familjen också består av Jannike, sex år, men att hon för tillfället är på fastlandet. Vi pratar om ditten och datten. Om baggen med bara en sten, om den spridda lamningsperioden, om avhandlingar i arkeologi, om Internet, om gårdens andra djur.... Så kommer Lisa med lammen, och vilken kakafoni av "määä", "määä" det blir. Alla lammen följer Lisa och skriker i halsen på varandra. Lisa får ta i ordentligt när hon ropar "Det syns väl att det är jag som är deras mamma". Ja vem kunde ha trott något annat? Tackorna i bortre delen av hagen, deras riktiga mammor, är inte ett dugg intressanta för lammen. Så går vi mot mejeriet och butiken som är inrymda i ett nybyggt hus på gården. Medan Kalle stannar utanför med Frida och våra barn följer vi med Lisa in. Mejeriet är avskilt från butiksdelen med två jättestora glasdörrar vilka gör att man lätt kan se alla maskiner och apparater inne i mejeriet. Lisa berättar om själva tillverkningen - allt från pastörisering och tillsättning av ostlöpe... och vi förstår redan här att fårosttillverkning är en hel vetenskap och ett hantverk. Förutom fårosten gör man också en bredbar vitlöksost (hösta betyg) och också grönmögelost. Från början hade familjen tänkt att man skulle åka Gotland runt för att sälja osten, men försäljningen i butiken har varit så framgångsrik, att det inte funnits någon ost att fara runt med. Lisa berättar om sin getosttillverkning i norrland, innan hon flyttade hit. Getterna var väldigt rymningsbenägna, så en dag blev en stackars joggare jagad från gården ända ut på stora vägen av en hel skock med getter ("han har nog aldrig sprungit så fort förut" skrattar Lisa). Av flera anledningar passar det nog bättre att göra fårost här på Gotland. Vi köper på oss ett eget litet lagar av bredbar vitlöksfårost och går ut till de andra. Barnen klättrar i träd och gräver ikapp med hunden. Av Kalle får vi höra ett litet förtroende som vår dotter givit honom: "Pappa säger att vi ska få en barnvakt, så att dom kan gå på "Kubben" och ta en öl". Ja ha, vad säger man om det? Ett är i alla fall säkert! Osten är beroendeframkallande och jag vet inte vad vi ska ta oss till när säsongen är slut någon gång i september och tackorna går i sin. /KH/ Ystning vid Bjerges i Eksta. Redan vid 1700-talets början torde man vid Bjerges i Eksta ha börjat med ystning. Paul Wäfver kommen från Holland och ingift vid Bjerges hade med sig kunskapen. Det finns skrivet om Paul Wäfver att han lärde folk ysta och själv skötte sina kor med sådan framgång att han kunde betala hela skulden för sitt hemma. - detta torde vara Magnuse i Levide. Paul var också linvävare. Om Paul finns inte mycket dokumenterat eftersom det saknas husförhörslängder från den här tiden. Man vet dock att han varit verksam i Levide vid Pejnarve. Därifrån varierar uppgifterna dock - han skulle ha varit gift med prästen Briants dotter Anna Catarina Persdotter f. 1667 och död 1710. Enligt Lemkes herdaminne så var Anna Catarina Persdotter gift med skräddaren Paul Larsson-Eneqvist bosatt i Visby. Uppgifterna går också isär vad gäller hustruns dödsår - hon ligger på det yttersta 1698 och är avliden före 1703, men andra uppgifter 1710. två söner torde dock ha fötts i detta äktenskap, Ludvig och Hans samt två döttrar, varav den ena gift med Hans Rotarve och den andra med Jöns Sitterlou. Dock kan man med säkerhet få bekräftat att Paul Wäfver levde i Levide 1660 då han skänkte ett svart likkläde till Levide kyrka. 1690 omtalas att Paul Wäfver är kyrkvärd i Levide kyrka. Paul Wäfver uppges ha skänkt en vinkanna till Eksta kyrka 1715 där hans namn finns ingraverat. Enligt Säve så torde Paul ha gift sig med en änka vid Bjerges efter första hustruns död. Hans namn omnämns i en arvstvist 1723 gällande Per Bjerges och styvfadern Paul Wäfver. I ett arvsmål med Jöns Jacobsson vid Stenstugu i Levide omnämns också Paul Wäfver och en halvbror vid Bjerges i Eksta. Källor: Levide sockenbok, Säve, artikel i GA publicerad 1995-04-01, Lemkes herdaminnen, skrifter vid landsarkivet i Visby. Brittmarie Mellin Meddelande från Klinte Hembygdsförening 1988 I årets meddelande skall jag berätta om några föremål som skänkts till samlingarna under olika år. Först en lerduvekastare av äldre modell som avbildas här ovanför. Den har använts för övningsskjutning efter flygande mål. Till den här användes små lerklot som "duvor". De skjöts lätt sönder och markerade träffar för de tävlande. Vi fick den för flera år sedan som gåva av Axel och Svea Kromnow vid Bönders. Den har tillhört Landsfiskal M. E. Svalling-son, Bönders. Vi vill gärna att förmålen i samlingarna skall vara i sådant skick att de kan användas. Trävirket hos lerduvekastaren var svårt angripet av röta och fick helt förnyas. Den restaurerades 1985 av Ege Wahlgren, Klintehamn. Dess mått, fjäder och alla övriga beslag är den gamla kastarens. Den är också målad i samma brunröda färg som den hade tidigare. Samma år som den restaurerades kunde vi visa den i funktion vid Hembygdsfesten vid Värsände. För att ej åskådare eller parkerade bilar skulle komma till skada använde vi tennisbollar som lerduvor. Att spänna den hårda fjädern krävde styrka. Vi kunde pröva olika inställningar av skjutvinkeln, man kunde skjuta rakt upp eller långa lyror. Bollarna gick upp över trädtopparna. Vi har inte lyckats få tag i några av de gamla lerkloten. Kanske ger de ännu längre skott än tennisbollarna genom sin större tungd. Då andra hembygds-föreningar gjort studiebesök vid Värsändegården har också en demonstration av kastaren varit ett populärt och roande inslag. I "Gotländsk Ordbok" finns en beskrivning av ett "ljausbård" och en "ljaus-kännå", en ljuskärna, med ett par små teckningar av P.A. Säve. Klinte hembygdsförening har också en ljuskärna eller ljusstöpningsstande. Stande är en gotländsk benämning på en urholkad eller ihålig trädstam mef en isatt botten. Större "standar", vi har också en sådan, användes till förvaring av mjöl, säd, m.m Vår ljusstöpningsstande kommer från August och Selma Jakobsson vid Tyrvalds, skänkt 1969. /Staffan Rosvall/ Fler "meddelanden till medlemmarna" finns under Klinte hembygdsförening på Klintehamn Web. Rundgång i Klintehamn... I Augusti i fjol hade rockbandet Rundgång sin första spelning. Då hade de repeterat i över ett år och började känna sig mogna för ett framträdande. De ville visa upp sig för släkt och vänner och ordnade då en trädgårdsfest hemma hos basisten i bandet, Magnus Johansson i Fröjel. Alla var väldigt nervösa innan, men mottagandet blev i alla fall så pass gott att de vågade fortsätta sina karriärer som rockmusikanter. Bandet har sex medlemmar men från början var de bara fyra. Roger Bergvall och Rolf Johansson, gitarr och sång, Roger Jacobsson, trummor och Magnus Johansson, bas och sång var med från början. De tyckte dock att de behövde lite förstärkning så Margita Lovén fick lära sig spela synt och fylla ut ljudbilden. Rickard Högberg kom med dagen innan spelningen i Fröjel. Man behövde då en ljudtekniker, Rickard ställde upp och blev omedelbart en given medlem i bandet. - Vi spelar covers, låtar som folk känner igen och blir glada av. Blandningen av låtar är oerhört viktig. Vi spelar låtar vi själva vill spela. John Fogerty, Beatles, Gyllene Tider, Status Quo och Ebba Grön är några av våra favoriter, men Anita Lindbloms "Sånt är livet" går inte av för hackor den heller. Publiken märker ju om man gillar det man gör, de dansar som galningar och sjunger med. Gensvaret är enormt, det märkte vi sen på de spel-ningar vi gjorde på Gum-baldes golrestaurang -, säger Rolf. Rundgång har sen haft fullt upp. Efter framträdandet på Gumbalde har de spelat på Bartmanns Pub, Pensionat Warfsholm ett flertal gånger. Dessutom har de spelat på Western Riders och på Konsum Gotlands personalfest. För tillfället har de inte så många spelningar inbokade men de har spelat ihop till byggmaterial till replokalen som nu står färdig hemma hos Roger Bergvall. Under året som gått har de fått lite mer rutin, och spelglädjen och lusten att stå på scen, är outsinlig. Om Notfiske i Kovik Kristi Himmelsfärdsdag d. 8:e maj 1968. Sanda Hembygscirkel samlades vid Koviks Fiskeläge kl 13:30. Sven Ahlgren och Sune Fröström var värdar för dagen och tog emot del-tagarna. Det var ett underbart väder med solsken och glittrande vågor. Efter diverse småprat, utbyte av tankar och reflektioner över kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, drog vi oss ut till stranden vid Koviken utanför kapellet. Sven pekade ut några notvarp och berättade om det notfiske som förekommit här ända till slutet av 1920-talet. Vi fick en bra beskrivning av notens konstruktion och hur notfisket bedrevs. För notfiske skall det vara jämn botten och lagom vattendjup, så man kan gå iklädd "notstyvlar". (Förr, träbottnade stövlar med skaft upp på låret). Noten är knuten av tvinnat ganska grovt bomullsgarn, maskstorleken kan variera. Notvarpen vid Koviken och Fågelholmens båda sidor tillhörde Runne, Botvide och Nystugu i Sanda, eftersom marken tillhörde dessa gårdar. I början av 1900-talet var ägarna Hjalmar Olsson, Arvid Olsson, Hjalmar Hagström och Karl Olsson. Av ett drygt 10-tal varp här var två öster om fiskeläget, två ute i Tjaugu och resten inne i Koviken. Man köpte in sig i notlaget och det var mycket stränga bestämmelser beträffande gränserna mellan notvarpen och om hur dragningen skulle försiggå. Nätfisket och brandning efter ål var förstås fritt, likaså uppläggning av ålhus, där togs ålen med pilk (ett litet ljuster, som en c:a 5 cm bred gaffel med hullingar och 7-8 dm långt skaft). Ålhuset lades upp som en liten avlång stenvast, med glest mellan stenarna, intill en större stens läsida. Tjänligt väder för vittjandet var svag nordlig vind, så gott som lugnt. Man gick ut med flatäska, stakade eller rodde tyst utan årplask. En "höll" båten den andre skulle hugga ålen som förhoppningsvis låg och tog igen sig i ålhuset. Det gällde att var kvick i vändningarna. Detta fiske företogs i dagsljus. Brandning skedde efter mörkrets inbrott, mest under hösten. Man hade en järnkorg på båtsidan med tjärvedsbloss. Ljuset skulle locka till sig ålen. Det gällde att tyst och försiktigt ta sig fram. Stakens ena ända var försedd med ljuster, när ålen var inom hugghåll gällde att pil-snabbt vända staken och träffa prick! Nästa mål för utflykten var Hästholmen, där skulle vi leta reda på rester efter fångstgroparna. Eftersom det var lågvatten försökte Sune övertala oss att vada över till Helmers strand, men det blev bil i stället! Väl ute på Hästholmen beundrade vi den vackra naturen. Där växer, säkert 100-åriga, imponerande enar i olika former, somliga liknar välformade pyramider andra jättebollar, för att inte nämna alla vresiga stortallar som väder och vind format till verkliga konstverk. Vi hittade snart det vi sökte, rester efter den största av groparna. Vilda spekulationer om användningssättet hördes. Någon påstod att man säkert fångat örn här. Man la ut åtel, ställde sig på pass, när örnen slog ner var det bara att sträcka ut armen och ta den i benen, enkelt… Densom visste bättre berättade att groparna var konformigt byggda och stensatta, 3-4 alnar djupa med en spetsig påle på botten. Öppningen täcktes av ett trälock med fallucka, där man placerade betet. Lite ris gjorde konstruktionen osynlig, betets lukt lockade viltet och sim sala bil ramlade räven, vildsvinet eller vad det var ner i gropen och kunde tagas av daga utan svårigheter. Klappjakt förekom. Nogon i sällsakapet visste berätta att på fastlandet jagade man också storvilt på detta sätt. Nästa mål på utflykten var jättekastet på gränsen mellan Ljungbergs och Darbergers hage. (Tidigare Logströms). Det är ett imponerande granitblock som inlandsisen placerat här. Sägnen berättar om att när kristendomen kom till ön och man började bygga kyrkor blev trollen naturligtsvis "störda". De blev snart fördrivna till Karlsöarna, de skulle hämnas och den starkaste trollgubben bröt loss detta stenblock. Sanda kyrka var under byggnad. Den skulle förintas som hämnd! Den som kastade stenblocket måttade lite fel och stenen hamnade här i hagen, och tur var väl det… Kyrkan blev färdigbygd under 1200-talet. Efter besöket i hagen samlades vi åter vid fiskeläget. Värdarna bjöd på grillad korv och kaffe. Vi slog oss ner i gräset bland gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol… Musiken sköttes av mavar, allfit, marspit och bläckar. (Måsar, skärfläcka, strandskata och tofsvipor). Vad kunde man mer begära! Närvarande var: Mari-anne Bergström, Dagmar Westergren, Kerstin och Sven, Inga och Sune med barnbarn, Lisa och Gösta Melin, Ellen och Bengt, Sigfrid Holmberg, Edit och Nils Olsson, Gerd och Mattias, Britta Jakobsson, Birgit och Erland, Anna Ljungberg och undertecknad. /Birgit Fors/ Sommaren har varit het på många sätt och både på gott och ont. Den 5 juli hettade det till rejält i Klinte med den nya Donnersdagen. KIK var tillsammans med köpmännen engagerade i ett större arrangemang än normat. Detta innebar att vi, trots så bra planering som vi förmådde, inte lyckades till alla delar, men skaffade åtskilliga erfarenheter till att annat år, om det skulle bli en fortsättning. Vi hoppas givetvis, men det är flera intressenter som måste hjälpas åt om det ska bli riktigt bra. Det är också en del av vår idé, just att engagera oss i de sammanhang, som lyfter fram hela samhället och som är till fördel även för vår verksamhet. Toftaparkeringen är en annan het fråga. Den ger oss i samarbete med Tofta Camping en hel del pengar. Varenda krona är värdefull för att bibehålla och framförallt att höja standarden på klubbens verksamhet. Ett stort tack till alla som ställde upp på Tofta! Även där hoppas vi på en fortsättning, sen är det frågan om arbetet skall organiseras på ett annat sätt eller inte. Det får bli en planeringsfråga under vintern. Hettan i kombination med uteblivet regn och sent färdigställd bevattning innebär påfrestningar för de nya planerna, men med lite tur och mycket arbete ska det nog ordna sig där också. Nu hoppas vi på het vilja i alla lag - inte minst vårt div IV-lag - under höstsäsongen, så att vi med kraft demonstrerar KIK:s förmåga att hålla både bredd och topp! Kolla matchprogrammen och kom till planerna för att heja fram de olika lagen!! /Rolf Niklasson/ |